Driften att avslöja konsten

Kulturkrönika
Lars Gyllensten, ena halvan av Jan Wictor. Naken kejsare?
Foto: TT

Jag får en länk till ett quiz där man ska skilja mellan haikudikter skrivna av tioåringar respektive berömda japanska mästare. Det är verkligen inte det enklaste alla gånger. Haikuns lätta anslag hamnar ofta nära det barnsliga, i vilket vi ju är benägna att läsa in allehanda djupsinnigheter. Men här handlar det knappast om att höja upp barnet. Snarare ligger lockelsen hos quizet i att de stora, vördade haikudikterna nu framstår som mänskliga; eller rent av, som luftslott. Till och med ett barn hade kunnat skriva dem!

Att ”avslöja” litteraturen är inte en ny ambition. Under 1900-talet har det gjorts ett flertal försök. I USA fanns i början av seklet den så kallade spectristiska skolan, ursprungligen ett skämt av två poeter som ville driva med samtida modernistisk nonsensdiktning. Och i Sverige gav pseudonymen Jan Wictor år 1946 ut diktsamlingen Camera Obscura. Efter ett antal fina recensioner i pressen avslöjades Wictor som ett påhitt av de unga medicinstudenterna Torgny Greitz och (sedermera akademiledamoten) Lars Gyllensten, vilka sade sig ha skrivit boken under en sen kväll i syfte att parodiera avantgardistisk poesi. 

Varför håller folk på så här? Det finns det nog många förklaringar till. En är kanske att det spelar på en högst befintlig osäkerhet; en smygande misstanke om att kejsaren är naken. Det är ofta svårt att vid första anblick säga huruvida ett verk är bra eller inte, särskilt som kvalitet allt mer har kommit att ses som kontextberoende. En haiku skriven på 1700-talet, som ett led i ett större konstnärsskap, är något helt annat än en tänkbar identisk sådan skriven av ett barn i dag. Det är alltså inte konstigt att smakomdömen får en skenbart godtycklig karaktär. 

Men viktigare än att diskutera varför folk vill avslöja konsten, är kanske att fråga sig om de lyckas. Drar Camera Obscura ned byxorna på svensk fyrtiotalistdiktning? Visar tioåringarnas dikter att vår urskiljningsförmåga är bedräglig, och att haikutraditionen är en bluff? I båda fallen är svaret nej. Men kanske inte av de skäl man kan tro. Problemet med såväl barnens dikter som tramset i Camera Obscura är att det helt enkelt är för bra.

Till exempel skriver Shelby, som går i fjärde klass: ”In the woods they roam / The wildlife is creeping / They are living life”. De lever livet – är inte det ganska skarpt? Knappast uselt, i alla fall. Och Camera Obscura är verkligen inte särskilt dålig, såvida man läser den som den nonsensartade lek den faktiskt är. Eller vad sägs om ett avsnitt som: ”evangelium i boudoiren / dold bakom sängomhängen pormaskplockning / baddning av ögonen med eau-de-cologne / evangelium necessaire”. Vad är det ens? Jag älskar det!

Men haikudikterna är nog ännu bättre. Som den här, av Shelbys klasskamrat Ashton: ”Some trees can be short / From a seed to a tall tree / They can also be”. Det är nästan evigt. Läs fler på 4thgradehaiku.wordpress.com. 

Veckans tips: LaTasha N. Nevada Diggs, amerikansk poet, debuterade i bokform tidigare i år med den välförtjänt uppmärksammade diktsamlingen TwERK (Belladonna Books). Diggs tar tillvara engelskans lekfullhet och bygger en infallsrik språkmosaik med inslag av bland annat tagalog, spanska, och swahili. Texten exploderar, gång på gång. Rekommenderas varmt.