Signerat

Bonjour, yxskaft!

I går fick jag besked om att tidskriften Fikssion vill publicera en av mina dikter. Det för­vånade mig. De frågade efter mitt kontonummer för att kunna skicka arvode. Det förvånade mig än mer. Jag hade inte väntat mig att få betalt. Vill man bli rik ska man inte skriva skön­litteratur, vilket också betyder att det är […]

I går fick jag besked om att tidskriften Fikssion vill publicera en av mina dikter. Det för­vånade mig. De frågade efter mitt kontonummer för att kunna skicka arvode. Det förvånade mig än mer. Jag hade inte väntat mig att få betalt.

Vill man bli rik ska man inte skriva skön­litteratur, vilket också betyder att det är lättast att skriva skönlitteratur om man är rik. Under bokmässan i Göteborg pratade jag med en del tidskrifter. En av dem betalar för recensioner och artiklar men inte för noveller och dikter. Den här tidningen, Arbetaren, ger noll kronor för tidigare publicerat material och lite mer för opublicerat. Det är inget ovanligt. Men så har det inte alltid varit.

Arbetarförfattaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnsson försörjde sig på att skriva noveller till tidningar, det gav mer klirr än recensioner och artiklar. Utan den möjligheten hade det kanske inte blivit några romaner och inget författarskap. Det har alltså skett en devalvering av skönlitteraturen.

Vad beror det på? Ingen aning. Men det gör att det i dag är svårare att kombinera traditionellt arbete, familjeliv och skrivande. Pröva själv att jobba heltid, vara småbarnsförälder och skriva när det finns tid över. Jag hade aldrig klarat det. Och frågan är större än mellan författare och redaktioner. Allt fler förlag vill att författaren skall bidra till finansieringen till sin egen bok. De vill inte ta den ekonomiska risken. Det här skapar en litteratur av de välbeställda för de välbeställda.

Kan då inte kulturtomtarna organisera sig fackligt och kräva mer betalt? Jo, och det görs väl också. Många vill att staten ska skjuta till mer pengar. Vore jag staten skulle jag inte ge mig pengar för att skriva det jag skriver. Det vore idiotiskt. Staten skickade mig i stället till AF Kultur och det enda jobbet på anslagstavlan var som Paradmedarbetare på Disneyland i Paris. Bonjour, yxskaft!

Jag tror inte på politisk eller facklig kamp för just kulturarbetare. Jag tror inte på kulturarbetare som en grupp med separata intressen.

Eller så här: en politisk och facklig kamp måste ta ett större grepp än gruppen kultur­arbetare. Vi behöver ett samhälle där det finns mer tid att gå till biblioteket, att måla, att läsa, att skriva och gå på konsert och spela musik och tusen andra saker. För att realisera det behövs inte mer pengar till ”kulturen” – det behövs en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och det behövs ett välfärdssamhälle där det inte kostar skjortan att bli sjuk (vilket naturligtvis går utmärkt ihop med arbetstidsförkortning då personalen i dag sliter ut sig).

I slutändan vill jag kunna ägna mig åt bakning på förmiddagen, matlagning på eftermiddagen och skrivande på kvällen utan att för den sakens skull vara varken bagare, kock eller författare.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar