I slutet av förra året såg vi fantastiska antifascistiska demonstrationer med Stockholmsstadsdelen Kärrtorp som epicentrum. På många orter var syndikalister drivande. Det var på tiden att massorna rörde sig. Antifascismen har länge varit begränsad till ett gräl mellan de ”finare” salongernas ideologiska kamp (DN, Aftonbladet etcetera) och ”fulingarnas” fysiska kamp (AFA, Revolutionära fronten och så vidare). Så ser det i alla fall ut i massmedierna.
I Kärrtorp kunde man tala om en mäktig moralisk eller kulturell kamp i lokalsamhället.
Det är förstås överlägset både DN-kolumner och fysisk konfrontation.
Men jag blir både glad och deppad av manifestationerna.
Jag tror att antifascismen behöver utvecklas så att den angriper de socioekonomiska orsakerna bakom Sverigedemokraternas framgångar. Om antifascismen stannar vid moralisk upprördhet får vi i värsta fall en utveckling i stil med Spanien. Välfärden fortsätter kollapsa och den liberala rättsstaten ersätts av en alltmer fascistisk stat.
SD:s väljare ställer trots allt två väldigt relevanta frågor. Varför upplever så många människor arbetslöshet, sociala nedskärningar och försämrade arbetsvillkor? Vilka vägar leder till förbättring? SD ger ett galet svar (allt är ”invandrarnas” fel och de måste slängas ut för att ”vi svenskar” ska få det bättre) men det är ett svar. De styrande partierna ger två standardförklaringar till sämre välfärd och livsvillkor. Politiken har ”folkets stöd” eller det är ”ekonomiskt nödvändigt”. Det är givetvis lögner. I nuläget ger inte antifascismen svar som övertygar särskilt många.
I detta vakuum framstår SD som sanningssägare. De rödgröna lovar (eller antyder) en kursändring, men det är omöjligt om inte styrkeförhållandet mellan arbete och kapital förändras.
Det behövs ett klassperspektiv för att förklara fascismens framfart, det krävs klasskamp för att tränga tillbaka fascismen, särskilt facklig kamp på arbetsplatserna. Det är ju arbetsköparnas trettioåriga offensiv och en krisande kapitalism som försämrar arbetsvillkoren, driver upp arbetslösheten, ställer billig ”utländsk” arbetskraft mot dyr ”svensk” arbetskraft och samma offensiv som via nyliberal politik raserar välfärden.
Företagens vinster har i 30 år ökat på löneandelens bekostnad. Det drabbar skatteintäkterna eftersom vinster beskattas mycket mildare än löner. Sackande löner medför också överproduktionskriser (företagens alla produkter kan inte köpas av arbetarna) och arbetslöshet. Det medför övervinster som inte kan plöjas ned i produktiva investeringar. I stället används pengarna till finansiell spekulation, bubblor och krascher. De sackande lönerna har tillfälligt kompenserats av att bankerna sprutar ut lån, men det utmynnar i samma ekonomiska kollaps.
Allt fler arbetare letar fiender inom den egna klassen, ”vi svenskar” ställs mot ”de främmande arbetarna”. Syndikalisters uppgift är att vända frustrationen mot arbetsköparna och den krisande kapitalismen. Vi ska visa att arbetare har samma klassintressen och vinner på att hålla ihop. På 1930-talet understödde arbetsköparna fascismen för att krossa arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Så är det inte i nuläget, men redan nu tjänar arbetsköparna på fascismens splittring av arbetare. SD och deras gelikar i övriga Europa stödjer också den nyliberala politiken.
Hur kan den fackliga kampen angripa de socioekonomiska orsakerna bakom fascismen? Jag ser tre viktiga fronter för oss syndikalister. Den första fronten går ut på att förbättra välfärdsstaten i fackligt avseende.
Det handlar om att syndikalister i den skattefinansierade sektorn tillvaratar sina intressen i samarbete med brukarsidan (patienter, åldringar, föräldrar till skolbarn och så vidare). Det viktiga är att vi förbättrar arbetsvillkoren, inflytandet och kvaliteten på servicen. Vi bör undvika principkrig för eller mot privatiseringar. Den andra fronten gäller det som brukar sammanfattas under ”social lön”: högre a-kassa, sjukpenning, studiebidrag, pension, bostadsbidrag, barnbidrag.
Båda dessa fronter är beroende av en tredje front, en offensiv lönekamp i den privata sektorn. Högre löner ger mer skatteintäkter till den offentliga välfärden.
Högre löner gör också att arbetare kan konsumera mer, att företag kan producera mer och anställa fler. De tre föreslagna fronterna kan samla arbetarklassen och en stor del av medelklassen. Då blir också full sysselsättning och sex timmars arbetsdag realistiska mål. Så byggs en folklig motmakt, tänker jag, som kan gå ännu längre. Så vitt jag kan se är fackliga stridsåtgärder trumfkortet i både snävt fackliga frågor och övriga samhällsfrågor.
Den fackliga organiseringen börjar med värvning av kollegor och bildandet av sektioner på arbetsplatserna. En syndikalistisk sektion är en lokal fackklubb för alla yrken utom cheferna.
Sektionen välkomnar alla oavsett om de röstar höger, vänster eller inte alls, så länge
partipolitiken stannar utanför facket. I ett första skede gäller det att ta hem segrar i väl valda kärnfrågor (minskad stress, anställningsskydd, arbetsmiljö och så vidare). På längre sikt ger det vår fackförening kapacitet och trovärdighet att driva en bred facklig kamp – för offentlig välfärd, högre “social lön”, högre löner i privat sektor, 6-timmars arbetsdag och full sysselsättning. Så kan syndikalister gå i bräschen för samhällsförändringar och tillsammans med andra arbetare besegra fascismen.
