Ta avstånd från avståndstagandet

Opinion
Megafonen är en av de grupper som avkrävts avståndstagande. Här Rami Al-Khamisi från Megafonen under oroligheterna i Husby efter att en 69-årig man skjutits till döds av polis i maj 2013.
Foto: Leif Jansson/TT

Tillslagen i förra veckan mot vänsterorganisationen Revolutionära Fronten är intressant på flera vis. I vad som kallades en samordnad ”gryningsräd” slog polisen till mot 13 adresser och grep tio personer. Misstankarna rör förutom vissa föremål som upptäcktes vid husrannsakan misshandel och en knivskärning. 

Inget märkligt i sig att misstänkta tas in för förhör, men formerna det gjorts under höjer en del ögonbryn.

Polis och åklagare har ett behov av att visa handlingskraft, särskilt när trycket ligger på från politiker och media. Det smäller naturligtvis högre att gå in med nationella insatsstyrkan för att ta människor misstänkta för misshandel, än att helt enkelt gripa dem på vanligt vis.

Efter en vecka sitter en person häktad – resten har släppts. Totalt är sju personer fortfarande misstänkta, men uppenbarligen är inte misstankarna starka nog att motivera häktning.

Tillslaget har gett en del ringar på vattnet, inte minst inom Vänsterpartiet och Ung Vänster. Kraven på avståndstagande har varit kraftiga – som man kunde vänta sig i ett land där en kastad tårta likställts med våldtäkt eller terrorism.

Alldeles lagom till kungörelsen om ”gryningsräden” läggs sista handen vid regeringens projekt mot ”våldsbejakande extremism”. I måndags hölls ett seminarium kring slutresultatet. Inbjudna var bland andra journalisten Magnus Sandelin, känd för sin syn på fascister och socialister som ”lika goda kålsupare” och för sin väldokumenterade antipati mot vänstern.

I korthet går projektet ut på att dra en klar gräns mellan indefinierade och utdefinierade politiska grupper och politisk praktik, när gränserna i själva verket med nödvändighet är flytande. Den som inte ställer upp att agera politiskt på statens villkor, eller som helt enkelt inte frågar ”hur mycket” när staten ropar ”ta avstånd”, ska utdefinieras på olika vis – även om de själva inte bryter mot några lagar. Detta drabbade Megafonen i samband med Husbykravallerna, detta drabbar V-politiker som inte bedöms ta tillräckligt avstånd från andra vänstergrupper.

Lanseringen av konceptet ”extremism” som ett fenomen som kan ta sig lite olika uttryck – fascism, jihadism, socialism – syftar till att dels klumpa ihop socialism med hatiska högerideologier, dels till att ytterligare vrida opinionen för att omöjliggöra en bredare politisk kamp som med nödvändighet behöver föras både inom och utom de av regeringen och etablissemanget uppställda ramarna. Regeringen talar i dag specifikt om det ”våldsbejakande” och lyfter fram grupper som använder våld som politisk metod. I morgon kan ramarna ha flyttats ytterligare, som sker just nu i Spanien där demonstrationer utan tillstånd efter ryskt mönster förbjuds med hot om dryga böter.

Man måste inte dela Revolutionära Frontens analys eller syn på politisk praktik för att inse att kraven på avståndstagande inte kommer att stanna vid dem. I morgon kan det vara en vild strejk eller kampanjer mot strejkbrytare som är ”extremism”. I övermorgon en ockupation av en nedläggningshotad förskola. Det bestämmer i slutändan alla vi tillsammans genom att antingen spela med i avståndstagarspelet eller säga ifrån.