Film

Två filmer till priset av en

Blå är den varmaste färgen är en både prisbelönt och hårt kritiserad film. Adèle Exarchopoulos (till vänster) och Léa Seydoux. Foto: Folkets Bio

Abdellatif Kechiches film Blå är den varmaste färgen – Kapitel 1 & 2 kommer till oss med ovanligt mycket bagage. Samma dag som tiotusentals demonstrerade mot samkönade äktenskap i Paris i slutet av maj belönades denna lesbiska kärlekssaga med Guldpalmen i Cannes. Juryn, ledd av Steven Spielberg, tog dessutom det helt unika beslutet att låta […]

Abdellatif Kechiches film Blå är den varmaste färgen – Kapitel 1 & 2 kommer till oss med ovanligt mycket bagage. Samma dag som tiotusentals demonstrerade mot samkönade äktenskap i Paris i slutet av maj belönades denna lesbiska kärlekssaga med Guldpalmen i Cannes. Juryn, ledd av Steven Spielberg, tog dessutom det helt unika beslutet att låta regissören Abdellatif Kechiche dela priset med de båda unga huvudrollsinnehavarna Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux. Priset var en tydlig politisk markering, inte bara för homosexuellas rättigheter utan också för jämlikhet och insikten att film är en kollektiv konstform. Franska kritiker berömde närmast förbehållslöst den nästan tre timmar långa filmen. Inte mindre än 22 av 30 recensioner som samlats på sajten Allo Ciné gav Blå är den varmaste färgen fem av fem i betyg, alltmedan den konservativa högern rasade och förre bostadsministern Christine Botin kallade filmen för ett exempel på hur kulturen ”invaderats av bögar”.

Men snart dök också kritiska röster upp från andra håll, röster som främst siktade in sig på filmens långa, explicita sexscener. Julie Maroh, författare till den serieroman filmen bygger på, beskrev dem på sin blogg som ”en brutal och klinisk, demonstrativ och kall uppvisning av så kallat lesbiskt sex som blivit till porr”. Hon fick medhåll av tunga, företrädesvis kvinnliga, amerikanska kritiker som New York Times Manohla Dargis, som menade att filmen handlade ”mest av allt om herr Kechiches lustar”. 

I september gav så Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux en intervju där de uttryckte sitt obehag över de färdiga sexscenerna och beskrev Abdellatif Kechiche som en manipulativ och diktatorisk regissör som ingen av dem någonsin ville jobba för igen. Det är en bild som också bekräftas av den kommuniké som det franska filmarbetarfacket gick ut med redan i våras. Där kritiserades svåra arbetsförhållanden med långa, oreglerade arbetsdagar och en mobbningskultur som drev flera till att säga upp sig. Regissören själv blev så trött på kontroverserna att han nyligen gick ut med uttalandet att filmen inte borde släppas alls, ”den har blivit för nedsmutsad”.

Jag ser ofrånkomligen Blå är den varmaste färgen genom det filter denna kritik utgör. Men också genom minnet av Abdellatif Kechiches förra film, det historiska dramat Svart Venus, där huvudpersonen – slaven Sara Baartman som exploaterades som prostituerad i det tidiga 1800-talets Europa – exotiserades utan att vi någonsin gavs en bild av henne som tredimensionell individ. Och visst stämmer kritiken av sexscenerna i Blå är den varmaste färgen, som utgör ett närmast övertydligt skolboksexempel på det Simone de Beauvoir beskrev som myten om det ”evigt kvinnliga”. Och visst finns här ett häpnadsväckande naivt och okritiskt manligt perspektiv många gånger: filmens karaktärer (av vilka många är kvinnliga intellektuella och konstnärer) diskuterar exempelvis Jean-Paul Sartre, Bob Marley, Pierre de Marivaux, Pierre Choderlos de Laclos, Egon Schiele, Gustav Klimt och Alain Bosquet – men inte en enda kvinnlig intellektuell eller konstnär! Men samtidigt lyckas filmen, på ett helt annat sätt än Svart Venus, framställa huvudpersonerna i sin fulla individualitet. Så länge det inte handlar om sex.

Krocken mellan sexscenerna (som trots allt upptar en bråkdel av den sammanlagda speltiden) och resten av filmen är så tydlig att det stundtals känns som om två filmer klippts ihop. Allra första gången gymnasisten Adèle (Exarchopoulos) och den några år äldre och erfarnare konstskolestudenten Emma (Seydoux) hamnar i säng blir det rent av parodiskt. Fram till dess har filmen helt kretsat kring Adèle. Hon har framställts som både fysiskt och kulturellt hungrig på livet. I många närbilder ser vi henne äta, smaska, prata med munnen full, sova med öppen mun, röka, snörvla, hosta, gråta och trycka i sig choklad. Samtidigt är hennes stora passion litteraturen. Hon får vara både levande kropp och intellekt i ett. Så händer något. Precis innan Adèle och Emma första gången ligger med varandra besöker de ett konstmuseum. Där betraktar de en rad nakna kvinnostatyer i vit marmor; manliga konstnärers bild av den sakraliserade, abstrakta, avindividualiserade ”eviga kvinnligheten”. Statyerna kunde fungerat som en kulturpolitisk kritik, men i stället tar regissören med sig exakt samma estetik till kärleksakten. Borta är naturalismen, ersatt med överperfekt belysta kroppar; svala, doftlösa, som om marmorstatyerna glidit ned från sina piedestaler och nu omslingrar varandra i Emmas säng medan manliga gudar blickar ned och spelar panflöjt.

Men om Abdellatif Kechiche tveklöst lider av sexualpolitisk naivitet, så har han en desto säkrare blick för klassrelationer. Filmens främsta förtjänst ligger i dess finkänsliga skildring av hur Adèles arbetarklassbakgrund gör det både materiellt och psykologiskt svårare för henne att bryta mot omgivningens normer. Synd att regissören uppenbarligen inte tog med sig de insikterna om maktrelationer till den egna arbetsprocessen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984