Få ideologier i dag har ett så maktkritiskt språkbruk som feminismen. Medan energin tycks ha runnit ur såväl de liberala som de socialistiska tongångarna står den på stadig grund. Med en klart urskiljbar fiende (patriarkatet, könsmaktsordningen och så vidare) tycks den mera självsäker, mera bestämd över vad den ska röra sig mot än någon annan ideologi. Ändå uppstår debatter titt som tätt om vart feminismen ”är på väg”. I en artikel i Dagens Nyheter förra sommaren porträtterade Anna-Klara Bratt den samtida feminismens ställning. Trängseln i mitten, det ständiga ”utredandet” och den växande främlingsfientligheten ställdes upp som framtidens utmaningar för feministerna. I vanlig ordning målades också en motpol till feministen upp. Denne beskrevs som en vit medelklassman, en heteromittenväljare och en smårasist. ”De här männen”, skriver Bratt, ”utgör mittersta mitten och styr snart sagt hela Europa”.

”De är intresserade av villkoren för bilindustrin och bilister, skattesatser och avdrag. De ogillar miljöfrågor och migration, bistånd och EU. Med dem talar man inte feminism, hbtq eller antirasism. Kanske jämställdhet, men inte högt för då kan de bli på dåligt humör och byta block.”

Ungefär så här brukar de alltid beskrivas, samtidens mytiska maktbärare. Draperade i fördomar och inskränkta åsikter, upptagna av sin egen bostadsrätt. Bratts karakteristik är vass och rolig, men samtidigt inte oproblematisk. För är det verkligen dessa män som styr ”snart sagt hela Europa”? Hur då i så fall? Med vilka medel? I den här essän ska jag problematisera ett antal vänsterfeministiska schabloner. Jag ska ifrågasätta rörelsen från samhällskritik mot normkritik och hur problemet med ”könad klassmakt” ersatts av det mera allmänna ”manschauvinism”. Slutligen ska jag också ifrågasätta att det skulle finnas en feminism bortom höger-vänsterskalan.

Men först måste vi börja med en mera metodteknisk fråga som handlar om hur feminismens historia målas upp. I Sverige är det vanligt att den framställs som en rörelse framåt, vars stora problem är att den stöter på en tröghetsvall. Utbyggd förskola, jämställdhetslag och ökad kvinnlig representation i näringslivet beskrivs som fenomen som brutit igenom tröghetsvallen. Som något som man unisont kämpat för. På så sätt döljer man den underliggande konfliktdimensionen inom feminismen. Att det funnits andra, alternativa sätt att formulera den. Låt mig ta ett exempel. När kravet från kvinnors ”rätt till sina egna kroppar” dök upp på 1960-talet var det på många sätt ett radikalt ifrågasättande av den patriarkala ordningen. Av männens och statens kontroll av kvinnliga kroppar. Samtidigt villkorades det av diskursen om kroppen som en egendom. Som någonting man ägde. Detta påtalade många socialistiska feminister men i efterhand tenderar vi att framställa rörelsen som enhetligt uppsluten bakom idén. På så sätt riskerar vi att dölja den feministiska historiens konflikt mellan högern och vänstern. Mellan reaktionära och radikala krafter som verkar inuti – och inte bara runtomkring – de feministiska reformerna.

Låt oss hålla detta i bakhuvudet och röra oss mot 1970-talet. Detta decennium betraktas ofta som tiden då den moderna jämställdhetspolitiken föddes. Det var åren då barnomsorgen byggdes ut på allvar och då barnfamiljernas ”valfrihet” började diskuteras. 1972 var året då Olof Palme höll ett tal till Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Jämställdhetsdelegationen där han deklarerade att jämställdhetsarbetet skulle institutionaliseras och bli ett eget politikområde. Som Katharina Tollin har påpekat i sin doktorsavhandling Sida vid sida framställs detta ofta som en stor seger för feminismen. Åren då jämställdheten blev en alldeles egen problematik.

Detta är dock att dölja den strid som stod mellan olika former av feminism i samtiden. Å ena sidan fanns det en falang i rörelsen som ville att jämställdheten skulle regleras genom lagstiftning. Problemet med obetalt arbete i hemmet och könsbaserade löneskillnader (samtidens heta potatisar) skulle lösas genom individuella rättigheter. Detta var den borgerliga linjen, samt linjen bland en del socialdemokrater. Å andra sidan fanns det en falang inom S och arbetarrörelsen i stort som ansåg att jämställdheten skulle  regleras av facket och kollektivavtalen. Problemet med låga kvinnolöner och obetalt arbete kunde inte kopplas bort från låglöneproblemet som sådant och de för långa arbetsdagarna. Denna sida gick dock förlorande ur striden. Detta var en tid då den borgerliga feminismen stärkte sina positioner samtidigt som en växande kritik mot det socialdemokratiska projektet började ta form.

Som Tollin påpekar fanns det länge en stark opposition mot hur den nya jämställdhetspolitiken tog form. Då ojämlikhet mellan könen framställdes som en form av diskriminering och som något som skulle lagstiftas bort var det många som höjde sina röster. Jämställdhet skulle skapas aktivt och ett förbud var inte aktivt handlande. Jämställdhetslagen – med sitt fokus på individuella rättigheter – gick dock igenom och i slutet av decenniet släppte S sitt krav på sex timmars arbetsdag – ett förslag som hade fungerat som en motpol till jämställdhetslagstiftningen. Detta banade väg för en helt annan typ av diskussion under 1980-talet.

1980-talet har i efterhand porträtterats som ett decennium då inga stora jämställdhetsreformer sjösattes. Detta är visserligen sant men sett utifrån ett konfliktperspektiv är det också ett decennium då den borgerliga sidan stärker sina positioner ytterligare och finner ett nytt sätt att artikulera kritiken mot den offentliga sektorn: genom ett feministiskt argument. ”Ofantlig sektor” – som det hette i många borgerliga fora – började nu beskrivas som ett ”monopol”. Ett hinder för kvinnor att ta sig ut i det privata näringslivet och på så sätt förbättra sina villkor på arbetsmarknaden. Detta gick hand i hand med en annan alltmer vanlig kritik: mot underrepresentationen av kvinnor på ledande positioner i samhället. Kvotering var ordet på allas läppar. Nu skulle kvinnor in i bolagsstyrelserna. Efterhand började ett alltmer tillbakaträngt socialdemokratiskt parti ge efter för det borgerliga trycket. Utredningen om kvotering, Varannan damernas, sjösattes, man började tala om jämställda partilistor och efterhand om behovet av fler kvinnliga företagare.

Dock bör det understrykas att detta sker samtidigt som man, alltmer tillbakapressade, försvarar den offentliga sektorn. Samtidigt som högern talar om kvinnligt ”näringsförbud” och trycker på för att skapa företagande inom vård, skola och omsorg, försvarar sig Socialdemokraterna. Den offentliga sektorn är feminism, säger man. Rationalisering av industrin och datorisering av handeln är större problem för kvinnor. På så sätt fortsätter man att artikulera den arbetsrättsliga linjen från 1970-talet men med ett allt svagare och alltmer skälvande tonfall.

Här bör vi stanna upp en liten stund, innan vi går vidare in i 1990-talet, och reflektera över vad det är som egentligen händer. För 1990-talet är en tid då feminismen verkligen tränger igenom stort (och ett årtionde senare, 2004, är den till och med en valfråga). Samtidigt händer något paradoxalt med vänsterfeminismen under 1970- och 80-talen som går rätt in i våra dagar. Klassperspektivet fasas ut, individuella rättigheter ställs i centrum, det blir alltmer fokus på utvärderingar och kartläggningar snarare än samhällsreformer. Ändå behålls ett marxistiskt konfliktperspektiv i en slags spöklik form. Begrepp som ”kvinnoförtryck” och ”makt” tillkommer i diskussionen. Könsmaktsordningen – som blir ett populärt uttryck under denna tid – blir ett begrepp som skjuts in i ett tomrum; där klassmaktsordningen tidigare varit. Som Tollin skriver blir ”kön” inte bara en aspekt av en generell ojämlikhet, det blir ett helt problem i sig.

Och så kommer 1990-talet och det feministiska paradigm vi befinner oss i i dag. 1990-talet – som är ett decennium av ekonomisk kris, ”rationalisering” och privatisering av den offentliga sektorn – sätter djupa spår i det feministiska språket. Alltmer formuleras jämställdheten som något som måste beaktas. Ett perspektiv som man kan lägga på i princip vad som helst, oavsett om man ska bygga ut föräldraförsäkringen eller skära ner i vården. Detta är en tid då en rad utredningar sätts igång: om förutsättningarna för jämställdhetsarbetet, för kvinnoforskningen, för kvinnors situation på arbetsmarknaden och så vidare. Språket pendlar mellan att vara påfallande radikalt och att påminna om managementinspirerad styr- och ledningsjargong. På sina håll står feministiska debattörer och låter som revolutionärer när de talar om ”total jämlikhet” – fast i fördelningen mellan chefstjänster inom banksektorn. 1993 kommer propositionen Delad makt, delat ansvar, där principen om ”lika lön för lika arbete” slås fast, totalstopp av det sexuella våldet och integrering av jämställdhetsperspektivet i alla politiska områden. Två år senare inrättas speciella jämställdhetsexperter vid länsstyrelsen.

Och det är någonstans här som medelklassmannen förvandlas till den huvudsakliga fienden för feminismen. Inte som privatperson givetvis, men som norm. För det är den manliga  medelklassnormen som gör att heterosexualitet och tvåsamhet är standard, att samhället är så fokuserat på prestation och att tjejer får barbiedockor och pojkar bilar i sina julklappar. Detta måste förstås utifrån det radikala tomrum som uppstått i samhället. För under 1990-talet skruvas det feministiska tonläget upp: den radikala queerteorin gör entré samt begreppet ”intersektionalitet” i slutet av decenniet. På den manliga normen hängs ett antal epitet: han är inte bara man och medelklass utan också hetero, medelålders och vit. Nu är det skillnad i stället för ojämlikhet som står i centrum för kritiken.

Av många uppfattas normkritiken som något i grunden radikalt. Det är egentligen felaktigt. Normkritiken är grundad på en konservativ uppfattning om samhället som bygger på stabilitetstänkande och konsensusteori. Samhället är i normteorin en moralisk gemenskap som hålls samman av reglerande värderingar. Detta betyder att det i grund och botten uppfattas som integrerat (och inte skapat genom klasskamp). Här är det inte överklassen och kapitalägarna som är de intressanta studieobjekten utan medelklassen. Fiendeborgen blir en bostadsrätt på söder i stället för en herrgård på Djurgården.

Och det är någonstans där som feminismen har fastnat i dag. I en kritik som aldrig riktigt biter, som försöker greppa hägringar, medan ett alltmer ljummet politiskt konsensus formas kring den. I dag har alla partier (utom Moderaterna) en egen variant av feminism (center-feminism, grön feminism, etisk feminism och så vidare) och vi har till och med en finansminister som skryter med sitt jämställda hem. Jämställdhet, som för övrigt tycks ha blivit ett lönsamhetsinstrument, något man skapar RUT-tjänster och jämställdhetsbonusar med. För som Tollin har påpekat erbjuder det normkritiska perspektivet inte några egentliga vapen. I stället består de politiska kraven till stor del av principiella uttalanden. Den patriarkala maktordningen, säger man, ska ”stoppas”, ”brytas” eller ”upphävas”. Eller kanske rentav ”synliggöras och analyseras”. Medan männen som grupp måste avstå ”makt”, ”löneutrymme” och ”positioner”. Så där håller man på med ett till synes radikalt språkbruk helt utan udd. För vad kan dessa krav i slutändan resultera i? På sin höjd att något styrsystem ändras inom den offentliga verksamheten.

Tollin är pessimistisk. För henne har dagens feminism alldeles för länge rört sig ”sida vid sida” med en högervåg. Det är ur detta perspektiv knappast någon slump att den borgerliga regeringen kan föra fram sitt RUT-avdrag som samtidens stora feministiska projekt.

Samtidigt, måste man tillfoga, finns det en emancipatorisk grund i feminismen att ställa sig på. Ett radikalt frö som är omöjligt att schackra bort. Men för att det ska kunna gro så måste idén om en feminism bortom höger och vänster överges. Krav behöver utvidgas och tankar spetsas till. För om kravet på ”lika lön för lika arbete” ska ha någon kraft måste det hämta näring ur idén om mindre löneskillnader överlag. Ett krav på flera kvinnor i toppskikten måste utvidgas till ett krav på ökad kontroll över näringslivet. Ett krav på minskad sexuell exploatering av kvinnors kroppar måste utvidgas till ett krav på ett avskaffande av exploateringen av kroppar i arbetslivet i stort, och så vidare. Det sammanhang där kvinnor utnyttjas behöver tydliggöras. Feminismen behöver helt enkelt artikuleras på nytt, återvända till sitt ursprung, precis som alla radikala idéer emellanåt, för att åter bli relevanta.