”Johan Persson, fotograf och journalist. Skjuten och inlåst i en diktatur. Jag ler när jag inser att jag är exakt där jag ska vara.”
Citatet kommer från fotografen Johan Perssons och skrivande journalisten Martin Schibbyes nyligen utgivna bok 438 dagar, som handlar om deras tid i etiopiskt häkte och fängelse. Förutom att illustrera Johan Perssons hängivenhet till sitt yrke säger citatet också något om situationen för dagens journalister. År 2000 satt 81 journalister i fängelse världen över, enligt organisationen Committe to protect journalists. 2012 hade siffran stigit till hela 232. Samtidigt ökar antalet journalister som dödas, och endast 41 procent av de 1 005 journalister som dödats sedan 1992 dödades i strid. Resten, nästan 60 procent, blev mördade. Lägg där till hot om våld och fängelse som aldrig verkställs men som ändå har stor inverkan på det fria ordet så växer bilden av en svår tid för tryck- och yttrandefrihet fram.
Detta är bra att ha i bakhuvudet när man läser Johan Perssons och Martin Schibbyes bok om tiden i Etiopien. Båda visste vad de gav sig in på när de från Somalia tog sig in i den stängda Ogadenregionen för att där möta gerillan ONLF, som sedan 1980-talet stridit mot den etiopiska regimen. Båda två har dessutom lång erfarenhet av att rapportera från krigshärdar och oroliga länder. Martin Schibbye har bland annat bevittnat en massgrav full av journalister i Filippinerna och Johan Persson har fotograferat i det krigshärjade Kongo.
Till en början framstår 438 dagar nästan som en manual för krigskorrespondenter i Afrika skriven i reportageform. Läsaren får lära sig om vikten av att äta upp sig och träna inför långa ökenvandringar, att ta med sig rätt mängd vatten eftersom för tung packning ökar vattenförbrukningen, samt att inte slarva med säkerheten och att ha gott om kontanter för att kunna betala beväpnade vakter på hotellet i Somalia. Men också om nödvändigheten av att ta risker för att få fram obekväma sanningar som makten av olika skäl vill undanhålla allmänheten.
Syftet med resan till Ogaden var att undersöka hur oljebolagens frammarsch påverkar befolkningen i området. Framför allt bolaget Africa Oil, som ingår i Lundingruppen. Bolaget tog över verksamheten på Afrikas horn efter att Lundin Petroleum starkt kritiserats för sin verksamhet i Sudan, där 12 000 sudaneser ska ha dödats och 160 000 fördrivits från sina hem i samband med oljeutvinningen. Kritiken kom bland annat från frivilligorganisationen Eco men uttrycktes också i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja. Problemet med Kerstin Lundells bok, enligt Johan Persson och Martin Schibbye, var dock att den bygger på information från andrahandskällor utan att kompletteras med egna observationer och kommentarer från förövarna.
När människorättsorganisationer började tala om utomrättsliga avrättningar, brända byar, tortyr och våldtäkter i Ogadenregionen bestämde sig Johan Persson och Martin Schibbye därför för att göra jobbet ordentligt. I stället för att bara intervjua människor i flyktingförläggningarna skulle de själva ta sig in i området och se effekterna av övergreppen med egna ögon.
Eftersom Ogaden är stängt för journalister kunde de inte ansöka om visum och ta sig in på laglig väg. Lösningen blev att kontakta den terroriststämplade gerillan Ogaden National Liberation Front, ONLF, och via dem ta sig fram i det förbjudna området. För en oinvigd läsare kan detta framstå som ytterst oansvarigt, men i själva verket är det inte en alltför ovanlig journalistisk metod. I rättegången mot Johan Person och Martin Schibbye vittnade bland annat den brittiske utrikeskorrespondenten Adrian Bloomfield om hur han själv blivit gripen av israelisk militär sedan han tagit sig in illegalt i landet tillsammans med terroriststämplade Hizbollah. Som en subtil pik till det etiopiska rättsväsendet förklarade han att det tog den israeliska underrättelsetjänsten 40 minuter att reda ut att han var journalist för att därefter släppa honom.
Efter en lång och påfrestande vandring med ONLF hände det som inte fick hända. Gruppen hade spårats upp av etiopisk militär och blev beskjutna. Enligt planen skulle gerillan vid en attack fly med kameror, anteckningar och minneskort för vidare leverans till Sverige via London medan Johan Persson och Martin Schibbye skulle låta sig gripas och utvisas.
