Det är svårt att sova när solen skiner mot loftgången så strålar sipprar in genom persiennerna och träffar ögonlocken med sådan kraft att man vaknar med ett ryck. Dessutom, lägenheten är den näst sista i loftgången men familjen intill har två barn som gillar att springa medan de tjoar vilkets klimax har ett direkt tidssamband med min REM-sömn.
När jag ber deras pappa säga till om de inte i all välmening kunde ta det lite lugnare eftersom jag jobbar natt och sover på dagen svarar han ”självklart” och ger dem båda en rejäl uppsträckning följt av varsin örfil och insikten om att vara en skvallrande surgubbe som förtjänar att få sin ytterdörr vandaliserad infaller.
Den här morgonen är det dock något annat som bryter dagssömnen. Ett bubblande i maggropen som snart efter att ha gjort sig påmint blåser upp till full orkan. Med hjälp av en kraftansträngning jag snart märker att jag egentligen saknar lyckas jag fly in på toaletten just som det som kokat därinne forsar fram genom den väg det finner lämpligast (för värddjuret i detta fall klart olämpligast).
En gulgrön sörja med bleka kycklingbitar marinerade i magsyra, lika aptitretande som de framstod i kyldisken i morse, uppenbarar sig och fortsätter pulsera i en jämn stråle tillsammans med hela kroppens samlade energiförråd. Utmattningen prövas av magens kramper som högljutt proklamerar att om det bara fanns mer att ta av skulle fan i mig detta också kastas upp så det sjöng i klosetten.
Några tröstlösa försök att kravla tillbaka till sovrummet senare är den villkorslösa och förnedrande kapitulationen total. Med en uppsyn som skulle få Linda Blair i Exorcisten att framstå som uppiffad har jag lovat min övermäktige fiende att aldrig mer inta något som helst födoämne eller överhuvudtaget stå upprätt utan dess uttryckliga tillstånd.
En timme senare är maktbalansen något reglerad men likväl allt annat än utjämnad. Vissa grundläggande friheter har återvänt men i klart begränsad form. En viss, begränsad rörelsefrihet. En viss begränsad yttrandefrihet. Monstret som är min kropps nya härskare låter medelst diverse kroppsljud och odörer meddela att den har mig under ständig bevakning om jag skulle få för mig att pröva några trix som till exempel dricka ett glas vatten.
Framåt sena eftermiddagen är det bara att inse nederlaget. Jag kommer inte kunna sköta mina plikter i natt. Med möda och skam letar jag upp chefens nummer i telefonen och klickar grön lur.
”Asså, hur sjuk är du? För du vet att det då blir Fanny som måste jobba.”
Chefen har 3 500 extra varje månad i ersättning för eventuell jour. Kompensation för om något oförutsett inträffar.
”Vi gör så här. Du åker in och prövar. Funkar det inte så får vi höras igen”.
Det funkar. Även om magen värker och resten av kroppen domnar och rör sig i ultrarapid så ligger det lilla som ännu kan finnas inuti kvar på sin plats.
Efter en halvtimme är det dock något som vill ut i det fria. Problematiskt eftersom jag som vanligt står ensam i butiken och inte bara – på grund av säkerhetsföreskrifterna (samma föreskrifter som bestämt förbjuder någon att arbeta sjuk) – kan gå därifrån. Ännu mer problematiskt eftersom om jag inte gör just det kommer kassaområdets plana yta glaseras av mitt eget innanmäte.
Det blir till att – i strid med rådande bestämmelser – rusa in på lagret till personaltoaletten och kvickt hulka upp det mest alarmerande. Samtidigt hörs ljudet av dörrklockan från människor som för mitt inre fyller fickorna av Dubbeldajm och K-sprit.
Några snabba konvulsioner senare är jag tillbaka. ”Pump 2”, ropar en sur gubbe så fort jag uppenbarar mig framför lagerdörren och hytter med en hundring i luften som han precis innan jag har möjlighet att nå den demonstrativt släpper ner på disken innan han vänder på klacken och går ut.
