Skriftens funktion som kunskapsförmedlare är en historia med minst sagt många skiftningar. Redan Platon menade i dialogen ”Faidros” att människan genom skriften inte blir kunnigare, utan endast skenbart vis. Detta eftersom den kunskap hon tidigare bar inom sig i och med skriften förläggs utanför henne själv. Men denna kunskapsteoretiska fråga hade också en politisk dimension. Skriften riskerade nämligen att upplösa den patriarkala relation där kunskapen genom det levande ordet traderas från far till son. På så sätt var den ett uttryck för demokratins regellöshet – bokstaven irrar runt, skriver Platon, likt ett faderlöst barn.
Men även om den teknologiska utvecklingen i form av Gutenbergs boktryckarkonst skulle komma att krossa den begränsning av skriftens spridning som Platon förfäktade, innebar den ingalunda att familjemodellen upplöstes. I stället kom den att institutionaliseras till en strukturell ordning. Genom katekesen fann den kristna kyrkan kungsvägen till en annan, större Fader. Fram till slutet av 1700-talet var det alltså tal om vad den tyske historikern Robert Engelsing kallat för en ”intensiv” läsning. Texter, främst religiösa, lästes om och om igen. Men kring denna punkt i historien ser vi en vändning mot en mer ”extensiv” läsning – det lästa materialet blir såväl mer omfattande som skiftande till sitt innehåll.
Parallellt med detta antar läsningen också en annan form. Den blir i linje med den protestantiska etiken begrundande. Läsaren gör innehållet till föremål för självreflektion över sitt eget leverne (Ronny Ambjörnsson har förtjänstfullt beskrivit denna vändning inom den svenska arbetarrörelsen i sin bok Den skötsamme arbetaren). På så sätt internaliseras den fadersrelation som för såväl kyrkan som Platon var ett yttre påbud – något som för övrigt ligger helt i linje med Freuds analys av civilisationsprocessens utveckling.
Familjemodellen har alltså fått tjäna som den idealtyp inom vilken skriften och kunskapen har inlemmats. Men finns det då inte något som saknas i denna, i likhet med mycket annan, historieskrivning – nämligen kvinnan? Den tyske litteraturvetaren och mediehistorikern Friedrich Kittlers klassiska habilitationsskrift från 1985, Nedskrivningssystem 1800–1900, kan i detta hänseende fungera som ett korrektiv. Sedan förra året finns den på svenska i imponerande översättning av Tommy Andersson. ”Naturen i nedskrivningssystemet 1800 är Kvinnan. Hennes funktion är att få människor, dvs. män, att tala”, skriver Kittler. Vad menar han då med detta? ”Kvinnan”, ”nedskrivningssystemet”, ”naturen”?
Jo, enligt Kittler går det inte enbart att förstå den alfabetisering som äger rum på den europeiska kontinenten mot slutet av 1700-talet som en följd av den borgerliga offentlighetens utvidgning och den därpå följande tillbakagången för kristendomens och aristokratins patriarkala dominans. Denna offentlighet, med sina romantiska diktare, bygger nämligen på en strikt könsuppdelning, liksom ett flertal rigoröst reglerade pedagogiska anvisningar för läs- och skrivinlärning. För om den katekesartade utantillinlärningen ska kunna ersättas med den begrundande läsningens förståelse, då krävs det ett sätt att gjuta liv i vad som för barnets otränade öga måste framstå som svarta tecken på vitt papper. Materien måste få mening, kulturen sin kropp, skriften en röst.
Mot slutet av 1700-talet underkastas så den borgerliga kärnfamiljens moder en pedagogisk funktion i form av den ljudande inlärningsmetoden. Kittler genomför en rigorös undersökning av tidens pedagogiska manualer. Han visar övertygande att det är moderns röst som blåser liv i de döda bokstäverna. På så vis skapas barnets läsförståelse. Modersrösten ligger alltså till grund för läsarens inbillningskraft. Genom att först ljuda bokstäverna skapas bilder för läsarens inre (dessutom utvecklas parallellt skrivstilen, som ger bokstäverna en mer organisk, levande utformning). Alfabetiseringen kring sekelskiftet 1800 innebär alltså ett slags försök att i läsarens medvetande få bild, ljud och text att sammanfalla genom en arbetsdelning baserad på könen. Med Kittlers lika lakoniska som abstrakta filosofiska vokabulär: För att tecken inte bara skall kunna läsas utan också förstås, måste de för det första ha samma bildkvalitet som naturväsen och för det andra vara underställda Modersrösten. Precis som ljudningen omvävs av optiska tecken av det imaginära ekot av Moderns muntlighet på ett sådant sätt att man i stället för signifikanter får ”se” deras signifikat. Som vore texten en film.
