Film

Det personliga och det politiska

”Styrkan i Sally Potters film Ginger & Rosa ligger i dess skildring av det komplexa sambandet mellan den ’stora’ och den personliga politiken”, skriver Daniel Lindvall. Foto: Artificial Eye

Det brukar heta att det personliga är politiskt. Det är ett uttryck som oftast innehåller både en (fullt korrekt) analytisk dimension och en (mer problematisk) moralisk sådan. Det är förstås en analytisk självklarhet att de val vi gör när det gäller våra personliga liv, allt från arbetsfördelning i hemmet till konsumtionsvanor, är politiska val med […]

Det brukar heta att det personliga är politiskt. Det är ett uttryck som oftast innehåller både en (fullt korrekt) analytisk dimension och en (mer problematisk) moralisk sådan. Det är förstås en analytisk självklarhet att de val vi gör när det gäller våra personliga liv, allt från arbetsfördelning i hemmet till konsumtionsvanor, är politiska val med politiska konsekvenser. Detta eftersom vi alla, genom våra handlingar, faktiskt kontinuerligt bidrar till att forma det samhälle vi lever i. 

Men inte sällan används uttrycket också med en moraliserande innebörd, som går bortom en etisk uppmaning till goda val. I stället blir det till ett fördömande av enskilda människor utifrån deras oförmåga att mer eller mindre perfekt omsätta politiska ideal i personliga livsval. Ytterst blir denna kasta första stenen-logik fullständigt handlingsförlamande för varje politisk rättviserörelse, eftersom knappast någon lever upp till fullkomlig moralisk renhet. 

Men om det personliga är politiskt, gäller i allra högsta grad också det omvända: att det politiska blir personligt. Det innebär att politiska struktur vi lever under oupphörligen utsätter oss för en ekonomisk, social och psykologisk press, som närmast med nödvändighet deformerar våra livsval i mer eller mindre stor utsträckning. Om denna relation mellan det politiska och det personliga, eller närmare bestämt mellan ideal och familjeliv, har Sally Potter gjort en intelligent och empatisk uppväxtskildring, Ginger & Rosa.

När Sally Potter slog igenom internationellt som filmskapare med Orlando (1992) hade hon redan en lång karriär bakom sig som multikonstnär inom film, teater och musik. Hennes egen bakgrund påminner, åtminstone på ytan, en hel del om Gingers, den ena av de två tonårstjejer vars väg mot vuxenlivet i det tidiga 1960-talets England skildras i hennes nya film. Potter föddes 1949 i London. Hennes mamma var musiklärare, hennes pappa inredningsarkitekt och poet. Själv har hon beskrivit sin uppväxtmiljö som ”ateistisk” och ”anarkistisk”.

Filmens bästa vänner, Ginger och Rosa, föddes några år tidigare än Sally Potter, just som atombomberna föll över Japan i augusti 1945. Men efter något klipp mellan BB och Hiroshima förflyttar Potter oss snabbt 17 år fram i tiden: till hösten 1962, när Kubakrisen tar vår civilisation till randen av ett förintelsekrig. Kärnvapenhotet hänger tungt över hela filmen. 

I stället är det dock kärnfamiljen som exploderar i slowmotion inför våra ögon. Gingers pappa, Roland, är vänsterintellektuell, pacifist och ateist. Men hans radikalism sträcker sig inte till att hjälpa till med hushållsarbetet. Hellre är han ute och flirtar med unga kvinnliga studenter. Mamman, Natalie, har en gång haft konstnärsplaner som lagts åt sidan för att ge maken fria vingar. Nu behandlar Roland henne grymt nedlåtande för att hon tillmäter något så banalt som en vällagad middag någon betydelse. Rosas mamma är ensamstående och försörjer familjen som städare. 

Sally Potter använder hotet om annalkande kärnvapenkrig som katalysator för Gingers och Rosas mognadsprocess. Medan Ginger reagerar genom politiskt engagemang i anti-kärnvapenrörelsen, vänder sig Rosa till religion, romantik, och sexualitet. Men på en punkt förblir de ense: de vill inte bli som sina mammor. I stället är det Roland som, trots otrohet och machofasoner, utövar det största vuxna inflytandet på dem. Han är Gingers förebild, den vars respekt hon vill vinna, och hon övertar något av hans förakt för mamman. Men Roland blir snart också Rosas älskare, vilket öppnar en spricka mellan de båda och Ginger.

Styrkan i Sally Potters film ligger i dess skildring av det komplexa sambandet mellan den ”stora” och den personliga politiken. Så får exempelvis Ginger illustrera den politiskt nyvaknade tonåringens helhjärtade och kompromisslösa engagemang. För den skull trivialiserar inte Sally Potter politiken. Engagemanget i sig förblir fullständigt rimligt, inte bara utslag av en tonårings fanatism. Och att hitta en balans mellan aktivismen och privatlivet, mellan det politiska och det personliga, förblir svårt också för vuxna, eftersom det politiska konstant hittar vägar in i våra privata rum. 

Rolands bakgrundshistoria är egentligen det mest intressanta exemplet på detta i filmen, liksom det som räddar honom från att bli enbart en skurkfigur. Han gråter på nätterna när han tror att ingen hör honom. Han minns sina nätter i fängelse som vapenvägrare under andra världskriget och den förödmjukelse som ett sådant val måste ha inneburit, ett val som så stod i strid mot tidens närmast homogena kulturella förväntningar på vad det innebär att vara en Man. På så sätt blir även Roland ett offer för de stereotypa könsroller som han själv bevarar. Kanske är hans kvasirebelliska machoattityder delvis ett utslag av självförakt: ett försök att kompensera för denna bristande ”manlighet”. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984