I januari i år dömde en amerikansk domstol till förmån för telekommunikationsbolaget Verizon i en omdiskuterad tvist med etermediemyndigheten FCC. Kritiker fruktar att domslutet signalerar slutet på nätneutraliteten.
I framtiden kan internetleverantörer välja att leverera vissa sajter snabbt, medan andra kommer att bli så långsamma att de i praktiken blir osynliga. Internet blir envägskommunikation i stil med äldre medier som radio och tv. Domslutet utgör ett logiskt steg i den utveckling medieforskaren Robert McChesney beskriver i sin internethistoria, Digital Disconnect: How Capitalism is Turning the Internet Against Democracy (The New Press, 2013).
Sällan har en ny teknologi mottagits med så stora förväntningar som internet. Under några år möttes stora delar av högern och vänstern i teknikdeterministiska trosbekännelser om nätets demokratiska krafter. Medborgare, konsumenter och småföretag skulle bli vinnarna när informationsflödet släpptes fritt.
Centrum och periferi skulle bli ett. Maktstrukturer skulle plattas ut. Och de hierarkier som kvarstod skulle bygga på kunskap och information, inte kapital. På köpet skulle miljön räddas när det smutsiga gamla industrisamhället ersattes med ett immateriellt kunskapssamhälle. Det var nästan som om också ”kunskap” vore en alldeles ny uppfinning. Eller kanske en uppenbarelse. Den Helige Ande nedstigen till jorden i digital form med kapacitet att frigöra produktionssystemets rena själ från dess smutsiga kropp – den deterministiska vulgärmaterialismen slår över i ren idealism.
Denne helige Andes allra främsta profeter var förstås den nya generationen av entreprenörer. Gamla tiders Ebenezer Scrooge, John D. Rockefeller och Walmart-familj ersattes med ”teknofilantroperna” – ”varma och mjuka kapitalister” som Richard Branson, Bill Gates och nu avlidne Steve Jobs – vilka tänker grönt och långsiktigt och använder sina förmögenheter till att utrota fattigdomen.
Ännu i dag kan vi ibland höra ekot av denna barnatro också från vänsterhåll, trots att nätets historia så här långt sammanfallit med en sällan skådad explosion av ekonomisk ojämlikhet och trots att nedpressade löner och (påtvingat och frivilligt) gratisarbete gör att vi i själva verket får allt mindre betalt för vår allt större kunskap. Det ekot hördes exempelvis när journalisten, Wikileaks-medarbetaren och, nu, filmregissören Johannes Wahlström nyligen diskuterade sin dokumentär Mediastan i Aftonbladet (11/12 2013).
Mediastan följer en grupp unga journalister som på uppdrag av Wikileaks reser genom en rad centralasiatiska före detta sovjetrepubliker, och slutligen vidare till Afghanistan, i syfte att övertala etablerade lokala massmedier att använda sig av Wikileaks material i sin nyhetsrapportering. Intresset visar sig vara svalt. Censur, självcensur (rädsla), kommersiella och elitistiska värderingar väger emot.
När Johannes Wahlström senare försöker övertala tv-chefer att visa dokumentären om resan möts han av liknande attityder.
Men – och här kommer poängen – det gör ingenting, enligt regissören, eftersom filmen istället visas ”på universitet och små biosalonger världen runt, delas på piratsajter, debatteras i sociala nätverk, hyrs på nätet” och så vidare. ”Censuren, oavsett om det gäller urval av filmer eller begränsningar i yttrandefriheten och tillgång till information, har i och med utvecklingen av våra kommunikationsmöjligheter blivit irrelevant”, skriver Johannes Wahlström: ”För den praktiska valfriheten är redan vår. Och om våra institutioner inte omvärderar sin människosyn är det de som numera blir irrelevanta.”
De stora institutionerna är alltså på väg att förpassas till elefantkyrkogården, begravda under den nya nätbaserade kommunikationsdemokratin. Det är en bild som motsägs kraftfullt av den amerikanske medieforskaren Robert McChesney när han gör ett dystert bokslut över internets första decennier i boken Digital Disconnect. Just Wikileaks utgör för Robert McChesney ett utmärkt exempel på hur det inte förhåller sig så. Det var nämligen först när professionella journalister och stora etablerade nyhetsmedier började uppmärksamma ett litet urval av Wikileaks enorma förråd av material som man nådde ut till den breda allmänheten. Det är ju också ett förhållande som indirekt bekräftas av Johannes Wahlströms (för övrigt mycket sevärda!) film. Varför skulle man annars bränna så mycket krut på att försöka övertala etablerade medier i Centralasien att ta sig an Wikileaks material?
