”Vi vill inte vara det gömda folket längre”

Den 29 september år 1512 är ett betydelsefullt datum i resandefolkets historia. Det är det datum när vi officiellt börjar finnas i Norden. Vad som sedan kom att följa var bland annat steriliseringar, diskriminering, omhändertagande av barn och andra former av förtryck. Det är inte mer än rätt att vi firar vår nationaldag den 29 september och fixar oss en egen flagga, skriver Britt-Inger Lundqvist.

Debatt
En resandefamilj på väg genom norra Bohuslän en majdag på 1920-talet, Skistad i Kville socken.
Foto: Johan Johansson/Kville hembygdsförening/Bohusläns museums arkiv

I århundraden har resandefolket levt med förtryck och diskriminering. År 2000 bad staten om ursäkt, i en debattartikel, för den orätt som gjorts mot oss. Man kunde kanske tycka att det hade varit på sin plats med en bättre ursäkt efter årtionden av steriliseringar, omhändertagande av barn och alla år av förtryck som resandefolket blivit utsatt för. 

Historiskt sett startade resandefolket sin vandring mot Norden för cirka 1 500 år sedan när ett nomadfolk började vandra från Indien. De tog vägen via Sidenvägen och för cirka 900 år sedan kom de till Europa via Balkan. När de så smånigom kom i höjd med Rumänien vek några av dit. Vi andra fortsatte vår vandring och kom via Tyskland till Skandivanien och 1512 satte resandefolket sin fot i Sverige. Dagen är dokumenterad i Stockholms stads tänkebok, den översatta texten säger att:

”Den 29 september 1512 på ärkeängeln Sankt Mikaels dag kom det resandefolk till staden, de sades komma från Lilla Egyptens land. De hade sina hustrur och barn med sig, och somliga hade späda barn. De fick husrum i Sankt Lars gillestuga och var trettio par. Deras hövitsman hette Anthonius.”

Stockholms stad skänkte dem 20 mark, en ansenlig summa vid denna tid, kan man tänka. De omnämns som ”egyptier” och likställs med pilgrimer. Pilgrimer skulle under denna tidsperiod tas emot med respekt. De skulle få allmosor och härbärge, allt enligt dåtidens normer. Det vänliga bemötandet mot dessa pilgrimer gick över med åren, som alla vet och resandefolket har erfarit.

Den 29 september år 1512 är ett betydelsefullt datum i resandefolkets historia. Det är det datum när vi officiellt börjar finnas i Norden, så det är med andra ord vår dag.

Romerna har sin dag den 8 april, de firar den första romska kongressen som hölls i London. Samernas dag firas den 6 februari, då den första samiska kongressen ägde rum i Trondheim. Tornedalens meänkielitalande minoritet firar sin dag den 15 juli. Sverigefinländarnas dag firas den 24 februari, och så vidare.

Vi resande har vår dag den 29 september och den är till minne av de resandefolk som kom till Stockholm 1512. Ja, officiellt har vi ingen egen dag, men för oss resande är nog den här dagen den enskilt viktigaste dagen i vår historia. Så det är inte mer än rätt att vi firar vår nationaldag den 29 september och fixar oss en egen flagga.   

Varför är det då så viktigt att ha en nationaldag? Jo, den förenar, stärker, den gör att vi kan känna oss stolta över oss själva och den bekräftar att vi faktiskt finns. Det har gjorts åtskilliga försök att utrota oss och vi blev det gömda folket. Vilket gör en egen dag viktig, för vi finns och vi vill fira vår ankomst till Norden. 

Vi vill inte vara det gömda folket längre utan vi vill ta vår rättmätiga plats i historien och i dagens samhälle. Och att fira vår nationaldag den 29 september är ett utmärkt sätt att visa att vi inte gömmer oss längre. För vi är resandefolket, något vi är stolta över, och vår dag är när Anthonius tog oss till Norden 1512.