Sigvald Jönsson och hans arbetskamrater på callcentret Sveacom i Jönköping har inte fått lön på över sex månader. Företagets ägare har försvunnit, tömt Sveacom på tillgångar och utrustning, men inte försatt det i konkurs, ett krav för att den statliga lönegarantin ska träda in. Sigvald Jönsson har nu fått låna pengar av socialtjänsten.
– Jag insåg fakta, jag har hus och familj och räkningar att betala. Jag har dessutom fått låna pengar av släkt och vänner för att det ska gå runt, säger han till Kvällsposten.
Men även om tingsrätten försätter företaget i konkurs blir de lurade anställda på Sveacom utan större delen av den obetalda lönen. Lönegarantin ersätter bara maximalt 178 000 kronor och enbart lön för tre månader före dess att konkursansökan lämnades till tingsrätten.
– Tidsgränsen är ett problem, men taket är ett ännu större problem som gör att man som arbetstagare befinner sig i en utsatt ekonomisk situation. Alla våra medlemmar slår i taket, säger Martin Wästfelt, chefsjurist på fackförbundet Unionen.
Idén med lönegarantin är inte bara att staten, genom att betala skulden, ska säkra rätten till innestående lön vid företagskonkurser. Den ska också garantera semesterlön och eventuell uppsägningslön. Men med de nuvarande begränsningarna räcker pengarna så gott som aldrig till att täcka hela löneskulden, ens för normalinkomsttagare. Det uppstår dessutom ett glapp där den anställde är tvungen att ordna egen försörjning. Eftersom denne fortfarande är anställd finns ingen rätt till a-kassa. Den som säger upp sig själv riskerar dessutom både tre månaders karens och utebliven uppsägningslön.
– Det som är jobbigt som arbetstagare är att man i väntan på detta har svårt att få försörjning eftersom det inte finns några skyddsmekanismer. Man måste frånträda sin anställning för att få a-kassa, Martin Wästfelt.
Lagen om statlig lönegaranti infördes 1970, men har sedan dess begränsats i flera omgångar, först av borgerliga, sedan av socialdemokratiska regeringar. Från att ha ersatt tolv månaders lön innan konkurs ersätts nu bara tre. Enligt Sofie Rehnström, jurist på LO, är lagen anpassad för ”seriösa företag”. Men antalet företagare som medvetet tömmer sina företag och sedan håller sig gömda utan konkurs ökar och där lämnar lagen ett hål.
– Lagen är inte anpassad till den fria rörligheten, den allmänna ”entrepenörsanda” som väckts i samhället och minskad myndighetskontroll av företagen. Lagen borde därför stärkas. Dessutom är taket för lågt och tidsfristerna för korta, säger Sofie Rehnström.
Både Unionen och LO anser att staten brister i sitt ansvar. Men arbetsmarknadsminister Hillevi Engström delar inte den åsikten.
– Staten har självfallet ett ansvar att hjälpa personer som inte har möjlighet att trygga sin försörjning, bland annat genom reglerna om lönegarantin, som i praktiken ger arbetstagaren en gynnsammare behandling än andra fordringsägare i konkursen. Men också via de sociala skyddsnäten, säger Hillevi Engström.
Hon anser också att även facken ”har en viktig roll att fylla” och att lagen aldrig var tänkt att täcka ”ersätta alla lönefordringar i konkursen”. Några förändringar i linje med fackens kritik är inte aktuella.
– Sänkningen gjordes bland annat av kostnadsskäl och att det tidigare maxbeloppet ytterst sällan var aktuellt. Jag har i dag inga planer på att ompröva takets storlek, säger Hillevi Engström.
Kostnadsargumenten övertygar dock inte Martin Wästfelt.
– Lönegarantin är en del av arbetsgivaravgiften och går med överskott. Det är den politiska viljan som saknas.
Unionen har begärt Sveacom i konkurs och processen pågår i Jönköpings tingsrätt, men fördröjs av att ägarna inte är kontaktbara.
