Snart kommer det före detta Gesùklostret, beläget i hjärtat av Belgiens huvudstad Bryssel, att förvandlas till ett lyxhotell.
Men för tillfället, är byggnaden hem åt cirka 200 personer, varav många barnfamiljer.
Ockupanterna utgör en blandad grupp med många olika nationaliteter och bakgrunder, inklusive konstnärer, spanska aktivister från proteströrelsen Indignados, papperslösa och slovakiska romska familjer. De ockuperade byggnaden 2009 och förvandlade den därmed till den största squaten i Europa. Två år senare undertecknades ett avtal med ägaren om tillstånd för ockupationen tills bygget, planerat till senare i år, inleds. Levnadsvillkoren är otrygga och invånarna lever i ständig osäkerhet om försörjning och framtida boende. Ändå försöker de komma på kreativa lösningar på de utmaningar de ställs inför och hitta sätt att bygga sig ett hem och ta hand om sina familjer.
Några av ockupanterna befinner sig där genom egna val, men de flesta av dem har hamnat där av nödvändighet. Yassine, papperslös från Algeriet, tillhör den senare kategorin. Sedan han anlände till Belgien för tio år sedan har han redan hunnit bo i fem olika squats. Han saknar en regelbunden inkomst för att ha råd att betala hyra.
– Jag skulle vilja kunna planera för min framtid och bilda familj. Men nu är mitt liv lagt på is. Utan papper existerar du egentligen inte, du bor i mörkret, säger Yassine.
– Det är bara en tillfällig situation. När jag får mina dokument och hittar ett arbete, kommer jag att vara borta, och jag ska överlåta mitt rum till någon annan i behov av skydd.
För spanska Aitor, som bor med sina två hundar i squaten, är det mer av ett val. Han kom till Belgin från Spanien med Occupy-rörelsen i samband med demonstrationer mot EU:s politik. Aitor kallar sig ”indignado” och lever lyckligt av det han hittar på gatorna och det lilla han tjänar som gatukonstär.
Bostäder är dyra i Bryssel och för många är en squat lösningen på deras behov av boende. Maria och hennes familj flydde det krisdrabbade Spanien i hopp om att finna arbete i Belgien. På frågan om hon gillar att bo i squaten svarar hon att hon är glad att de hittade ett rum här, även om det inte alltid är så lätt.
– Speciellt på vintern, när el och värme ofta inte fungerar, kan livsvillkoren vara en utmaning. Men det är ändå bättre att vara här än att leva hemlös på gatorna, säger hon.
Varje invånare i squaten har sin egen levnadshistoria och egna erfarenheter. Många av dem kom till Belgien för att söka sig en bättre framtid. Alzebeta är slovakisk rom och ensamstående mor till sju barn. Hon har upplevt allvarlig diskriminering i Slovakien.
– Även om livet är mycket svårt här vill mina barn stanna. Min äldsta dotter Slavomira försökte ta livet av sig när jag pratade om att åka tillbaka till Slovakien. Här i Belgien har mina barn chansen till en bättre framtid.
Varje natt går Alzbeta, ofta tillsammans sina döttrar, 15-åriga Slavomira och 13-åriga Betka, ut på gatorna i Bryssel och söker i soptunnor efter mat eller metall. Att sälja metallen är det enda sättet att få in några magra inkomster.
Det är osäkert vad som kommer att hända med ockupanterna när de måste lämna byggnaden i slutet av året. Utan någon regelbunden inkomst och i många fall utan nödvändiga dokument, är hoppet om en trygg och stabil framtid i Belgien mycket litet.
