Kristdemokraterna lyfte en något otippad fråga under sin dag i Almedalen. Hägglund förde i sitt tal fram ett krav på mindre barngrupper i förskolan. Han motiverade dock kravet med att: ”Vi vet att barn mår bäst i små sammanhang. De vill inte ha för många personer omkring sig.” Ett typiskt diplomatiskt uttalande från någon som försöker blidka två väljargrupper. Dels de kvinnor som är potentiella KD-väljare men inte vill välja bort sin karriär och dels den traditionella KD-väljaren som gärna ser att barnen är hemma så länge som möjligt.
Medialt är det ett smart krav att lyfta i Almedalen då inget annat parti dittills varit lika tydliga i frågan. Det är även en situation som, i stort sett, alla småbarnsföräldrar känner igen och det är inget nytt problem. Skolverket släppte redan 2003 rapporten ”Gruppstorlekar och personaltäthet i förskola, förskoleklass och fritidshem”. Där går att läsa att under 1970-talet, när barnomsorgen på allvar började byggas ut, var normen att det skulle finnas tre heltidsanställda vuxna på högst tolv barn på småbarnsavdelningar och högst 15 barn på avdelningar med äldre barn. Det här har sedan ökat successivt fram till i dag. Sedan 2003 har antalet avdelningar med fler än 16 barn fortsatt att öka. I dag är det över 66 000 fler barn än det var 2003 som går på en avdelning med fler än 16 barn. Även om det är fler faktorer som exempelvis lokaler och personalens erfarenhet som spelar roll för barnens utveckling så är det avgjort gynnsamt för framför allt småbarn att få gå i små grupper. Det finns bland annat studier från USA som visar att barn i mindre grupper har bättre resultat på tester som mäter läsförståelse och språk än barn i större grupper. Dessutom blir det en bättre arbetsmiljö när grupperna är mindre. Så både personal och barn gynnas av mindre grupper.
Så det är ett något oväntat men likväl välkommet krav Hägglund för fram. Än mer välkommet hade det varit om inte lösningen varit så oändligt förutsägbar. Hägglund vill finansiera minskningen av gruppstorlekarna med att ytterligare höja avgiftstrycket genom en ökning av maxtaxan. Hägglunds värnande om barnens välbefinnande blir därför lite svårt att ta på allvar. Särskilt när han under de senaste sju åren bidragit till motsatsen till det han i dag kräver. En urholkning av den offentliga sektorn genom jobbskatteavdrag, subventionerade hushållsnära tjänster, avskaffad förmögenhetsskatt och tillåtandet av riskkapitalister i välfärden har direkt bidragit till större barngrupper när förskolorna försöker leva upp till sparkraven som blivit följden av alliansens politik.
Förslaget om höjd maxtaxa följs också av ett löfte om nya jobbskatteavdrag. Avdrag som genom minskade skatteintäkter kommer att fortsätta drabba de förskolor som KD säger sig värna.
Hägglunds krav på mindre grupper för barnens skull blir i slutänden därför lika solidariskt som någon som först sätter kniven i ryggen på en för att sedan erbjuda sig att dra ut den mot betalning.