Signerat

Därför måste vi skriva om klass

Henrik Johansson är författare. Foto: Jan-Åke Eriksson

Sedan jag sade upp mig från mitt kockjobb och började skriva romaner har jag tänkt mycket på skrivande. En av frågorna har varit: Kan litteraturen förändra samhället? Och som en följdfråga: bör arbetarrörelsen, som jag är en del av, publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur? Att litteratur kan förändra kan låta diffust, men det skulle […]

Sedan jag sade upp mig från mitt kockjobb och började skriva romaner har jag tänkt mycket på skrivande. En av frågorna har varit: Kan litteraturen förändra samhället? Och som en följdfråga: bör arbetarrörelsen, som jag är en del av, publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur?

Att litteratur kan förändra kan låta diffust, men det skulle betyda att böcker kan få människor att diskutera, analysera, tänka och att dessa tankar leder till handling. Man läser om några som vågar kräva skyddsutrustning och tar sedan mod till sig.

I en recension av min debutroman, Av kött och blod, påstår Annelie Jordahl att det är så. Inte bara generellt utan att ”Den här välskrivna debutromanen kan ingjuta livsmod ute på arbetsplatser”.

Jag hoppas att det är så. Men jag tvivlar. Ständigt.

För den som skriver om klass och om arbete är tvivlet en given följeslagare. Jag postar mitt manus och tänker: Hur fan skall en förlagsredaktör kunna relatera till skärsår, hettan, kökslavarnas jargong? När refuseringarna regnar in är det en bekräftelse på det irrelevanta i att skriva om underordning och kroppsarbete. När ytterligare en roman om medelklassens misär kommer ut är det nästa bekräftelse. Ingen är intresserad. Inte vi själva heller.

”Om man är dubbelt så bra på basket kanske de snackar med en.” – Orden minns jag från en ungdomsbok om indianer i USA. Så känns det att skriva en roman med arbetare i huvudrollen. Och det är sant.

De svenska arbetarförfattarna är de bästa det här landet har frambringat inom litteraturen. De var tvungna. Vi är tvungna. För att tvinga oss fram i den litterära offentligheten måste vi skriva bättre. Och det gör vi. Klass kommer bli ett centralt tema. Det är bra, men anledningen är dålig. Det kommer handla om klass för att klassklyftorna ökar dag för dag.

Då: Sara Lidman, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson.

Nu: romaner av Kristian Lundberg, Åsa Linderborg, Susanna Alakoski. Poeter som Jenny Wrangborg, Emil Boss, Cecilia Persson, Johannes Anyuru. Men också vågen av serietecknare som sprängt gränserna för vad serier kan vara: Sara Granér, Henrik Bromander, Sara Hansson, Liv Strömquist. Och tusen andra.

Men jag sitter på bussen, och tvivlar. Då läser jag i Metro om de exempellösa framgångarna för EL James erotiska roman Femtio nyanser av honom. En kvinna som säljer sexleksaker bekräftar journalistens frågor: Ja, folk köper mer s/m-attiraljer nu, och kundkretsen ökar. Gamla Agda och Gunnar letar sig fram till piskorna och handklovarna.
Om en bok kan få folk att köpa lack och läder, nog fan kan den få något att våga säga ifrån på jobbet eller trycka in nödstoppet. Litteratur kan förändra.

Arbetarrörelsen bör publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur.

Henrik Johansson

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984