Det är dan före dan. För medlemmarna i Uppsala kattklubb har de sista veckorna varit fulla av intensiva förberedelser, men nu är det mesta klart. I Östervåla ishall, några mil norr om Uppsala, är burar och bord uppställda. Den lokala idrottsföreningen har laddat upp med fika och det internationella domarteamet har hämtats från flygplatsen.
– Det har varit tidiga morgnar och sena kvällar, säger Angelika Brandel. Kattutställningar är som showbusiness. Fast man får inga pengar, det bara kostar.
Hon sitter i styrelsen för kattklubben och brukar ställa ut omkring femton gånger per år. I morgon kommer hon och hennes tre heliga birmor för en gångs skull att få tävla på hemmaplan, men först återstår en sista prövning. En av birmorna har fortfarande inte badat.
– Hon heter Kiira Korpi och är döpt efter den finska konståkerskan. Hon är också den mest fåfänga, hon tycker själv att hon är vackrast i världen, säger Angelika Brandel.
– Sedan hon såg att de andra fick bada har hon varit livrädd att jag ska glömma henne, hon visar väldigt tydligt att hon vill med till tävlingen.
Men Kiira har inte varit bortglömd. Hur långt innan utställningen en katt badas har att göra med hur snabbt dess päls blir fet. När den presenteras för domaren ska den vara i bästa tänkbara kondition.
– Det blir en bedömning av vad jag gjort som ägare, säger Angelika. De är lite som en lagsport där jag och katten tävlar ihop.
Vattnet börjar strila och Kiira Korpi tycks förlora två tredjedelar av sin kroppsvolym när den långa pälsen blir blöt. Katten som tycker att hon är vackrast i världen utgör plötsligt en ganska ynklig syn.
– Vissa katter rymmer för att de tycker att det är kallt att bada. Hon brukar inte rymma för hon är van, säger Angelika.
Sekunden senare måste hon fånga Kiira som ser sin chans att fly.
Angelika Brandel har en bakgrund inom idrottsvärlden och har bland annat tränat lokala ungdomar i fotboll, men sedan några år tillbaka är det bara katterna som gäller. Tävlingsmomentet finns i båda sporterna, men i vissa avseenden är kattutställningarna långt mer elitistiska än idrottsrörelsen.
– Det är rena skönhetstävlingar, säger hon. Håller man på med barn och fotboll är ju grundtanken att alla duger, men här i kattvärlden är det ju inte så. Det är lite svårt att förhålla sig till ibland.
Katterna hyllas eller avfärdas utifrån utseende, vissa håller helt enkelt inte måttet. Desto mer jämlikt är det mellan människorna.
– Det är en jättekul gemenskap. Det är människor från alla områden och alla samhällsklasser som alla har katter som största intresse. Du är inte förmer för att du är professor, här är du kattmänniska. Punkt.
Vid 07.00 på utställningsdagen ringlar sig kön till incheckningen redan lång. Dussintals ägare med ännu fler katter väntar på att få bli kontrollerade av veterinären. För att alls få komma in måste de visa sina stamtavlor för kattklubbens medlemmar, som posterat sig i ishallens dörr och med allvarlig uppsyn bläddrar igenom dokumentationen för att se att alla vaccinstämplar finns på plats.
– Totalt är det 260 människor och 300 katter som ska tävla, säger Angelika Brandel.
Stålburarna som kvällen innan såg så sterila ut fylls nu med kuddar och färgglatt pynt. Det handlar om att ge en ombonad känsla och välbekanta lukter från hemmets trygghet.
– Det finns mycket på en utställning som kan göra katterna nervösa. De fattar ju inte att det bara handlar om en dag.
Men organisatörerna gör sitt bästa för att minska stressmomenten. Att kattburarna grupperats utifrån ras handlar om att förebygga förvirrande kulturkrockar.
– Jämfört med birmorna har korthåren ett väldigt avvikande beteende, säger Angelika Brandel. En bengal pratar till exempel väldigt mycket, för en birma låter det väldigt högljutt och aggressivt. Så en birma kan ju bli väldigt konfunderad över varför en bengal sitter och psykar den. Men det är ju inte avsiktligt. Den kommer ju från ett annat land och har ett annat språk.
Vissa raser samlar dussintals katter, i andra finns det betydligt färre tävlande. Inger Söderberg tävlar med sina japanska bobtails.
– Det finns fyra stycken i landet och jag äger alla. I japan är den väldigt populär, Hello Kitty är till exempel en bobtail.
Rasen beskrivs som intelligent och lekfull. Och svanslös.
– Det är någonting gammalt genetiskt, säger Inger Söderberg.
Till vardags är hon ordförande i idrotts- och fritidsnämnden i Uppsala kommun, och kattintresset är välkänt bland de folkvalda kollegorna. Men hon håller isär sin egen fritidssysselsättning och det politiska uppdraget. Åtminstone för det mesta.
– Jag lyckades i och för sig se till att en förening som tar hand om hemlösa katter fick stöd. Det var inte så lätt att driva igenom. Jag är moderat, vi är ju inte så förtjusta i bidrag.
