Det var en januaridag 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Tio år tidigare hade hon varit på samma plats, men den gången var det på riktigt. Båda gångerna blir hon omhändertagen och förd till psykakuten på S:t Görans sjukhus, där hon spänns fast i bältessäng och tvångsmedicineras. Hennes iscensättning av en episod ur det egna livet, dokumenterad i verket Okänd, kvinna 2009-349701, blev definitionen på en skandalsuccé. Anna Odell polisanmäldes och dömdes till 50 dagsböter à 50 kronor för ”oredligt förfarande” och ”våldsamt motstånd”. Debatten kom, åtminstone inledningsvis, att handla mindre om maktstrukturer i vården, vilket varit Anna Odells syfte, än om huruvida det var försvarbart att göra anspråk på samhällets resurser på det här sättet. Men Anna Odells namn var inskrivet i den svenska konsthistorien.
Filmen Återträffen lär, att döma av reaktionerna vid filmfestivaler och snacket efter förhandsvisningar, bli ännu en succé. Denna gång utan skandal. Men filmen och konstverket har trots det mycket gemensamt; båda två utgår ifrån hur en underordnad individ med hjälp av en provokativ handling ifrågasätter etablerade maktstrukturer. Om Återträffen, i stället för spelfilm, blivit det dokumentära konstverk Anna Odell inledningsvis tänkt sig är det inte omöjligt att vi någon gång sent på året 2009 mötts av kvällstidningsrubriker i stil med ”Berusad skandalkonstnär utkastad från klassfest”.
Men låt oss gå tillbaka i tiden, till år 1999, då en sjuk Anna Odell först stod där på Liljehomsbron. Det var tio år sedan hon hade gått ut grundskolan och hennes högstadieklass hade återträff. Skoltiden i Stockholmsförorten Enskede hade för Anna Odell präglats av mobbning.
– På den tiden var inte Enskede vad det är i dag. I dag är det ju kulturbarn och juristbarn som bor där. Då var det vanlig lägre medelklass som bodde där. Men min klass var otroligt homogen. I dag är de flesta gifta och har två barn. På det sättet hade jag otur, att det var en klass som var så likriktad och där kultur inte var av något värde. Det var sådant jag var bra på och det blev ju sedan något som ansågs dåligt för att just jag var bra på det, minns Anna Odell.
Åren efter skolan kämpade Anna Odell med psykisk sjukdom. När hon gick på tioårsträffen hade hon varken hunnit utbilda sig eller haft ett jobb.
– Jag hade precis börjat ta mig tillbaka till ett mer normalt liv och var fortfarande inte fri från dem [klasskamraterna]. Så jag gick dit med någon sorts intention att jag ville söka deras bekräftelse. Är jag också värd att ha ett liv? Det var ju inte särskilt lyckat att gå dit med den inställningen, konstaterar Anna Odell i dag.
Tio år senare var situationen annorlunda. Anna Odell var frisk och höll på att etablera sig som konstnär. Hon hade uppnått en social status som tillåtit henne att inse, säger hon, ”att man inte måste vara precis som alla andra, man kan ändå vara en person som folk vill lyssna på.” Hon började fundera på att göra ett konstprojekt av klassens tjugoårsträff. Hon planerade att gå dit och hålla ett tal om hur hon upplevde den skoltid de andra just är i fart med att dränka i vin och nostalgi. Ett garanterat stämningsbrytande tal, ungefär som i Thomas Vinterbergs moderna klassiker Festen (”en fantastisk film” som naturligtvis varit en inspiration för Återträffen, enligt Anna Odell). Det blev inte så.
– Talet skulle bli startpunkt i mitt konstprojekt. Men jag fick ju tänka om när jag fick reda på att återträffen redan varit och att jag inte var bjuden. Det var det som fick mig att komma in på idén att jobba med skådespelare och göra det som en spelfilm, säger Anna Odell.
