Rysslands president Vladimir Putin håller två gånger om året en seans med folket. Hans byråkrater låter samla ihop människor från företagen, och från gatorna i storstäderna eller byarna som publik vid tv-inspelningen. Vissa av dem får mikrofonen för att ställa frågor direkt till ”nationens ledare”.
Ofta är det arbetare som får ställa frågorna till Putin. Iklädda sina blåställ och med arbetshandskarna och hjälmarna på, frågar de honom om löneutvecklingen och framtiden för deras företag. Putin hittar alltid de rätta orden. Men det viktiga är egentligen inte vad han svarar utan att det ser ut som att han engagerar sig för arbetarklassen. Han står folket nära, förstår deras intressen och bryr sig om de fattiga. Denna form av regisserad socialpopulism är den främsta anledningen till Putinregimens popularitet.
När proteströrelsen mot Putin tog fart härom året, och de stora demonstrationerna för demokrati samlades i Moskva, gjorde makten allt vad den kunde för att isolera oppositionen. Regimen framställde demokratirörelsen som driven enbart av en hysterisk borgarklass i starstäderna, som bara var ute efter fler privilegier åt sig själva.
Under en av Putins tv-shower framträdde till exempel en hårdför arbetare från en fabrik i Ural, och bad Putin att personligen få komma till Moskva med sina grabbar och göra upp med de övergödda ”borgerliga dissidenterna”. Men reaktionen från den liberala delen av oppositionen gjorde större skada än Putinregimens smutsiga propagandaknep. Många ledande liberaler hävde ur sig felaktiga uttalanden om att det var just de som i egenskap av representanter för den ”kreativa klassen” i storstaden inte var rädda att utmana autokratin, medan den ”dumma” majoriteten av ryska folket inte var intresserade av demokrati. Sådana uttalanden var den bästa gåva regimen kunde få.
Men två omständigheter förstörde denna lyckliga harmoni mellan liberal och statlig propaganda. För det första driver regimen hårt igenom sin egen nyliberala politik. Privatiseringarna fortsätter. Vetenskap, utbildning, sjukvård och annan välfärd kommersialiseras i rasande fort. Fria fackföreningsrörelser undertycks brutalt. Ryssland tar en pinsam andra plats vad gäller antalet dollarmiljardärer, samtidigt som man tar ledningen bland i-länder vad gäller antalet medborgare som lever under fattigdomsgränsen.
För det andra fortsatte proteströrelsen att växa, och trots liberalernas självgoda smicker sinsemellan började den allt mer massiva proteströrelsen inkludera tusentals vanliga människor, sådana som liberalerna föraktade – arbetare, lärare, sjuksköterskor, pensionärer, studenter – alla de som i Ryssland knappt får vardagen att gå ihop. Och vänsterns roll i rörelsen blev större och större.
Socialisten Sergej Udaltsov, ledaren för det nya partiet Vänsterfronten, blev informell moralisk auktoritet för proteströrelsen, och hans popularitet ökade jämfört med de andra karriärpolitikerna. Samtidigt framträdde också andra vänsteraktivister, inte minst den unge antifascisten Aleksej Gaskarov, som informella ledare för en hel generation unga som motsatte sig den xenofobiska hysteri som väckts till liv och exploaterades av regimen, såväl som av nynazistiska grupper, för att väcka etniska motsättningar som kunde ta fokus ifrån de sociala frågorna.
Dessa människor kom inte från ingenstans. Under många år var Sergej Udaltsov en känd aktivist inom den sociala rörelsen som gjorde motstånd mot kommersialiseringen av det offentliga rummet i Moskva, och bland annat försvarade hyresgäster mot vräkningar. Aleksej Gaskarov blev känd över hela landet för sin kamp för att försvara ett par viktiga skogar runt Moskva från exploatering.
Vänsterns snabbt växande inflytande inom demokratirörelsen lyckades bryta rörelsens isolering, och proteströrelsen började locka miljoner människor från de fattigare ryska regionerna. Putinregimen blev skrämd av denna utveckling och inledde en selektiv repression riktad mot just vänstern.
Vid en massdemonstration mot Putin på Bolotnaja-torget i Moskva den 6 maj 2012 genomförde polisen massgripanden och i dag står 28 ledande aktivister åtalade för ”uppvigling”, bland dem Sergej Udaltsov och Aleksej Gaskarov. De riskerar nu över tio års fängelse. Ute i landet genomförde säkerhetspolisen en våg av husrannsakningar hos aktivister, och polisen skämdes inte över att kidnappa, misshandla och hota oppositionella, även dem som bara var tonåringar.
Samtidigt försöker den ryska regimen nu medvetet ändra fokus för den sociala proteströrelsen till att handla mer om nationell och religiös intolerans. I Moskva upprättades i somras riktiga koncentrationsläger för illegala invandrare, och i den lilla staden Pugatjov provocerade polisen tillsammans med extrema nationalister fram en etnisk konflikt som urartade i en pogrom mot icke-vita. Det har antagits skandalösa lagar om att ”försvara troendes rättigheter” vilket förbjuder kritik mot kyrkan, och förbud mot ”homosexuell propaganda” för minderåriga. Det viktiga är inte hur lagarna nu kommer att användas i praktiken, utan att de lyckas väcka en hysterisk kampanj och ta fokus från de avgörande sociala frågorna.
Nu råder en mycket svår situation i Ryssland. Vänstern är besegrad och dess ledare fängslade, gömda eller i exil. Nationalism och politisk repression har blivit oligarkins två viktigaste verktyg för att behålla makten. Historien visar att varje gång som härskarklassen satsar på våld och etnisk intolerans, riskerar samhället att väldigt fort utvecklas mot fascism. För att förhindra det måste demokrater och antifascister i hela världen visa solidaritet och stödja de fängslade kamraterna i Ryssland. Det är vårt gemensamma mål att tvinga Putinregimen att frige den politiska gisslan och stoppa den farliga nationalistiska populismen.
Översättning: Per Leander
