Film

Klassresa blir till klasskamp

Max (Matt Damon) och den lilla provisoriska, multietniska gerilla som tar form kring honom går under kampens gång från individualism till klassolidaritet. Foto: Sony Pictures

Det sägs att städerna växer och att merparten av jordens befolkning nu för första gången i mänsklighetens historia är stadsbor. Men det är en smula missvisande. I själva verket är det främst slummen som växer, en utveckling Mike Davis skildrade så insiktsfull i Planet of Slums för några år sedan (på svenska som Slum: världens […]

Det sägs att städerna växer och att merparten av jordens befolkning nu för första gången i mänsklighetens historia är stadsbor. Men det är en smula missvisande. I själva verket är det främst slummen som växer, en utveckling Mike Davis skildrade så insiktsfull i Planet of Slums för några år sedan (på svenska som Slum: världens storstäder). I science fiction/action-dramat Elysium har Neill Blomkamp dragit denna utveckling till sin spets. Vi befinner oss i mitten på 2100-talet och jorden är praktiskt taget förvandlad till en enda överbefolkad, uttorkad slum. Här lever gangstergängen sida vid sida med hyperexploaterade arbetare och tiggande gatubarn. Högt över deras huvuden, som en silverblänkande hägring på himlen, svävar Elysium, den ultimata formen av gated community. I detta konstgjorda människohabitat bor den globala överklassen i palatslika villor omgivna av grönskande parker och glittrande sjöar, och uppassade huvudsakligen av robotar. Från Elysium fjärrstyr bolagens styrelser den jordiska produktionsapparaten, medan en världsregering på sina monitorer överser den repressionsapparat av bepansrade svävare och robotpoliser som håller proletärerna på jorden i schack. Presidenten bär det indiskklingande namnet Patel och spelas av pakistansk-amerikanen Faran Tahir. Försvarsministern, som har som en av sina huvuduppgifter att hålla illegala immigranter ute, spelas av Jodie Foster i en rolltolkning som smälter samman Hillary Clinton och Condoleezza Rice.

Nere på jorden, i en kåkstad i Los Angeles dominerad av en spansktalande befolkning, lever Max (Matt Damon). Han har en bakgrund som biltjuv men jobbar nu på fabrik. Ända sedan uppväxten på barnhem har han drömt om att ta sig till Elysium. I inledningens barndomsscener lovar han sin bästa vän, Frey (som vuxen spelad av Alice Braga), att han ska ta dem båda dit. Och vi ser honom begå småstölder på den lokala marknaden för att spara pengar till resan. Men redan här planterar filmen också frågan om hur individens frigörelse förhåller sig till kollektivets i termer som ger berättelsen en närmast befrielseteologisk inramning. En nunna, som just förmanat Max för hans stölder, ger honom en amulett med en satellitbild av jorden för att visa honom att denna – den blå planeten – sedd från Elysium är ännu vackrare än det Elysium sett från jorden som lockar honom så. Hon säger sig också vara säker på att Max är ämnad att bli något alldeles speciellt.

Filmens egentliga handlingskedja sätts igång när Max i en arbetsplatsolycka utsätts för en dödlig stråldos. Med fem dagar att leva skickas han hem med en burk kraftiga piller som ska hålla hans kropp fungerande ända in i döden. Hans enda räddning är nu att snabbt ta sig till Elysium där alla sjukdomar enkelt botas av den medicinbädd som finns i varje hem. Max erbjuder sig att göra ett sista jobb, en kidnappning, för sin före detta gangsterboss, som också är i människosmugglingsbranschen, i utbyte mot en biljett till räddningen. Men Max får också veta att Freys lilla dotter är sjuk i, på jorden obotlig, leukemi. Samtidigt visar det sig att den företagsledare som Max kidnappar har ett datorprogram i sin hjärna som bokstavligen kan programmera bort klassamhället. Det som börjar som ett våldsamt försök till klassresa utvecklas gradvis till klasskamp. Max och den lilla provisoriska, multietniska gerilla som tar form kring honom går under kampens gång från individualism till klassolidaritet.

Liksom när Neill Blomkamp i den med rätta hyllade debuten District 9 använde science fiction för att bearbeta sina barndomsminnen från apartheidregimens Sydafrika på 1980-talet, så handlar Elysium egentligen om vår egen tid; om migrationspolitik, rätten till hälsovård, om arbetsrätt och kampen om resurserna på en allt hårdare polariserad och utarmad planet. När regissören fick frågan om filmen är hans vision av jorden om 140 år svarade han: ”Nej, nej, nej. Det här är inte science fiction. Det här är i dag. Det här är nutid” (Entertainment Weekly, 2/8 2013). 

Men det finns förstås också luckor i liknelsen. De nationella motsättningarna förefaller filmens överklass ha lagt bakom sig väl friktionsfritt. Och det berättartekniska greppet att göra ett enda datorprogram till avgörande för klassamhällets fortbestånd leder också till att klasskampen kan förenklas till gerillakamp. Men trots dessa invändningar är Neill Blomkamp definitivt en av de intressantaste filmskaparna i dag. Han är för mig den som för närvarande bäst behärskar att balansera genrefilmens krav med skarpsynt samhällsskildring. Med Elysium har han gjort årets bästa Hollywoodfilm. Hans science fiction är exempelvis betydligt mer verklighetsförankrad än den andra bioaktuella Matt Damon-filmen i sommar, det på ytan realistiska dramat Promised Land.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984