Som enda elev bjöds inte Anna Odell in till den återträff som hennes klass höll någon gång mot slutet på 2009. Varför? Var man rädd för ”skandalkonstnären” Anna Odell? Gjorde skuldkänslor det lättare att ”glömma bort” henne? Anna Odells film närmar sig dessa frågor utifrån en tvådelad struktur. I filmens första halva iscensätter hon klassfesten så som de gamla klasskamraterna kanske föreställt sig att den kunde blivit om de bjudit in Anna Odell. Reaktionerna på det tal hon håller om sin skoltid är först besvärat överslätande men övergår, när filmens Anna Odell vägrar släppa ämnet, gradvis i aggression. När alkoholen rinner nedför struparna och den ”vuxna” polityren krackelerar faller deltagarna tillbaka i sina gamla skolroller. Snart har de återskapat samma hierarkier som på högstadiet. Att så sker på dessa klassträffar är ju något av en klyscha, inte minst på film. Men förmodligen är det också sant (själv har jag alltid undvikit dessa evenemang just för att slippa den upplevelsen). Filmens Anna Odell finner sig i alla fall raskt vara tillbaka i sin roll av mobbningsoffer. Hennes nyvunna sociala status smulas sönder. Hon vacklar mellan sina jag; det nya ifrågasättande och det gamla som törstar efter bekräftelse.
Själva återträffen visar sig utgöra en film i filmen. I berättelsens andra halva söker Anna Odell upp sina gamla klasskamrater för att visa denna film för dem och fånga deras reaktioner. Från början hade hon tänkt göra denna andra del rent dokumentär, men slutligen bestämde hon sig för att också här använda sig av skådespelare.
– Jag tänkte att, kommer de [verkliga klasskamraterna] att vilja ställa upp? Och vad blir det då för samtal? Det kanske blir så att de som ställer upp är de som inte har varit de styrande, ledande figurerna i klassen, säger Anna Odell.
Men hon söker i alla fall upp sina gamla klasskamrater för att använda sig av deras reaktioner i iscensättningen. Hon lovar att skydda deras anonymitet.
– De flesta gjorde ju allt för att inte träffas. Men det var egentligen bara en kille som sade nej. Ingen annan sade nej. Men de menade det nog, fast de inte sade det. Och jag fortsatte ju att kontakta dem, eftersom de inte sade nej. Så ja, de reagerade med att försöka undvika mig. Men jag var jobbig och låg på, berättar Anna Odell.
I filmen blir mötena en serie obekväma soffsamtal i en bekvämt inredd mediakontorsmiljö där rollerna i mycket är ombytta. Anna Odells jag är här kontrollerat och analytiskt, medan intervjuoffren skruvar på sig under konstnärens skärskådande blick. Som åskådare är jag tacksam att scenerna är fiktiva, att det är skådespelare jag tittar på. Det är en sak att 20 år senare tvinga högstadiets mobbare och medlöpare att konfrontera sitt beteende privat. Att göra det inför en kamera, från en position som etablerad kulturpersonlighet, är en helt annan.
Det är lockande att se på Återträffen med amatörpsykologens ögon, som en personlig uppgörelse med såren från barndomen, där själva klassträffen utgör en konfrontation som bringar katharsis och möjliggör intervjudelens analytiska förhållningssätt. Men Anna Odell förnekar bestämt något sådant. Hon menar snarare att det var en förutsättning för projektet att hon redan var ”så pass fri som [hon] någonsin kan bli” från det förflutna.
– Man kan inte göra en film och använda sig av processen som en bearbetning. Det är en alldeles för omfattande process att göra film och framför allt om man både ska skriva manus och regissera och dessutom agera. Det finns inget utrymme för något sådant, säger Anna Odell.
Frågan om huruvida hennes konst utgör en form av känslomässig bearbetning av hennes eget förflutna har, av naturliga skäl, följt Anna Odell sedan genombrottet med Okänd, kvinna. Men hennes ambitioner är betydligt mer allmängiltiga.
