Diskursen kring kön har under historiens gång genomgått några viktiga paradigmskiften. Länge ansågs kvinnan vara en ofullbordad version av mannen vars egenskaper först och främst beskrevs i termer av avsaknad av såväl intellektuella som rent fysiska attribut: kvinnans könsdelar ansågs till exempel vara en outvecklad version av mannens. Det är först senare, någon gång under 1800-talet, som man på allvar börja tala om män och kvinnor som väsensskilda varelser med könsspecifika egenskaper, även om de som tillskrivs kvinnan fortfarande gör henne underordnad och naturligt lämpad för att verka i den ”lilla” världen bestående av hem och barn.
Det är också under denna tid som kolonialism och slaveri alltmer börjar rättfärdigas med rasbiologiska teser och, vilket Michel Foucault utförligt beskriver i Sexualitetens historia. Sexuella preferenser börjar beskrivas i medicinska termer vilket leder till att hetero- och homosexualitet konstrueras som två dikotomier där heterosexualitet klassificeras som friskt och homosexualitet som sjukt. Detta för också med sig att sexualiteten blir något som konstituerar individen i stället för sexuella handlingar som utförs av individen. Kort sagt präglas, som Foucault påvisar, denna epok av en diskurs som med en ”vetenskaplig” terminologi vill klassificera och diagnosticera för att därigenom kunna kontrollera.
Det andra stora paradigmskiftet är när man i mitten av 1900- talet börjar tala om ”kön” kontra ”genus”. I dag ser vi främst begreppet ”genus” som tillhörande den feministiska teorin, men det användes tidigare även som en beteckning för det ”psykologiska” könet när man till exempel ville fastslå om en transsexuell person verkligen var född i ”fel kropp”, vilket länge var grunden för läkarvetenskapens och allmänhetens förenklade förståelse av könsöverskridande identiteter.
Den idéströmning och den feministisk teori som talade om genus i syfte att dekonstruera könsrollerna hade dock gemensamt att de såg det fysiska könet som någonting stabilt och självständigt existerande, oberoende av sociologiska faktorer. Denna föreställning har sedermera genusteoretikern Judith Butler gjort upp med, och detta kan sägas vara det tredje paradigmskiftet inom diskussionen om kön, även om Butlers teorier än i dag anses radikala och långt ifrån har fått något brett genomslag utanför genusvetenskapliga kretsar.
Butler vänder sig mot föreställningen om det fysiska könet som finns bortom våra föreställningar om kön. Hon menar att begreppen ”man” och ”kvinna” i sig är lika konstruerade som till exempel föreställningen om att män är mer tekniska och att kvinnor lämpar sig bäst för att sköta hushållet. Distinktionen mellan ”genus” och ”kön” är därför missvisande, och bidrar till att reproducera föreställningen om att det finns två – och endast två – kön, menar Butler.
Den spanska genusteoretikern Beatriz Preciado är en arvtagare till detta tankegods. Preciado, som undervisar vid Universite Paris VIII, utvecklar i boken Testo Junkie: Sex, Drugs and Biopolitics in the Pharmacopornographic Era, sin syn på hur kön skapas och reproduceras i vår tidsålder, som hen alltså kallar ”den farmakopornografiska eran”. Det första som utmärker denna era är att vi nu på syntetisk väg kan skapa hormoner och att dessa används för att producera och reproducera kön. Preciado framhåller att alla människor producerar såväl östrogen som testosteron i olika omfattning, men att dessa hormoner har kommit att kodas som specifikt kvinnliga respektive manliga. Det faktum att man nu kan tillföra en person mer eller mindre av det ena eller det andra och därmed ändra den personens hormonella sammansättning borde egentligen bidra till att tanken om stabila och essentiella könskategorier dekonstrueras. Men så har inte varit fallet enligt Preciado. I stället har tillgången till hormoner inordnats i den kunskapsproduktion runt, och den kontroll av, sexualitet och kön som Foucault beskriver
i Sexualitetens historia.
Hormoner cirkulerar alltså inte fritt på marknaden. För att en person sedan födseln biologiskt definierats som kvinna ska få tillgång till en testosteronbehandling krävs det oftast att hen får en sådan utskriven av en läkare efter att först ha blivit utredd och diagnosticerad som transsexuell. Detta innebär hen måste underkasta sig premissen att det finns två kön och att testosteronbehandlingen är en del av ett byte. I Sverige tvingades transpersoner fram till alldeles nyligen till sterilisering som en följd av detta, statligt sanktionerade, upprätthållande av tanken om två, och endast två kön som så mycket av vår kunskapsproduktion vilar på.
I andra änden av spektrumet finns alla de sedan födseln biologiskt definierade kvinnor som får hormoner utskrivna för att förhindra graviditet.
Att p-pillret knappast är den ”frihet i en ask” som det först utmålades som är knappast längre någon nyhet, med tanke på alla dess biverkningar, men Preciado går ännu djupare in på pillrens funktion inom rådande maktstrukturer. Hen beskriver hur p-pillret initialt kom till som ett instrument varmed makten kunde kontrollera reproduktionen inom de grupper som ansågs lägre stående: hur stora kontrollerade studier gjordes på amerikanskt initiativ i fattiga områden i Puerto Rico. När pillret senare skulle introduceras för den västerländska medelklassen var det viktigt att det fick en ny framtoning: från att ha varit en del av stora kontrollerade studier ville man nu marknadsföra det som en ”naturlig” del av ett modernt och bekvämt familjeliv. P-pillret förflyttades kort sagt från laboratoriet till den privata, borgerliga sfären.
