Det började som ett återkommande skämt under familjemiddagarna: ”Vem är din pappa den här veckan, Sarah?”, frågade någon av Sarah Polleys bröder och systrar. Och så gissade man skrattande på någon av de skådespelarkollegor mamma Diane arbetat med våren 1978, då hon för en tid lämnat hemmet i Toronto för ett jobb i Montreal. Kanske […]
Det började som ett återkommande skämt under familjemiddagarna: ”Vem är din pappa den här veckan, Sarah?”, frågade någon av Sarah Polleys bröder och systrar. Och så gissade man skrattande på någon av de skådespelarkollegor mamma Diane arbetat med våren 1978, då hon för en tid lämnat hemmet i Toronto för ett jobb i Montreal. Kanske var det bara att familjens minsting inte liknade pappa Michael så mycket? Eller kanske fanns det något mer bakom frågan från de äldre syskonen – dunkla barndomsminnen av halvt hörda konversationer, stämningar i hemmet som tolkats av känsliga små psyken? Någonstans fick tanken i alla fall fäste hos Sarah. Dokumentären Stories We Tell skulle kunna beskrivas som berättelsen om hur hon söker svar i sin nu döda mammas förflutna, hur hon så småningom får klart besked via DNA och hur familjen hanterar sanningen.
Men det är en beskrivning som bara skrapar på ytan. På frågan om vem som är hennes pappa får Sarah svar med 99,9 procents säkerhet. Men hennes film handlar minst lika mycket om sökandet efter den identitet som inte kan fångas i DNA-sekvenser. Vem var mamma Diane, som dog i cancer när Sarah var 11, egentligen? Hur fungerade den utåtriktade Dianes relation till den inbundne Michael? Valde hon att stanna hos honom av kärlek eller av rädsla för att förlora ännu en familj (hon hade förlorat vårdnaden om sina två äldsta barn efter en skilsmässa som vållat nationell skandal i 1960-talets patriarkala Kanada)? Var Michael frisinnad och självuppoffrande eller kall och frånvarande? Var den lögn familjen levt med i tre decennier verkligen nödvändig eller var den ett resultat av det faktum att vi ofta känner även våra allra närmaste så mycket mindre än vi tror? Kunde Diane anförtrott sig till Michael?
Familjehistorien består precis som den stora historien av både ofrånkomliga fakta och omstridda tolkningar. Alla har vi vårt eget perspektiv och vår egen relation till en mamma, en pappa eller ett syskon, som avgör hur vi beskriver hen. Alla har vi våra egna lojaliteter. Och alla har vi ett behov av att förstå vår historia, men också ett behov av att just vår speciella historieversion ska höras och accepteras. Den utgör ju trots allt den bräckliga grunden för den person vi är, för vår självförståelse. Den förklarar oss och ursäktar oss. Därför kan bråk om familjehistorien vara väl så infekterade som de som rör den stora historien.
Sarah Polley försöker höja sig över det individuella perspektivet genom att inbjuda ”alla” som varit delaktiga i familjens historia att berätta sin version, från början till slut, inför kameran. Till slut är det naturligtvis ändå Polley som väljer och sammanställer alla dessa timmar av film. Det är förstås i det närmaste ofrånkomligt. Det är hennes film och den kan inte pågå en evighet. Men filmen är också en del av en inte alltid oskyldig kamp om historieskrivningen, om vems liv denna berättelse ska ligga till grunden för. För när den man som visar sig vara hennes biologiska pappa vill publicera sin version reagerar Polley med ilska och insisterar på att historien ska berättas som hon vill. Hans berättelse om hemlig och förlorad kärlek har fel huvudperson.
Om det faktum att Polley väljer fritt och klipper i sitt inspelade material är något som åskådaren naturligtvis är fullt medveten om, så är hennes hantering av de bilder som ramar in intervjuscenerna desto mindre genomskinlig. Gamla familjefilmer blandas här med nyinspelade scener vilka helt imiterar de förra i stil och bildkvalitet. Det är först under eftertexterna som jag blir medveten om i hur stor utsträckning jag tittat på skådespelare. Förmodligen kommer många åskådare att lämna filmen utan att inse det, särskilt som vi rör oss i en miljö av skådespelare och showbiz-folk och det inte alls vore så konstigt om det fanns gott om gammalt filmmaterial att välja ur.
Men för den uppmärksamme tittaren blir Stories We Tell inte bara en rörande film, och en påminnelse om hur lite vi ofta vet om till och med de som står oss närmast, utan också en lektion i hur aktivt konstruerade vår egen och andras personliga historier ofta är. Och därmed också i behov av dekonstruktion. En halvtimme in i filmen nämns det att Sarah Polley valde att lämna skolan vid 15 för att gå med i klasskampen. Det känns som ett så pass ovanligt val för en västerländsk tonåring 1994 att det förmodligen gör starkt intryck på fler än mig. Jag ser framför mig hur Polley kanske levt i ockuperade hus, tagit okvalificerade ströjobb och levt ur hand i mun. Ett hårt liv. Ända till jag kollar upp hennes bakgrund och får veta att hon var stjärna i en Disney-serie som barn och lär ha varit finansiellt oberoende långt innan tonåren. Det är möjligen välkänt för en kanadensisk publik, men knappast för oss andra.
