Irenka tog på sig sin brors kläder. Hon luktade på dem och såg sig i spegeln. Inget smink, bylsiga manskläder, håret innanför kepsen. Ingen inspelning, hade direktören sagt, du får skriva. Du är ju författare, hade han sagt, och skrattat. Du förstår väl vilka risker du utsätter dig för, hade han sagt och tittat på henne, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Hon hade nickat.
En uniformerad och batongbeväpnad kriminalvårdare visade Irenka till rätta. Han sa att han hade jobbat med hennes far i femton år, att det inte var någon att oroa sig för, att de fanns utanför dörren och att en skiva av plexiglas skulle skilja henne från den intagne. Hon nickade.
Han såg på henne och sa: ”Lycka till” och öppnade sedan dörren.
Rummet var tomt. Och det fanns mycket riktigt ett plexiglas som delade upp rummet i två delar. Hon satte sig ner på stolen och tog fram ett anteckningsblock och penna. Mor och far hade förvånats över att de använde block och penna, men det ansågs underlätta skrivprocessen, de hade godtagit förklaringen, mor hade tyckt att det var romantiskt.
Ashford släpptes in. Han nickade glatt och log. Tänderna var ojämna och gula. Han var lång, smal och tatuerad, som på bilderna, fast äldre och mer sliten. Håret var stripigt och uniformen urtvättad. Hon hälsade och funderade på hur hon skulle framställa honom. Han såg ut som en busschaufför. En sliten busschaufför i femtioårsåldern. Det kunde hon inte skriva. Hon måste dramatisera.
”Så du är Fejas flicka?”
”Feja?”
”Vi kallar honom Feja.”
”Ja, han berättade att du var med i Expedition Federley. Vill du berätta om det?”
”Jag har betalt för att berätta, så jag berättar. Vad vill du veta?”
”Allt. Antar jag.”
Han satte sig ner, drog handen över ögonen och sa att när det begav sig var han, som alla andra, i färd med att avsluta sin utbildning till civilekonom. Alla andra, undrade Irenka. Ja, utbildningen till civilekonom var den enda där det utgick studiestöd, så nästan alla läste den, minst 90 procent. I stort sett lika många blev arbetslösa efteråt. Nu fick hon berätta för honom vad hon gjorde. Det gjorde hon, i korta ordalag. Han smålog medan hon pratade. Såg på henne med intensiva ögon. Hans händer vilade på bordsskivan, de var tatuerade. Nu är det din tur, sa hon. Chansen hade dykt upp, sa han. De hade fått veta att det rörde sig om en reality show där vinnaren skulle bli projektanställd av finansministern: Fredrick Federley. Det var förstås en dröm. De hade jublat när de fått beskedet. Hans principer var grundläggande för utbildningen, hans tal användes som exempel i retorikskolningen, de strider han utkämpat var episka, hans användande av Ursula var genialiskt. Fast allt det där visste hon väl, det var väl likadant nu, frågade han. Hon nickade och berättade om statyn utanför skolan, hur både flickor och pojkar använde Federley-glasögon och hur de reciterade hans lyrik under lediga stunder. Den intagne fick något drömskt i blicken och nickade. Han berättade hur uttagningen gick till, hur produktionsbolaget hade gillat hans personliga brev och framåtanda. Producenten hade speciellt gillat att han hade poängterat att han inte tänkte ha sex under inspelningen.
”Varför?”
”Det är någon slags omvänd psykologi, som jag kände till, de som tänker ha sex säger aldrig det. Eller tvärtom: den som planerar att inte ha sex kommer säga att de ska ha sex och därför … fattar du … de som säger att de tänker ha sex vill bara vara med i en show och är aldrig så ohämmade i verkligen – de vill ha dit den som är tokig på riktigt och inte spelar, typ.”
Och du är tokigt på riktigt? tänkte Irenka.
