Tar skinheadkulturen tillbaka

Den blev en kultfilm bland skinheads och bidrog till att cementera bilden av subkulturen i Sverige – på gott och ont. Nu får dokumentären Skinheads från 1988 en uppföljare 25 år senare. Arbetaren har pratat med Cicci Rehnström Suurna om båda filmerna – och om det som inte skildras i dem.

Film
Görans öde är det som berör mest i Skinheads – 25 år senare.
Foto: Nyhetsbolaget Sverige

Kungsträdgården 30 november 1987. Det lilla Sverigepartiet hyllar Karl XII tillsammans med ett gäng skinheads. Skinnhuvudena är aspackade, vrålar om Kristallnatten och klarar inte att sjunga nationalsången med rätt melodi. Sverigepartisterna är rosenrasande över motdemonstranterna och polisen. 

Föraktet är ömsesidigt mellan de båda grupperna, skinnskallarna och de ”prydliga” fascisterna. Snart ska Sverigepartiet, ett samarbete mellan BSS och missnöjespolitikerna i Framstegspartiet, spricka. Redan nästa år startas ett nytt parti av BSS-falangen: Sverigedemokraterna.

I dokumentären Skinheads från 1988 får vi med start den där kvällen vid Karl XII-statyn följa ett gäng unga killar i ett av Stockholms skinheadsgäng på den ständiga samlingsplatsen helikopterplattan i Gamla Stan, på match, på krogen, på Vit makt-spelning med brittiska Skrewdriver och på demonstration. Det är trots deras låga ålder trasiga människor med grava alkoholproblem och dålig impulskontroll. 

Cicci Rehnström Suurnas dokumentär sändes på Svt den 28 november 1988 och hjälpte troligen till att cementera bilden av skinheads i svenskarnas medvetande – på gott och ont. Själv säger hon att syftet aldrig var att göra en heltäckande dokumentär om skinheads.

– Jag ville följa det här gänget, det handlar om Stockholms skins. Hade jag åkt ner till Västra Götaland eller Blekinge hade jag träffat andra sorters skinheads. 

Mer politiskt engagerade. Radikalare.

Det grova våldet var ständigt närvarande kring gänget. Sommaren 1986 var en av filmens centrala gestalter, Göran, inblandad i ett av 1980-talets mest uppmärksammade mordfall. Enligt vad han själv uppgett misshand­lades han under ett av många slagsmål gänget var inblandade i under dagen på en campingplats i Nynäshamn där de firade midsommar. I just det här ögonblicket var han ensam mot flera angripare, innan andra skinheads kom till undsättning. Motståndarna flydde, alla utom en. Ronny Landin, 21, blev kvar på marken. Han utsattes därefter för en så brutal misshandel att han avled. 

Mordet på Ronny Landin fick ett enormt symbolvärde, han hyllades för sitt civil­kurage eftersom han tidigare på dagen gått emellan när skinheadgänget skrämde barn med invandrarbakgrund på campingplatsen. En antirasistisk minnesfond instiftades. 

Tre skinheads, som inte är med i dokumentären, dömdes för dråp till fyra, fem respektive sex års fängelse. Göran klarade sig med fyra månader för misshandel. 

En av dem som fick fängelse, Klas Lund, skulle senare utpekas som ledare för det som massmedia kom att kalla ”Vitt ariskt motstånd”, VAM.  Han dömdes för bankrån under försöket att bygga upp en nazistisk väpnad grupp med amerikanska The Order som förebild. I dag leder han Svenska motståndsrörelsen.

Mordet på Ronny Landin och allt som följde måste ha påverkat alla i gänget enormt, men nämns inte med ett ord i filmen. 

Landins bild skymtar ändå förbi på ett tidningsurklipp uppnålat på Görans sovrumsvägg i slutet. Enligt Cicci Rehnström inte med någon speciell avsikt.

Mindre än ett halvår senare kommer nästa uppmärksammade mord. Denna gång är det den unge skinnskallen Ronny Öhman som slås och sparkas ihjäl av sex personer på Maria Magdalena kyrkogård på Södermalm i Stockholm. Sverigepartiet försöker göra honom till martyr för sin sak. Skinheadsbandet Agent Bulldogg skriver en – opolitisk – hyllningssång. Inte heller detta mordfall nämns med ett ord i dokumentären.

