Verktygslådan

Mannen som satt på en parkbänk och filosoferade

Steffen Schmidt/Scanpix

Filosofen satt och funderade på en parkbänk, som stod uppställd på stadens torg. Han hade tagit sig en pilsner i morgonens värmande solsken. Inte en sådan där i 33 cl glasflaska, som fanns förr, utan en i aluminium som gick att panta, smälta ner och göra nya burkar av. Märkligt, tänkte han, flaskan behövde bara […]

Filosofen satt och funderade på en parkbänk, som stod uppställd på stadens torg. Han hade tagit sig en pilsner i morgonens värmande solsken. Inte en sådan där i 33 cl glasflaska, som fanns förr, utan en i aluminium som gick att panta, smälta ner och göra nya burkar av. Märkligt, tänkte han, flaskan behövde bara tvättas av för att återanvändas cirka tjugo gånger, innan den smältes ner och återbördades som flaska igen.

Det måste väl ändå vara mer miljövänligt, även om flaskan var tyngre att bära fram och tillbaka från affären? Men nu när allting var lättare att bära så orkade man förmodligen med passet på gymmet, efter jobbet. Ett pass man annars inte skulle orka på grund av naturligt rörande av kroppen.  

Men om man arbetade mer med sin kropp, cyklade till jobbet i stället för att ta bilen eller bussen, bar de tunga matkassarna lite längre sträckor, tog trapporna i stället för hissen, så skulle man slippa investera i dyra träningskläder, dyrt gymkort och kostnaderna för bilen fram och tillbaka till gymmet.

Filosofen hade kommit upp i åren och hade varit med om en hel del under sin levnad och lärt av både misstag och erfarenheter. Han var van vid att ge kloka råd och han hade ett viktigt råd som han gärna delade med sig när tillfälle gavs; läs mycket, så mycket du kan och orkar och helst böcker av de bästa författarna, som har något betydelsefullt och insiktsmässigt att delge läsaren, och så mycket av tidningar du hinner med. Hjärnan får aldrig nog och hjärnan skall matas med kunskap och upplysning i det annars så glättiga samhälle vi lever i idag. Punkt och slut!

Filosofen lade upp det ena benet över det andra och lutade sig bakåt mot parkbänkens ribbor av trä. Han betraktade en äldre dam, med rullator, som makligt tog sig fram över torget mot Konsumbutikens entré. För länge sedan var hon vacker och omsvärmad, omgiven av vänner och arbetskamrater och tänkte obekymrat på framtiden – i dag har hon kanske bara hemtjänsten, ett dagligt besök i matbutiken och ett kort meningsutbyte med kassörskan att se fram emot. Har hon tur har hon barn, som förmodligen och antagligen är upptagna med sina egna liv, som hon själv en gång varit, då hon levde så själviskt. Visst, livet är cyniskt! Men vi väljer det själva, ända från början. 

Filosofen hade också en bakgrund, byggt på ett innehållsrikt och långt liv, men han talade aldrig om det och han hade ett namn som han bara uttalade i sammanhang där han måste nämna det. Annars var han mest känd som ”filosofen” som satt på sin parkbänk nere i centrum och funderade över livet i stort som i smått. Kanske var han tokig, kanske otroligt intelligent, sa myterna. En del folk log eller skakade på huvudet när de passerade honom, några enstaka hälsade, men de flesta hade slutat bry sig om gubben på parkbänken av trä. Den numera pensionerade föreståndaren inne på Konsumbutiken hade en gång nämnt under en fikarast, då filosofen kommit på tal, att han seglat på de sju haven, att han varit både riksdagsman som ambassadör och att han under många år arbetat som rådgivare för FN. Dessutom hade han förmodligen mer pengar på banken än stadens alla invånare tillsammans. Men föreståndaren var känd för sin humor och filosofen såg då varken ut att ha varit riksdagsman eller ambassadör, så folk skrattade mest åt skvallret. 

Filosofen reste sig upp, lade aluminiumburken i papperskorgen bred­­vid, där en bättre behövande kunde lägga beslag på den senare och få sig en slant för panten. Han begav sig mot bostaden för att kolla dagens postskörd. Sannolikt borde han fått någon respons på alla de svarsbrev han skickat till olika ledare, presidenter och ministrar, där de frågade honom om goda råd. De brukade vara tacksamma för hans direktiv och så länge de efterfrågade hans tjänster och han kände att han kunde påverka de mäktigaste ledarna till insiktsfulla beslut, så var han själv nöjdast. Och att inte världen var perfekt var inte hans fel, för det var något han ofta påtalade, och kanske en dag skulle de rätta sig fullt ut efter hans idéer. Det skulle han nog fira med ett glas champagne, men fram till dess nöjde han sig med en pilsner, på bänken i stadens torg.

 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984