Jag blev uttagen, berättade han för Irenka, tillsammans med tio andra. Programmets idé var lika enkel som genialisk, det sägs att Fredrick själv hade kommit på den. Vi deltagare skulle tävla genom en bana och den som kom sist i varje etapp åkte ut. Banan var uppbyggd som en exakt kopia av Fredrick Federleys matsmältningssystem. Vi började i anus. Hur det gick till rent praktiskt? En och en trängde vi oss igenom slutmuskeln, det var inte så trångt som man kan tro. Vi hade någon slags sparkdräkt på oss, och en pannlampa. Ändtarmen var första etappen, och vi vadade igenom fekalier. Hela miljön, lukten, allt – det kom som en chock för en del av deltagarna. Jag tror inte det luktar så i Federleys tarm, men det blev ju bra underhållning, det var ett sätt att öka pressen på oss. Efter ett tag blev man liksom bedövad av stanken. Det blev bättre. Som du säkert förstår fanns det ett element av … lojalitet med i showen. Federley var ju vår framtida chef, eller den som vann då, och man kan ju inte säga vad som om sin framtida chef.
Ibland blev det nästan absurt, någon sa att det luktade gott, att han tyckte det var trevligt där … och det uppfattades ju som ironi, men han ville nog bara väl. Jag menar: vi skulle pressas så hårt att vi till och med sviktade i vår lojalitet med Federley – vi skulle testas – samtidigt skulle det bli bra tv, och det kan vara bra med något slags utbrott. Jag höll stilen, glömde aldrig var jag var och härjade loss lite men mest med ett ganska opersonligt språk. Förstår du vad jag menar? Som när man skäller på vädret. Villkoren vi tävlade under var ju heller inte Federleys fel, vi kunde avbryta när som helst och hade valt det själva, eller hur? I alla fall, redan innan tjocktarmen var det en tjej som bröt ihop. Jag klarade första etappen på grund av det, eller inte bara därför, men jag klarade mig. När vi första gången hörde Federleys röst var det som en uppenbarelse. Vi var trötta, knäckta och skitiga, en av oss hade brutit ihop och då kom rösten – rösten var stark och den liksom genomträngde allt, ekade där i tarmarna och berättade för oss att vi klarat första etappen. Vi jublade!
Irenka nickade, skrev och undvek att se på honom. Fortsätt, bad hon.
”Vi hade ett biktbås, såklart, det var i blindtarmen, ett litet rum där vi kunde prata ut, säga hur mycket vi saknade våra anhöriga, vilken underbar framtid vi hoppades på, kritisera de andra deltagarna och sånt. Ja, du vet hur det funkar.”
”Kändes det redan då som att ni skapade historia?”
”Ja, eller, det kändes att det inte bara var det vanliga, det gjorde det. Men jag tror att när man är med om att skapa historia är man kanske inte medveten om det. Jag menar, de personer som varit med om att omskapa författarrollen, tänkte de på att det var det de gjorde?”
”Enligt Rune Björnelid visste han det hela tiden.”
”Jo, men han är ju ett geni. Det är inte jag. I alla fall, vi fick ingen mat utan vi fick suga i oss det som fanns i tarmarna, en del klarade inte det och blev undernärda – det var bra. Då klarade de inte tävlingarna och uteslöts. På det stora hela tog folk det bra när de förlorade. Men det var en kille som gick över gränsen, långt över gränsen … han ville väl bli känd.”
”Vad gjorde han?”
”Han slängde ur sig en massa trams om Federley. Det var obehagligt att höra på. Han blev arresterad senare. Det var bra.”
”Kom det med i tv?”
”Nej, de tog bort ljudet, men det var flera som grät efteråt”, sa han och torkade pannan. “Han sa … han sa att … kallade Federley för en pekoral-pajas. Menade på att han var en clown som förtjänade stryk och kallade honom för Queer-Quisling. Helt taget ur luften, han ville bara provocera. Det var obehagligt. Men vakterna tog bort honom.”
”Gud … vad sjukt.”
”Han var ju pressad, du vet, undernärd och tålde inte stressen i tävlingen.”
”Vi pausar här, jag måste ha en energidryck” sa Irenka och ringde på vakten.
Irenkas hand darrade när hon försökte föra in kreditkortet i dryckesautomaten. Hon lyckades på tredje försöket. Hon satte sig ner, blundade och drack. Spillde en droppe på hakan och torkade av den.
Far kom fram till henne och undrade om det gick bra. Irenka nickade och sa ingenting. Hon såg ner på sitt block, hon måste skärpa sig, komma ihåg sina frågor och inte låta sig distraheras.
Dags att gå in till äcklet igen, tänkte Irenka. Tack så mycket, herr rektor.