– Jag använder mina erfarenheter, men inte för att berätta om mig själv utan för att berätta om en struktur. Jag gestaltar inte hur det kändes för mig, eller mina känslor kring det hela. Jag gör det här – mitt förra verk också – för att jag insett att jag kan komma nära någonting som liksom fångar vårt samhällsklimat genom att använda mig av mig själv.
I samband med Okänd, kvinna förklarade Anna Odell sin syn på konsten som ”en sorts forskning på ett mycket mer subtilt och mänskligare sätt än annan forskning” (Magasinet Arena 12/5 2009). De båda strukturer som Anna Odells verk utforskar – psykiatrin och skolan – har en hel del gemensamt. I båda institutionerna befinner sig utsatta och underordnade individer många gånger under tvång. ”Vi har ju skolplikt”, som Anna Odell påpekar flera gånger under intervjun. Samtidigt kopplas de båda systemen också samman av nyliberalismens sociala nedrustning. Skolkrisen går hand i hand med regelbundna rapporter om ökad mental ohälsa.
Å andra sidan talar man mycket mer om mobbning i dag än vad man gjorde då Anna Odell var barn.
– Det här med mobbning, i dag tar man det ju på ett mycket större allvar, men jag tror inte att man har förmågan att riktigt förstå vidden av det. Jag tycker ofta att det är någon sorts skrapande på ytan. Det är tydligt just att man reagerar med en gång så fort det handlar om fysiskt våld – och det är bra! – men jag förstår inte att man inte gör det när det handlar om psykisk misshandel, som om det skulle vara bättre eller mindre farligt. Det tror inte jag. Att bli slagen vet man ju att det är fel, även om det klart är kränkande eftersom det visar att man inte har samma värde som den andre. Men det andra kan man ju börja tro på – eller hur? frågar Anna Odell retoriskt och tillägger att hon ”tror att det kostar samhället otroligt mycket pengar att handskas med det så här dåligt som man gör”.
Det som återkommer i Anna Odells båda verk är också kritiken mot enkelriktade system med litet utrymme för individen att påverka. ”Det är viktigt att patienterna får bli delaktiga i vården, att det inte bara finns en modell som alla ska passa in i”, sade hon i ovan citerade intervju, apropå Okänd, kvinna. Nu använder Anna Odell liknande termer för att beskriva skolan.
– Skolorna har ett sätt att lära ut, och samhället kan ju framstå som väldigt likriktat. Det finns ett sätt att vara framgångsrik eller lyckad på. Jag tror att det börjar i skolorna, i och med att det finns ett sätt att lära ut på, vilket gör att man säkert förlorar så många otroligt begåvade och intelligenta barn för att just det sättet inte passar dem. Det är väldigt tragiskt.
För Anna Odell blev denna enkelriktning särskilt påtaglig i den ålder då barndomen övergår i ungdom och leken plötsligt tog slut.
– Jag älskade att leka, det var en del av livet. Helt plötsligt skulle man bara vara med varandra. Och det blev svårt. Vad skulle jag säga? Jag vågade ju inte prata heller, eftersom jag var mobbad. Och vad skulle jag prata om? Det kändes verkligen som att livet tog slut, minns Anna Odell.
”Utan konst hade jag varit psykiskt sjuk eller kriminell”, lär Marie-Louise Ekman ha sagt. Det är ett citat som återkommer i många intervjuer med Anna Odell, som ofta framhållit hur konsten hjälpte henne att klara av att leva ett friskt liv.
– Att vara konstnär är som att leka fast man är vuxen. Och då menar jag ju inte lek på ett lättsamt sätt. Det är en lek med både humor, allvar och ansvar. Men det kan det ju vara när man är barn också. Det är läskigt eller lite svårt att förstå, på ett sätt, att barnen slutar leka tidigare i dag. Vad är det som får dem att göra det? Varför ska det vara så barnsligt att leka?