Ronny och Ronny. Två män vars frånvaro ekar i originalfilmen. Cicci Rehnström Suurna berättar för mig att hon inte var medveten om exakt vilka som varit inblandade i mordet på Ronny Landin förutom de dömda när hon gjorde filmen, och att Göran inte nämnde sin centrala roll i det som hände. 

Men när hon 25 år senare återvänder till gänget hon följde är döden fortfarande elefanten i rummet, som inte nämns. Görans misshandelsdom blev det som tippade honom över kanten in i det amfetaminmissbruk han kämpat mot sedan dess. Men trots att han tidigare framträtt i Svt och talat om mordet beskrivs händelsen här bara som ”ett stort slagsmål på en campingplats”.

– Att ta upp mordet på Ronny Landin hade blivit ett sidospår, säger Cicci Rehnström Suurna. 

– Filmen handlar om vad som hände sedan med dem som var med i den första filmen.

Radikaliseringen hos medverkande i den första filmen, som ”Steffe” och Christopher Rangne som dömdes för bankrån tillsammans med Klas Lund och ett tag på 1990-
talet ledde naziorganisationen Nationella alliansen, nämns helt kort (utan några namn).

– Det blev mycket värre efter att jag hade slutat filma, säger Cicci Rehnström Suurna. Det var inte så mycket politik under det år jag följde dem.

Görans öde är det som berör mest i den nya filmen Skinheads – 25 år senare. I den första filmen framstår han trots sina problem med alkohol och våld som resonerande och självreflekterande, och är den av de medverkande som det är lättast att få sympati för. Att han hade en skuld på nära en miljon kronor hängande över sig efter rättsprocessen om händelserna i Nynäshamn 1986 och att ångesten över skulderna och det som hänt drev honom att börja med amfetamin var inget vi fick veta då. Missbruket kom att prägla resten av hans liv fram till i dag. 

På en parkbänk i ett soligt Nynäshamn berättar han för Cicci Rehnström Suurna om hur han som snart 50-åring har kommit att acceptera att han hatar sig själv. ”Mina fiender och jag, vi har en sak gemensamt. Vi gillar inte mig.” 

Just den dagen var han stark, nästa möte ställer han in med det kortfattade budskapet ”Jag är helt under isen”.

Kenta, den andre av den ursprungliga filmens huvudgestalter som var villig att ställa sig framför kameran igen, tog vägen från fylla, aktivism på högerkanten och väldigt mycket våld via torpedverksamhet och mängder av kokain till ett förhållandevis stadgat liv som fältassistent. 

Det är också Kenta som ställer upp på att träffa det nya unga betydligt mer städade – och opolitiska – skinheadgäng som hänger på helikopterplattan i dag. Den svenska grenen av subkulturen, som importerade så mycket av det sämsta hos britterna när rekryteringen till National Front var som mest framgångsrik under tidigt 1980-tal, har under 2000-talet äntligen blivit mer lik hur den hela tiden sett ut nere i Europa. I dag är få nazister i Sverige skinheads, och medvetenheten om att det inte måste följa ett politiskt ställningstagande med anammandet av en klädstil är mer spritt. Vilket också gör att färre människor dras till subkulturen skinheads som ett rent själv­skadebeteende, vilket ofta verkar ha varit fallet på 1980-talet. Den sorts självskade­beteende som handlar om att vara hatad och fruktad, och som inte minst går ut över andra människor.

– Det är så skönt med de unga skinheads som är med i filmen, säger Cicci Rehnström Suurna, att de vill ta tillbaka skinheadkulturen som den var en gång i tiden. En arbetarklasskultur.

Och de nya skinnhuvudena har sett Cicci Rehnström Suurnas gamla skinheaddokumentär. 

– För dem är det en kultfilm. När jag presenterade mig, första gången jag såg skinheads i Stockholm på 23 år, så visste de direkt vem jag var, säger hon.

Det var också de som tipsade henne om att filmen från 1988 numer finns att se på Youtube, digitaliserad från en halvkass VHS-kopia. Med ”Land of Ice”, Skrewdrivers kalkonartade hyllning till svenska nazi-skins, under förtexterna.  

– Det ska ju vara the Specials, säger Cicci Rehnström Suurna, märkbart irriterad.   

 

skinheads_cicci
Kenta och Cicci Rehnström Suurna med nästa generation skinheads.
Kenta och Cicci Rehnström Suurna med nästa generation skinheads.