Det räcker alltså inte att dumpa mängder av material på nätet, teoretiskt tillgängligt för alla. Det behövs i praktiken att avlönade journalister med institutionell uppbackning, tid och resurser, sållar och förmedlar materialet till oss. Problemet är att det finns allt färre sådana journalister och, naturligtvis, att de som finns ofta är hårt knutna till existerande maktstrukturer. Och det är problem som internet så här långt inte alls motverkat utan snarare förstärkt, enligt Robert McChesney.
I sin hittillsvarande kapitalistiska form har nämligen nätet på en rad områden bidragit till en process av centralisering och maktkoncentration, samtidigt som makten förskjutits bort från de som skapar innehållet – journalister och traditionella nyhetsmedier – till förmån för annonsförmedlare och makthavare. En anledning är att det visat sig väldigt svårt att tjäna pengar på nyhetsjournalistik på nätet. För amerikanska nyhetstidningar gäller att för sju förlorade dollar i annonsintäkter i tryck återkommer bara en dollar online, medan 50 procent av intäkterna nu går till mellanhänder som Google Adsense.
Detta förhållande har förstås påskyndat den ekonomiska kris och koncentration av ägande (”tidningsdöden”) som redan innan nätet var långt framskriden. Robert McChesney uppskattar att antalet anställda journalister i USA minskat med 50 procent sedan 1980-talet. Många mellanstora dagstidningar har försvunnit, andra har dragit in sin nationella och internationella bevakning. Därför spelar de största överlevarna, exempelvis New York Times, en större roll i dag än tidigare, trots att också de gjort kraftiga nedskärningar.
Samtidigt har pr-industrin växt explosionsartat. Proportionen mellan journalister och pr-anställda har i USA gått från 1–0,75 (1960) till 1–4 (2012), vilket självfallet betyder att makt flyttats från granskande journalister till ekonomiska och politiska makthavare. Allt fler tidningsartiklar och inslag i tv:s nyhetsprogram har sitt ursprung i pressmeddelanden, som ofta återges ordagrant och okritiskt. Det är en process som också påskyndas av att internet underlättar också de mest extrema former av outsourcing. Så anställs journalister i Filippinerna för att, utifrån pressmeddelanden, skriva lokalnyheter för Chicago. Minimum 250 texter per vecka och person. Betalning: tre kronor texten. Faktagranskning och kritisk analys: noll.
Ett resultat av utvecklingen är en ökad skepsis mot den etablerade nyhetsjournalistiken. Men denna skepsis har inte huvudsakligen lett till att folk sökt sig till alternativa nyhetskällor på nätet, utan till att många helt enkelt slutat intressera sig för nyheter alls. På nätet flockas vi i stället allt fler på allt färre sajter. I USA ökade de tio största sajterna sin andel av den totala trafiken explosionsartat under 2000-talets första decennium, från 31 procent (2001) till hela 75 procent (2010). Enbart de fyra största (Facebook, Google, Microsoft, Yahoo) står nu för 35 procent av trafiken och tar samtidigt hand om två tredjedelar av de totala annonsintäkterna.
I skrivande stund nås jag av beskedet av Spotify nu står för 70 procent av musikindustrins totala intäkter i Sverige. Google stod för 97 procent av alla svenska webbsökningar 2011. Amazon hade 79 procent av den brittiska e-bokmarknaden i fjol. Internet koncentrerar snarare än decentraliserar. Sajter som Google och Facebook utgör naturliga nätverks-monopol som gör dem närmast omöjliga att utmana. Att starta ett alternativt Facebook, exempelvis politiskt progressivt, är lite som om man för 30 år sedan hade bett folk installera ett alternativt telefonsystem på vilket man inledningsvis bara kunde ringa tre personer.
Det är en situation som Facebook drar nytta av genom att redan nu göra något liknande det Verizon vill: nyligen började Facebook ta (saftigt) betalt av företag och organisationer som vill att deras poster ska synas i feeden hos dem som gillar deras Facebooksidor. De som inte kan betala blir numera nästan osynliga. Den lilla kulturtidskrift jag själv är redaktör för, Film International, nådde tidigare ut till den stora majoriteten av dem som gillar oss på Facebook med varje post. Nu når vi någon enstaka procent. Att det dessutom är vi användare som, fullständigt gratis, fyller Facebook med dess kreativa innehåll gör företaget till ett perfekt exempel på hur ett kapitalistiskt internet genererar monopol och, för kapitalet, billig kunskap.
Men kanske änmer skrämmande än denna kapitalkoncentration i sig är det övervakningssamhälle som internetgiganterna och de statliga säkerhetsapparaterna byggt upp i
en delvis parallell och delvis gemensam utveckling. Trots att internetföretagen av pr-skäl måste ge intryck av att hålla en viss distans till statens spionverksamhet har de alltför goda skäl att vara tillmötesgående, och alltför många fall av semi-legalt och rentav illegalt samarbete har ju också avslöjats under 2000-talet.