Det som i stället följde beskrivs bäst som en Kafkaartad process, trots det slitna uttrycket. De båda korrespondenterna tvingades framför en kamera berätta ”sanningen” om varför de tagit sig in i Ogaden och när den regisserande befälhavaren inte blev nöjd fick filmen tas om. De utsattes för skenavrättning, nekades sjukvård och förvägrades att ringa svenska ambassaden trots upprepade löften om att så skulle ske. I stället fick de gång på gång börja om med den alltmer surrealistiska filminspelningen. När de frågade befälhavaren om han inte bara kunde berätta vad de skulle säga blev svaret att han inte fick styra deras svar. De måste själva med egna ord berätta sanningen. Denna farsartade process fortsatte sedan under ett flertal förhör i häktet samt i den rättegång där de senare dömdes till 11 års fängelse för understödjande av terrorism.
Martin Schibbye påpekar i boken att han aldrig på journalisthögskolan fått lära sig hur man som journalist klarar av att häktas och isoleras i en diktatur. I stället tar han hjälp av tips från Jan Guillous självbiografi: att träna regelbundet, endast sova på natten, sköta personlig hygien och behålla sin värdighet. Det är också i det här kapitlet som boken utvecklas till en sorts handbok för fängslade journalister. Jag väljer här att inte gå in på det mest uppenbara i form av tyst diplomati, hålla kontakt med anhöriga och ambassadpersonal, att försvara sig i en rättegång även om den är farsartad och att be om nåd när den felaktiga domen väl är fastställd eftersom det är enda sättet att komma ut.
Knepet, utöver redan nämnda tips, är enligt Johan Persson och Martin Schibbye att inte glömma bort att de är journalister. I stället för att skriva ett reportage om olja i Ogaden såg de sig som wallraffande reportrar i det etiopiska häktet och senare i Kalityfängelset. Genom att gömma tändsticksaskar med brev under handfatet i den gemensamma häktestoaletten kunde de kommunicera med journalisten Reejot Alemu som satt i cellen mitt emot. I flera brev som återges i boken beskrev hon att häktet är fullt av politiska fångar och att det i Etiopien är vanligt att människor arresteras under falska brottsrubriceringar. Själv var hon tillsammans med en kollega en av de första journalisterna som häktades enligt den nya terroristlagstiftningen.
Det är också i denna passage av boken som man som läsare börjar ana en ljusglimt i de båda författarnas upplevelser. Tidigare har beskrivningarna av häktestiden varit ångestfyllda och bitvis hopplösa. I samband med att de på allvar tog upp sin journalistroll ges händelserna en mening samtidigt som de båda stärks av solidariteten mellan samvetsfångarna. I kapitlet om tiden i häktet beskrivs hur alla samvetsfångar plötsligt började träna enligt en tyst överenskommelse eftersom ”träning är motstånd”. Samtidigt utvecklades ett hemligt språk av nickningar och diskret knutna nävar på rastgården med syftet att ge varandra styrka. För att alla skulle kunna sköta sin hygien lämnades halvtomma schampoflaskor kvar i duschen till dem som inte själva hade råd med egna hygienartiklar.
När Johan Person och Martin Schibbye senare förflyttades till Kalityfängelset inför rättegången – det fängelse där de sedan också avtjänade sitt straff – ökade deras rörelsefrihet och de fick plötsligt möjlighet att prata öppet med andra fångar. Det innebar att de inte längre behövde smyga och skicka hemliga brev för att samla information. Samtidigt ökade också den fysiska faran då de tvingades dela sovsal med både fysiskt och psykiskt sjuka människor i en miljö där hot och våld tillhörde vardagen. Det vardagliga motståndet tog sig i fängelset andra uttryck, framför allt efter domen. Tillsammans med de andra fångarna ansökte de om att få spela annan musik än den godkända etiopiska folkmusiken samt att starta ett bibliotek där fångarna skulle få chansen att läsa både fack- och skönlitteratur. Dessa saker kan tyckas triviala för oss på utsidan, men för de som sitter fängslade i Kality, journalister eller inte, handlar det om att ta tillbaka initiativet och att återfå sin värdighet.
Det mest påtagliga motståndet mot den etiopiska regimen och mot rättsprocessen är dock det som till slut resulterade i boken 438 dagar. Under möten med anhöriga och ambassadpersonal lyckades Johan Persson och Martin Schibbye smuggla ut omkring 1 000 sidor brev, dagböcker, förhörsprotokoll, intervjuer, kartor samt ett beslagtaget minneskort som de under ett förhör stulit tillbaka. Som en bonus bidrog även den etiopiske avhopparen Abdullai Hussein med regimens originalfilmer från förhören. 438 dagar är därför långt mycket mer trovärdig och äger en större journalistisk giltighet än om boken skrivits enbart utifrån författarnas minne.
Sammanfattningsvis kan man säga att Johan Persson och Martin Schibbye misslyckades med det ursprungliga reportaget som syftade till att belägga massmord och folkrättsbrott i Ogadenregionen. I stället lyckades de genom sina hemska upplevelser skapa en fantastisk journalistisk produkt inifrån ett häkte och ett fängelse med en historia som den etiopiska regimen helst hade sett opublicerad.
