Film

Fler besökare, färre filmer

Compliance är en av de riktigt bra filmer som överhuvudtaget inte visades på bio. Foto: Magnolia Pictures

Tar Batman och hobbitar så mycket plats att riktigt bra filmer överhuvudtaget inte visas på bio längre? Daniel Lindvall har läst Svenska Filminstitutets årliga rapport, Filmåret i siffror.

Ingen av mina båda amerikanska favoritfilmer från 2012 fick plats på svenska biografer. Trots att genialiska thrillern Killing Them Softly har både Brad Pitt och James Gandolfini (”Tony Soprano” alltså) i rollistan och trots att verklighetsbaserade Compliance (som vi skrev om i Arbetaren 21/2013) gjorde skandalsuccé vid prestigefyllda Sundancefestivalen, dumpades båda direkt på den svenska dvd-marknaden. 

En genomgång av den senaste upplagan av Svenska Film-
institutets årliga rapport, Filmåret i siffror, visar att det inte var en tillfällighet. För ser man bortom dyra Hollywoodproduktioner i franchisebranschen, som The Dark Knight Rises och Hobbit, var 2012 något av ett krisår för amerikansk film på svenska biografer. ”Bara” 90 amerikanska filmer fick svensk biopremiär, att jämföra med ett snitt på cirka 115 de senaste åren. Många av de mindre kommersiella amerikanska filmer som ändå nådde svenska dukar fick dessutom nöja sig med att gå upp på någon enstaka storstadsbiograf. Högkvalitativa filmer som finanskraschdramat Margin Call (som fick årets tredje högsta snittbetyg av svenska kritiker) visades premiärdagen i fyra salonger, psykologiska thrillern Take Shelter i sex. Det kan jämföras med The Dark Knight Rises 207 premiär­salonger och Hobbits 365.

För filmer från världen utanför Sverige, Europa och USA var året ännu värre. Katastrofalt helt enkelt. Hela Asien, Afrika, Latinamerika, Kanada och Oceanien fick tillsammans upp åtta filmer på svenska biografer, en dryg halvering av de senaste årens redan skandalöst låga genomsnitt. Medan Sverige (42) och resten av Europa (77) höll snittet vad gäller antalet premiärsatta filmer, bidrog USA:s och Restvärldens ras till att det sammanlagda antalet filmer som fick premiär på svenska biografer var lägre än på tio år. Också antalet biografer och salonger blev färre. Detta samtidigt som antalet bio­besökare var högre än det varit något år sedan det sena 1980-talet. Fler besökare ser alltså färre filmer i färre salonger.

En anledning till det smalnande utbudet stavas biograf­monopol. I landets 20 största orter står SF Bio, tills nyligen kontrollerat av Bonniers, för 90 procent av biobesöken. Inräknat Svenska Bio, som är delägt av SF Bio, hade Bonniers-sfären en marknadsandel på en bra bit över 80 procent för hela landet under 2012. Då betyder det mindre att vi har ett relativt gott utbud av medelstora och små distributörer och, när det gäller svensk film, relativt många, små produktionsbolag. Om filmerna ska nå ut måste de passera den flaskhals som utgörs av visningsmonopolet. Att ett riskkapitalbolag, Ratos, nu köpt en majoritetsandel av SF Bio innebär knappast en ljusning. Och inte heller att filmstödet för svenska produktioner från och med i år ändrats för att ytterligare gynna filmer som redan på förhand kan tänkas bli kommersiellt framgångsrika. Detta genom införandet av ett automatstöd till filmer som bland annat uppskattas sälja minst 250 000 biljetter (det vill säga få plats i SF Bios salonger).

Spelar det då så stor roll att bioutbudet blir smalare när vi ändå bara ser 2 procent av alla filmer vi tittar på under ett år just på bio? Att jämföra med 49 procent på vanliga tv-kanaler, 26 procent på filmkanaler och 19 procent på dvd (någon siffra för fildelning finns av förståeliga skäl inte i rapporten). Ändå skulle jag nog vilja påstå att en officiell biopremiär förblir viktig, inte minst för filmer utan storstjärnor och från mindre filmländer. En biopremiär ger fortfarande en hel del automatisk uppmärksamhet i form av recensioner i stora medier, som direktsläpp på dvd och video on demand (VoD) inte genererar, och den ger en kvalitetsstämpel som påverkar oss när vi väljer i videobutiken eller tv-tablån. Biografpremiär är fortfarande för många ett kriterium för ”en riktig film”, i motsats till ”en videofilm” eller ”en tv-film”.
 

I övrigt bekräftar Filmåret i siffror att vi fortfarande gärna vill se oss själva på bioduken. Svensk films marknadsandel uppgick till drygt 22 procent, en hög siffra för ett land av Sveriges storlek (även om våra skandinaviska grannländer klår oss i förhållande till befolkningsmängd). För jämförbara länder som Österrike och Schweiz ligger samma siffra kring 4, 5 procent, medan Storbritannien kom upp i 32 procent 2012, inräknat storfilmer uppbackade av amerikanska produktionsbolag, som Skyfall, Prometheus och sista Batmanfilmen. Desto viktigare blir då kampen om den svenska filmpolitiken, både när det gäller visning och produktion.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga