Två och ett halvt år in i Syriens konflikt visar kriget ännu inte tecken på att nå ett snabbt slut. Samtidigt som fredsförhandlingar verkar längre bort än någonsin, har antalet människor som flytt landet nu nått hela två miljoner. 97 procent av dessa har hamnat i Syriens grannländer Libanon, Turkiet, Irak och Jordanien. Bara en mindre grupp har hittills nått Europa, som i stort sett ännu saknar lagliga öppningar för att ta emot några flyktingar.
Det närbelägna Libanon har tagit emot allra flest av flyktingarna. Redan i somras uppgav myndigheter att de nått en miljon i antal, vilket är en fjärdedel av Libanons totala population.
I början av september har upp emot 15 000 människor dagligen korsat gränsen från Syrien, inför USA:s stundande militära intervention. Men väl framme i Libanon har dessa människor, som utgör vår tids värsta flyktingkatastrof, helt olika förutsättningar beroende på om de är palestinier från Syrien – eller alla andra.
– Här bortanför bor det många nya flyktingar. Vissa bara i enkla skjul, men andra har fått lite hjälp av grannar och samlat in cementblock att bygga med, säger Wael Rheimy.
Wael Rheimy rattar sin bil genom några smala och krokiga gränder, mellan små envåningshus. På väggarna sitter vindbitna affischer med Yassir Arafat, med martyrer och med Jerusalems tempelberg. Graffitin bredvid är politiska budskap på arabiska, men skvallrar också om att här finns beundrare av argentinsk fotboll.
Vi befinner oss i Qasmiyeh, en så kallad ”informell boplats” för palestinska flyktingar i södra Libanon. Bara någon kilometer norrut flyter Litanifloden, som under 22 år utgjorde gränsen mellan den israeliskockuperade delen och resten av Libanon. Sedan år 2000 patrullerar i stället den internationella FN-styrkan UNIFIL här. Qasmiyeh är en av de platser i landet som under det gångna året tagit emot ett stort flöde av flyktingar från krigets Syrien.
– Den senaste familjen kom så sent som i går, och jag gav dem en madrass som fanns kvar. Det kommer någon flykting nästan varje dag, till släktingar eller för att hitta en bostad. Jag välkomnar dem, vad kan man göra?
Wael Rheimy sitter i Qasmiyehs folkkommitté, en styrande samling av lokala representanter från palestiniernas politiska partier. Utöver det vanliga har de nu också fått som uppgift att sörja för mottagandet av alla nya flyktingar till området, och se till att försöka ge dem filtar, mat, vatten, hygienprodukter, och någonstans att bo. Det sistnämnda är det svåraste, och just nu sover folk på golvet både i Röda halvmånens lokalkontor och inne i moskén. Viss hjälp kommer från någon NGO, likadant från FN. Men eftersom de bor där de gör, måste de göra mycket arbete själva och kan inte räkna med samma stöd som andra skulle få.
För flyktingarna som i dag kommit från Syrien till Libanon – och som sannolikt lär bli fler vid en västerländsk militär intervention mot Damaskus – finns inte ett, utan två slags FN-bistånd. Ett från flyktingorganet UNRWA till palestinier, och ett från flyktingorganet UNHCR till alla andra. Uppdelningen bottnar i beslutet efter 1948 att lämna över ansvaret för alla palestinska flyktingars samhällsservice, skolgång och sjukvård i Mellanöstern till UNRWA. Palestinier från Syrien hamnar på grund av sin etnicitet automatiskt under detta hjälpmandat, medan syrier i stället har rätt till hjälp från UNHCR.
Men UNRWA:s mandat om fullständig assistans har alltid varit koncentrerat till bara officiella flyktingläger. I Libanon finns det tolv stycken, och de har långt innan kriget i Syrien varit ökänt överbelastade. Myndigheterna har inte tillåtit dem att expandera i takt med befolkningsökningen.
– Minst 75 000 palestinier har därför länge varit bosatta utanför de tolv lägren, i 42 stycken ”informella boplatser” där UNRWA:s mandat inte gäller till fullo. Skolgång och sjukvård erbjuds fortfarande, men inte infrastruktur som elektricitet, vatten, avlopp, sophämtning och vägunderhåll.
Det säger Nancy Hilal som är chef för ett samarbetsprojekt mellan FN-organen UNDP och UN-Habitat i Libanon. På sitt kontor i Beirut berättar hon att så sent som 2008 ”upptäckte” FN-personal hur svåra förhållandena var i ytterligare ett dussin informella palestinska boplatser utanför officiella flyktingläger. Dess invånare fick inget understöd eller samhällsservice från varken FN eller libanesiska myndigheter.
Så bekräftas ännu en gång varför Libanons palestinier både av sig själva och av omvärlden brukar kallas ”det glömda folket”.
Samarbetsprojektet mellan UNDP och UN-Habitat startade 2011 för att försöka fylla några av dessa luckor i bistånd, men har en alldeles otillräcklig budget och riktar in sig på mindre än hälften av de informella boplatserna. Inte heller libanesiska myndigheter ger dessa någon grundläggande hjälp alls, utan allt ansvar hamnar mestadels på de statslösa flyktingarna själva.
– Det faller mellan stolarna, och är ett problem. Särskilt efter att nytt folk och även många syrier har kommit till boplatserna, och invånarna ibland fördubblats. Föreställ dig trycket på infrastrukturen, säger Nancy Hilal.
I dag är det 55 procent av alla nya palestinska flyktingar, och tillsammans med dem åtskilliga tusen syrier, som gett upp hoppet om att få bostad i de billiga men extremt överbelastade, officiella UNRWA-lägren. Tiotusentals har i stället sökt sig till de 42 informella boplatserna.
Tillbaka på en av dessa, Qasmiyeh, parkerar Wael Rheimy sin bil och berättar om de lokala konsekvenserna.
– Förut bodde här 4 000 personer, men nu har 250 nya familjer kommit som bor mycket trångt. Det går åt mycket vatten och samlas mer avfall, det sprids sjukdomar, och vi har elektricitet bara sex timmar per dag. Folkkommittén måste arbeta med detta och vi finansieras genom att begära 8,5 dollar i månaden per familj, men vissa har inte råd med det, säger han.
Vi går djupare in i Qasmiyeh. Upp för en slänt klättrar en mängd små byggnader, ibland bara sneda skjul av plåt och brädbitar. Det låga hus som vi går fram till är två separata små rum med varsin dörr, som byggts ihop för att dela på kostnaderna och väggen i mitten.
Här bor det 15 personer. Inga män alls, utan bara barn och änkor som inte vill säga sina namn. En ung mor bor med sina fem barn i det första rummet, byggt av trubbiga cementblock.
Taket består av rostiga plåtbitar surrade vid en fastmurad trädgren, som inte kommer att hindra regn från att droppa in. Där finns ett fönster som släpper in solljus, men det saknar både glas, luckor och gardiner.
– Vi har inga pengar, och kunde inte hyra någon riktig bostad i en stad. Och vi kan inte återvända hem, för vårt hus har blivit helt förstört, säger hon.
Det finns inga möbler, och de små barnen ser ut att behöva både en trevligare miljö och leksaker.
En av de små pojkarna heter Ahmad och sitter på en madrass på golvet. På sina armar och fötter har han röda hudinfektioner. Biståndsorganisationer rapporterar att sådana och andra sjukdomar i dag sprids bland folk, till följd av trängseln och osanitära förhållanden.
På andra sidan väggen bor tre andra kvinnor med sex barn, från Deraa Camp i Aleppo. En kvinna sitter för sig själv med benen uppdragna mot hakan, och vill inte säga ett ljud. En äldre mor och hennes dotter sitter tillsammans på golvet.
– Vi har släktingar i Qasmiyeh, därför kom vi hit. Vi flydde för att rädda våra liv. Och vi känner folk som fortfarande bor i Syrien, men de vill inte komma hit till dessa förhållanden. De föredrar att bo kvar där, i sina hem, hellre än att komma till platser som denna.
Men inte alla små bostäder i denna boplats är byggda av Syrienflyktingarna själva. På en höjd, på andra sidan en dunge bananträd, besöker vi ett betydligt större cementhus av bättre kvalitet. Det har fyra rum med en korridor i mitten, och ett nytt, glänsande tak av förzinkad plåt. Nedanför ligger hela dalen till beskådan, med den turkosa Litanifloden som mjukt slingrar sig fram mellan grönskan. En av kvinnorna som möter oss ler tillbaka och förstår komplimangen, utan att vi behöver kommentera utsikten.
– Vilken tur att de fick möjligheten att komma och besöka den här platsen, skojar Wael Rheimy.
I det här huset bor det 32 personer, från sex familjer. Av en händelse var de alla grannar med varandra även tidigare, i palestinska Husseiniyeh Camp i Damaskus som blivit mycket hårt åtgånget i kriget. De flydde raka vägen hit tillsammans för fyra månader sedan, efter att ha fått ett tips om just Qasmiyeh och utan att inte ens försöka åka till ett flyktingläger. Och sitt nya hus bor de i helt gratis.
– Det finns ett kontrakt, så att de måste flytta härifrån efter 18 månader och sedan tar husets riktige ägare över det. Det är en organisation som har byggt färdigt huset åt ägaren, säger Wael Rheimy.
Vilken organisation är det?
– Hamas. Det är Hamas som byggt detta och flera andra nya hus här.
Suleiman Huwwaidah visar oss de olika rummen. Där finns inte så många tillhörigheter, men åtminstone tjocka mattor och madrasser åt alla. Suleiman arbetade tidigare på en Pepsifabrik i Damaskus, men säger att han inte skulle kunna få samma slags jobb här.
– Vi har stora svårigheter att hitta jobb. Det är deprimerande och väldigt sorgligt, hur vi lever här är annorlunda från hur det var hemma. Jag vet inte hur vi hade kunnat få pengar till någon hyra att betala. Nu hjälper UNRWA oss att få mat, barnen går i skolan där och det kommer en mobil hälsoklinik fem timmar på måndagar och torsdagar. Men vi är så många, och det är inte tillräckligt.
Samma metoder som Hamas använder finns även hos andra sociala välgörare i Libanon, för att åtgärda den extrema bostadskrisen. Norwegian Refugee Aid, en av de största biståndsorganisationerna i landet, betalar också för att bygga nya hus åt libanesiska ägare på villkor att nyanlända flyktingar först kan bo där en tid. Hamas lanserade i december förra året sin insamlings- och donationskampanj ”It is our duty”, riktad mot att hjälpa just palestinska flyktingar från Syrien.
I ett kamouflageaffischerat partikontor i Libanons huvudstad bekräftar också Hamas ansvarige för social välgörenhet, Faoud Abed, att det är så det går till.
– Våra två fokusområden i Libanon är sociala och religiösa frågor. Vi erbjöd UNRWA att samarbeta och konstruera 100 hus till nya flyktingar tillsammans, men de tackade nej. Vi har byggt flera hus ändå. Men eftersom regeringen här inte vill ha några större läger, och vi lyssnar på dem, så begränsade vi flyktingarnas tid till bara ett och ett halvt år i de nya husen, säger han.
Det finns en tydlig lucka över hela Libanon mellan flyktingarnas skriande humanitära behov, och vad otillräcklig hjälp som erbjuds av kallsinniga myndigheter eller ett bakbundet och tveeggat FN-bistånd.
I denna situation kan en NGO, en lokal filantrop eller ett politiskt parti med resurser hitta manöverutrymme för att själva sticka in hjälp.
Ann Dismorr, chef för UNRWA i Libanon och själv svensk, identifierar också ett sådant gap mellan Syrienflyktingarnas behov och FN-organets resurser, som omvärlden genom allt mindre donationer redan från början har gjort för små.
– UNRWA är kroniskt underfinansierat, och har varit så i många, många år. Inom hela organisationen ligger det totala underskottet på 65 miljoner dollar. Vi har en kärnbudget, men den nuvarande krisen hamnar utanför den. Vi talar om en nästan 30-procentig, oväntad ökning av det palestinska flyktingbeståndet i Libanon. Och det här med akut katastrofberedskap, det är ingenting som den här generationen i UNRWA har jobbat med, säger hon.
Akut katastrofberedskap har endast UNHCR, vars beredskap och bistånd inte går till alla som flyr kriget mellan Bashar al-Assad och rebellerna. I dag är det svårt att avgöra vilket organ som är mest underfinansierat, UNRWA eller UNHCR.
Men hur går det att kommentera att den största koncentrationen av palestinska krigsflyktingar ser ut att erbjudas mindre internationell hjälp, just på grund av att de är palestinier?
– Det är väldigt viktigt att palestinier inte blir diskriminerade igen, och i detta fall av FN-systemet. Steg ett är att därför aldrig tala om syriska flyktingar, utan om flyktingar från Syrien. För annars glöms ett folk bort, säger Ann Dismorr.
IQasmiyeh vet inte Wael Rheimy hur länge till de kan fortsätta att hjälpa alla människor som knackar på och ber om en fristad. Den bräckliga infrastruktur de själva får bygga upp håller snart inte för trycket, och deras boplats är dessutom byggd på omstridd mark som staten betraktar som ockuperad. Situationen är märklig när flyktingar blir så beroende av hjälp från andra flyktingar – trots att FN är så påtagligt närvarande i övrigt, i blå hjälmar och vita pansarbilar en kilometer härifrån vid Litanifloden.
– Här finns redan en svår fattigdom som nu förvärras. Men solidariteten lever än så länge kvar, och folk delar med sig av extra rum och det lilla de har.