Men varför, till vilken nytta, och med vilka incitament, frågar man sig kanske då? Det enkla svaret vore naturligtvis att hänvisa till den samtida liberala upplysningens maxim och hävda att alfabetiseringen är ett led i ”människans frigörelse från hennes självpåtagna omyndighet”, som Kant formulerade det. Kunskap är ju som bekant makt. Kittler är inte lika optimistisk. Den historiska förklaringen ligger snarare i den moderna tyska statens framträdande. När territoriefurstar och kyrka ska ersättas med en modern förvaltningsstruktur framträder behovet av att fostra ämbetsmän (kvinnan är naturligtvis fortfarande utesluten från det offentliga).
Alfabetiseringen var alltså inte bara ett resultat av upplysningen och den borgerliga offentligheten. Den måste lika mycket förstås som en disciplinerande åtgärd med syfte att fostra denna offentlighets två huvudrollsinnehavare: ämbetsmannen och det diktande geniet, förkroppsligad i Goethe. Och diktaren skriver i sin tur för maniskt läsande kvinnor, som sedan ska bli mödrar och omsätta sin läsning i att undervisa sina pojkar i hemmet. På så vis upprätthålls ett antal hävdvunna och komplementära dikotomier: kvinnan som hushållets naturliga undervisare och mannen som det offentligas statstjänsteman. Så avslutar Kittler sin analys av den romantiska perioden med ett signifikativt exempel – Karoline von Günderode, poetissan som överskred den gräns som nedskrivningssystemet kring 1800 byggde på, men till priset av ett självmord: ”Lik ligger till grund för nedskrivningssystemet 1800; därmed är det slut och slutet.”
Kittler gör sedan ett raskt språng i historien. Decennierna före sekelskiftet 1900 sker flera framsteg i den mediala maskinparken som påverkar litteraturens förståelighet. Skrivmaskinen, filmen och grammofonen gör inom bara några årtionden slut på skriftens mediala monopol. Den text som sirligt slingrade sig fram på boksidan genom handens mjuka rörelser ersätts med skrivmaskinens kalla metalltyper som bokstavligen slås på plats. De bilder som läsaren förut hallucinerade fram förläggs nu till filmduken. Och den röst som avlockades bokstäverna graveras in på en cylinder som vevas runt, runt i fonografen.
Mot bakgrund av denna utveckling är det då kanske förståeligt att litteraturen blir ”oförståelig”. Surrealismens godtyckliga montage, dadaismens framstammade nonsens och absurdismens eviga upprepningar och ordvrängningar – allt tycks peka mot en text som vänder sig mot sig själv. Eller som Kittler skriver: litteraturen ”återvinner psykofysiskt lagrat nonsens”.
Om den romantiska diktningen kring 1800 stod i ett komplementärt förhållande till förvaltningen, så är det psykofysiken och psykoanalysen som 100 år senare blir litteraturens följeslagare. I denna bokens andra del är analysen långt ifrån lika stringent, men argumentet lyder ungefär så här: när litteraturen på grund av sitt förlorade mediemonopol inte längre kan göra anspråk på att frammana fullständig förståelse träder psykoanalysen in för att tolka det litterära språk som blivit verklighetsfrämmande. Litteraturen pendlar alltså mellan afasi och hysteri, mellan att säga ingenting och att pladdra alltför mycket. Det är ett smått spektakulärt sätt att beskriva modernismen. Och bristen på dess allmängiltighet kanske bäst illustreras av att det enda som intresserar Kittler i Marcel Prousts monumentala verk är de få sidor ur vilka man kan utläsa att hans far var afasiläkare.
Med det sagt måste det ändå sägas att läsningen av Kittlers djärva djupdykningar i en halsbrytande härva av litteratur, mediahistoria, pedagogik och psykoanalys skärper svaret på den till synes banala frågan: vad är det att läsa? Den frågan uppstår onekligen ett flertal gånger under läsningen av Kittler själv.