Robert McChesney listar fem grundläggande skäl till samarbete: det finns pengar att tjäna på att sälja information och teknik för insamling och hantering av information till staten; militär forskning genererar mycket av den nya teknik som företagen sedan kan exploatera; företagen har ekonomiskt-politiskt intresse av att hålla sig väl med regeringen; utanför USA företräder regeringen aggressivt deras intressen; och, en stor del av säkerhetsapparatens cyberkrigföring handlar om att skydda storföretagens patent och copyright.
Men det handlar inte bara om gemensamma intressen, påpekar Robert McChesney när jag mejlar honom några följdfrågor om det senaste årets utveckling. Det handlar också om en helt ny symmetri mellan verksamheterna. Internets affärsidé kan på många sätt beskrivas som privatlivets avskaffande. Våra liv på nätet kartläggs inte bara av framgångsrika annonsförsäljare som Google och Facebook, som därmed kan rikta precis rätt annons till rätt potentiell kund, därutöver finns också en växande bransch av datamäklare som samlar in och säljer all möjlig information om oss till företag, arbetsköpare och privatpersoner. Internet lever alltså av en daglig affärsverksamhet som i mycket är exakt den samma som de statliga spionorganisationernas. Robert McChesney citerar Oxfordprofessorn Viktor Mayer-Schönberger som beskriver det nuvarande tillståndet som ”en omfördelning av informationsmakt från de maktlösa till de mäktiga”, en bild långt från idealisternas vision om de tillplattade hierarkierna.
– Tekniken har kvalitativt påverkat intensiteten i förhållandet mellan företag och statens säkerhetsapparat och stärkt det hot detta samarbete utgör mot demokratin och friheten, menar Robert McChesney, som inte blev överraskad av domstolsutslaget (i Washington DC:s appellationsdomstol den 14 januari) till förmån för Verizon i dess tvist om nätneutralitet med FCC.
– Bolagen skulle älska att leva i en värld utan nätneutralitet. Då skulle internetleverantörerna bli mer som kabel- och satellit-tv-bolag. Pengarna skulle rasa in. Och faran är stor. Det krävs en enorm mobilisering för att vända utvecklingen. Det kan gå, men företagen besitter överlägsen styrka. De äger i grunden en stor andel av Amerikas politiker.
Hur långt vi kommit från det tveksamma korn av sanning som en gång kan ha funnits i tanken på de nya teknikfilantroperna demonstrerades tydligt av en annan händelse som inträffade i fjol, strax efter Robert McChesneys bok kommit ut. I augusti kunde vi läsa att både Google och Facebook nyligen blivit medlemmar i ALEC (American Legislative Exchange Center), en hemlighetsfull organisation där lobbyister från storföretag möter politiker, främst från USA:s delstatsparlament, för att skriva ihop extremt nyliberala lagförslag tillsammans. När ett stort antal komprometterande dokument läckte ut 2011 fick ALEC så dåligt rykte att flera företag, däribland Coca Cola och Walmart, lämnade organisationen av pr-skäl. För smutsig för Walmart, men alltså inte för ”Don’t be evil” Google och Facebook.
Robert McChesney blev inte förvånad.
– Nej, profitsystemets makt övertrumfar alla mjuka värderingar dessa företag kan tänkas projicera eller som deras grundare hade som barn. Kapitalismen får snabbt ordning på ägare och chefer och lär dem internalisera de nödvändiga värderingarna.
När internet fick sitt genombrott hade Östblocket precis rasat samman. Karl Marx och den materialistiska analysen av kapitalismens maktförhållanden, av klassrelationer, stod som lägst i kurs. Den nya ”immateriella” cybervärlden tycktes passa perfekt in i redan dominanta postmoderna idébyggen, där makt frikopplats från sin materiella bas och analys av sociala strukturer ersatts av mer eller mindre metafysiska spekulationer. (David Brolin skrev utmärkt om Michel Foucaults roll i den här processen i Arbetaren 4/2014.)
Men medan vi tittade bort manifesterade sig den materiella makten – profitsystemet – i verkligheten. Kunskap blev billigare, vår kunskap alltså. Arbetsköparna kunde kräva allt mer av den varan i utbyte mot en allt mindre del av produktionen. Samtidigt blev kapitalets makt över kunskapen allt större i takt med att immaterialrätten utökades på alla områden. Steg för steg privatiseras och monopoliseras kunskap och kultur till förmån för storföretagen. Ingen teknik i världen kommer av sig självt att ändra på detta faktum. Dator eller skrivmaskin, löpande band eller serverhall, nu som förr är det makten över produktionsmedlen som avgör.