Givetvis har han tankat för 100,76 vilket gör att jag måste plocka en krona från dricksburken för att jämna ut kassan. Till skillnad från civiliserat folk ser nämligen äldre farbröder i rock det gärna som sin fulla rätt att höfta lite vid betalning. När det är till deras fördel ska tilläggas.
Klockan är 22.40 och det har gått femtio minuter av ett niotimmars pass och jag börjar inse att magen tydligen inte tänker ta hänsyn till chefens överenskommelse om att ”försöka”. 22.42 är det nämligen dags igen. Fort in på lagret medan larmet från pumparna tjuter i högan sky vilket förkunnar att någon försöker tanka på dom.
Jag hinner inte starta dem för nu sipprar det fram lite varstans hur mycket jag än försöker hålla tillbaka. I fickan känner jag fjärrkontrollen till dörrarna och efter några frenetiska tryck hörs klicket som meddelar att de är låsta.
Från toaletterna kan jag såklart uppfatta knackningarna. Och ringklockan. Någon särskilt uppfostrad medborgare sätter sig i bilen och börjar tuta i frustration över den havererade samhällsservicen.
Jag tänker på Fia. Den lite kufiske extraarbetaren som förr brukade hänga i butiken och kommentera ens arbete innan hon kom på att hon kunde få betalt för det om hon bara lämnade in ett CV först.
Hon bor ju i området och är alltid vaken såhär dags. Jag ringer till Fia.
Hon är i stan men säger att hon kommer så snart hon kan.
”En timme, max”.
Jag har aldrig känt mig så tacksam. En timme betyder kanske tjugo kunder vid den här tiden i mitten av veckan. Det kan jag fixa om jag får springa ut och in några gånger.
Men så snart jag försöker resa mig märker jag att det återigen är svårt att sluta den typen av avtal med en kropp utan annan agenda än att upplösas i exkrementer och galla.
Någon knackar på den låsta dörren och jag hör skramlet av nycklar. Det är Hamzat, rondaren. Jag öppnar med fjärren och stänger direkt igen.
”Varför är det stängt?”
Jag förklarar läget utan att gå in på detaljer.
”Du måste göra mig en tjänst”, säger jag. ”Kan du stå där och fika ett tag medan jag vilar på lagret? Om någon kommer säg att det är stängt på grund av sjukdom men att det kommer någon om en halvtimme typ”.
”Visst. Har du bakat något än?”
”Nej, men plocka av det som finns. Tror det finns kokt korv också i lådan. Bara att ta. Jag ligger vid pirran härinne så länge”
Hamzat gör det han gör bäst; slövaktar medan han bläddrar i Aftonbladet och käkar pistaschbullar. Bara fem-sex personer kommer in under tiden och eftersom pumparna inte går på åker de flesta bara vidare till nästa station utan att komma in och börja tjafsa först. En rondare är tränad att inte reagera på mänsklig kontakt.
Fia kommer exakt trettiofem minuter efter vårt samtal. Det är uppenbart att hon har sprungit och dessutom är aningen på lyran. Men ombytt utan att jag orkar grubbla kring hur och varför.
”Tack som fan. Ta över min kassa bara och om något inte stämmer så tar jag det, okej?”
Grabbar åt mig jackan på lagret, vinkar och tackar Hamzat och Fia igen tusen gånger innan jag tar mig därifrån. I bilen kommer små varningar men jag hinner hem utan missöden och kollapsar i sängen med kläderna på. Kroppens utmattning och framförallt uttorkning efter att ha pressat ur sig varje tillstymmelse till vätska utan någon påfyllning gör sig påmind.
Jag sover tre-fyra timmar. Dricker lite, lite vatten. Sover fem-sex till. Nästa kväll kan jag till och med äta igen men Fanny måste jobba i stället för mig. Jag löser det direkt med henne och lovar att ta en av hennes dagar nästa vecka i stället.
Veckan efter, när jag jobbar Fannys natt, möter jag chefen i dörren.
”Vad bra att det löste sig det där förut”, säger hon och vinkar glatt.