Kattintresset är på frammarsch. Totalt samlar landets olika kattklubbar 11 000 medlemmar. Det gör Sveriges Kattklubbars Riksförbund, Sverak, till det enskilt största nationella förbundet i den internationella kattorganisationen Fife. Tillsammans med de övriga nordiska länderna betraktas Sverige som världsledande när det gäller att producera högkvalitativa katter, åtminstone enligt de utställare som är på plats i Östervåla.
Ishallen är full av liv och rörelse. En strid ström människor bär katter till eller från domarnas bord i lokalens ena ände, under poängtavlan som uppmanar ortsbefolkningen att stödja sitt hockeylag.
Långt ifrån alla katter vill lämna burarna för att underkasta sig domarnas kritiska blickar, och flera ägare tvingas ta till milt tvång. Sanna Sköldenklev, digitaltryckare från Uppsala, har varit förutseende och inväntar sin tur med bengalen Idaho i famnen.
– Det är Idahos tredje tävling och det har gått väldigt bra för honom, säger hon.
Som många andra föll hon för rasens vilddjursliknande utseende, men också för dess temperament.
– Bengalen är som en hund, den följer mig till dörren och in i duschen.
Katten tittar sig nyfiket omkring medan Sanna Sköldenklev lugnt klappar den. Hennes naglar är målade i samma mönster som Idahos päls.
– Allt blir fläckigt när man har bengaler hemma, både kläder, skor och smycken, säger hon. Det blir lätt så när det är en livsstil, all min fritid går ju åt till katterna.
Det har blivit dags för birmorna att tävla, och Angelika Brandel ger sin hankatt en sista skönhetsbehandling.
– Han heter egentligen Sapphire Extreme Sharped Dressed Man, men jag kallar honom Pudding för att han är så go, förklarar hon medan hon kammar in skum och puder i pälsen.
– Förut var det förbjudet att pudra, det räknades som fusk. Men en katt kan ju få fet svans av stressen, så folk gjorde det i smyg i stället. Eller smyg och smyg, de blev ju dammoln som alla såg.
Vid sidan av katterna är det domarna som är utställningens stora stjärnor. För att få dela ut internationella certifikat krävs utländska domare, och de mest populära måste bokas ett år i förväg. Vissa domare går i dialog med ägarna, berättar hur de resonerar och ställer frågor. Andra, som finske Veikko Saarela, håller show. Med yviga gester och teatraliskt tonfall beskriver han Pudding för publiken:
– Han är två år. En vacker pojke, enastående form, korrekt kroppsstruktur, mycket fin färg i ansiktet, bra skötsel, vacker profil.
Pudding själv förefaller en smula besvärad och försöker skruva sig ur Angelika Brandels grepp.
– Han visar tydligt att han har en egen vilja, konstaterar Veikko Saarela. Men han går vidare till nästa omgång.
Kattutställningar har länge varit en kvinnodominerad sport, men i takt med att samhällets syn på könsroller utvecklats har allt fler män låtit sig frälsas av fyrbenta vänner.
För Mikael Ågren från Gävle föddes intresset utifrån nödvändighet. Den nyfödde sonen visade sig vara allergisk, samtidigt behövdes en katt på gården för att hålla råttorna borta. Lösningen blev en sibirier, som trots sin långa päls är en allergivänlig ras.
– Vi skulle ju bara ha en katt tänkte vi, säger Mikael och himlar med ögonen. Men när vi fick betala 6 000 kronor kunde vi ju inte gärna släppa ut den för att jaga råttor.
Drygt tio år har gått sedan dess, och som mest har Mikael Ågren och hustrun Annika haft 22 katter på samma gång.
– Man blev ju lite nördig, så är det väl med all hobby. Men det finns faktiskt mycket roligt folk i den här världen. Många original. Snart är man väl ett själv.
Tävlingens sista moment är också dess höjdpunkt. De katter som nominerats av domarna går vidare för att tävla om Best in Show, ett moment där de ställs mot alla honor eller hanar som har liknande päls och kroppsbyggnad.
Inger Nilsson från Nacka har ställt sig en bit bort från publiken och begravt ansiktet i en väninnas axel. När domarna slutligen bestämmer sig för att hennes norska skogskatt är allra bäst är det många känslor som släpper. Inger jublar så att det ekar i ishallen och lyfter i triumf den till synes obekymrade StarsHollow’s Little Dreamer mot taket.
– Jag är nog känd för att bli ganska glad, men det här var speciellt, säger hon med glädjetårar rullandes längs kinderna.
Angelika Brandel och hennes birmor fick inte lyfta de finaste priserna den här gången, men hon är ändå stolt över katternas insats.
– Pudding gick nästan hela vägen, domaren stod och valde jättelänge, men han förlorade mot en ragdoll på att han hade lite dåligt temperament i dag. Alla katterna nominerades till bäst i sin variant, så jag är väldigt nöjd med dem.
Dessutom är skönhet inte allt. Utställningarna må vara det glamourösa nav som kattvärlden kretsar kring, men vid sidan av tävlingarna bedriver landets kattklubbar ett mer långsiktigt och enligt Angelika Brandel betydligt viktigare arbete. Det som handlar om att höja kattens status i samhället.
– Det ska inte handla om ras, huskatter är också katter, säger hon. Och vi kämpar för att alla katter ska ha ett värde.