P-piller är, precis som testosteron, någonting som ändrar kroppens hormonsammansättning när de tillförs. Just därför, menar Preciado, har det varit viktigt att diskursivt utmåla p-pillret som någonting ”naturligt” och ”vardagligt” som ”vanliga” kvinnor tar, och inte något som i själva verket i lika hög grad som testosteron konstruerar och reproducerar kön. Preciado är inte barmhärtig mot den ”liberala statsfeminismen” som hen anser har slutit en pakt med makten genom att omfamna p-pillret på dennas premisser.
De i dag befintliga alternativen till Pillret är för Preciado bara varianter på samma normativa förhållningssätt till kön och sex. I stället för statsfeminism önskar hen en transfeminism där heterosex och följaktligen intagande av p-piller inte längre är normen utan där onani, lesbiskt sex och testosteronbehandling (vilket också har en preventiv effekt) för kvinnor i fertil ålder uppmuntras och där tillgången till abort är obegränsad och gratis. Att ge alla kvinnor fri tillgång till testosteron skulle enligt Preciado inte bara ha en preventiv verkan utan även underminera heterosexualitetens hegemoni. Med detta menar hen inte att ”biologiska kvinnor” skulle sluta ha sex med ”biologiska män”, men akten skulle inte längre tolkas utifrån en heteronormativ förståelse.
Vad syftar då ”pornografisk” i termen ”farmakopornografisk” på?
Preciado hävdar att kapitalismen nu är inne i ett skede där farmakologin (och då främst den som beskrivits ovan, samt läkemedel som Viagra) tillsammans med pornografin dominerar produktionen av varor och tjänster, vilken alltmer har kommit att kretsa kring sex, åtrå och kön. Hen sammanfattar det hela på följande sätt: ”Om du vill få stånd: Viagra; om du vill undvika sexuell fortplantning: p-piller[…] om du vill få sexuella fantasier: Dorcel, Hotvideo, Playboy och så vidare” (s 279, min översättning).
Vidare, skriver Preciado, definieras den farmakopornografiska ekonomin av den migrerande, transsexuella sexarbetaren och porrskådespelaren precis som fabriksarbetaren definierar den tidigare varianten av industriell kapitalism och slaven definierar plantageekonomin. Till skillnad från mainstreamfeminismen, som förkastar sexarbete per se, anser dock inte Preciado att försäljning av sexuella tjänster i sig är mer exploaterande än försäljningen av annan typ av arbetskraft
i den kapitalistiska ekonomin, exploateringen ligger i stället
i den ojämna fördelningen av makt som präglar den farmakopornografiska ekonomin, där framför allt vita heterosexuella män är konsumenter och subjekt, medan (icke-vita) kvinnor och hbtq-personer är arbetskraft och objekt. I mötet med detta stadium av kapitalismen står det klart att den vita, liberala, heteronormativa medelklassfeminismen inte har mycket att erbjuda i Preciados ögon. Hen är en teoretiker och akademiker som förespråkar aktivism på individuell nivå.
Titeln Testo Junkie syftar på den testosterongel som Preciado förses av en vän med och använder på sig själv. Känslan hen får av testosteronet beskriver hen som beroendeframkallande, men främst syftar ordet junkie på att den som använder receptbelagd medicin utan att ha fått den föreskriven av en läkare blir klassad som en missbrukare i enlighet med hur det farmakologiska systemet för klassifikation och kontroll är uppbyggt kring motsatsparen medicin/drog, frisk/sjuk och man/kvinna. Preciado och många med hen har ingen önskan om att byta från ett kön till ett annat. De vill i stället vara fria att definiera sig själva utan att behöva förhålla sig till dikotomin man/kvinna.
Men det är sällan dessa personer som kommer till tals i mainstreammedierna. Dessa är i stället, i de fall könsöverskridande identiteter alls behandlas, fyllda av historier som passar in i den rådande diskursen om kön. Dessutom reproducerar de ofta könsstereotyper. Det är berättelser som nästan alltid handlar om individer som uttrycker att de alltid vetat att de ”tillhör” det ”motsatta” könet och där diagnosen och den kontrollerade medicinska behandlingen har en frälsande, harmoniserande och normaliserande effekt. Genom att vägra att låta sig inordnas i en bestämd könskategori och genom att vägra att underordna sig en medicinskt sanktionerad hormonbehandling vill Preciado visa ett sätt att undergräva såväl dikotomin man/kvinna som den farmakologiska kontrollen.
När det gäller den pornografiska dimensionen av den farmakopornografiska makten är Preciado inte lika tydlig med huruvida hen har någon agenda. En underminering av kategorierna kön och sexualitet leder inte med nödvändighet till en underminering av den koloniala världsordningen, även om diskurserna kring kön, sexualitet och etnicitet är intimt sammanlänkade. Men Preciado tycks åtminstone vara medveten om den priviligierade position som gör det möjligt för hen att bedriva den typ av aktivism hen beskriver utan att riskera anställning eller andra former av social trygghet.
För Preciado står kroppen i centrum. Det är den som är föremålet för maktens kontrollmekanismer, men det är också den som är en potentiell yta för aktivism och frigörelse. I Testo Junkie tar Preciado på ett utmanade sätt avstånd från det traditionellt distanserade sätt att skriva akademiska texter till förmån för intima partier mellan de akademiska resonemangen som skildrar hur hen penetrerar sig själv med en dildo, har samlag med sin älskade, tar testosteron och sörjer sin döda vän. Huruvida dessa partier är autentiskt biografiska eller fiktiva är mindre intressant än hur Preciado med dem skapar en text som till sin själva form uttrycker samma vägran att underordna sig befintliga kategorier som Beatriz Preciado själv.
