Plötsligt reser sig byäldsten Francis Ferry och begär ordet med en dramatisk gest.
– Jag talar för rebellerna i OPM. Snart kommer vi att ta till vapen igen. Vi har redan varit här i 30 år. Vi är trötta på att vänta och vill tillbaka till vårt hemland igen.
Frustrationen är begriplig – västpapuanerna har all anledning att känna sig svikna av omvärlden. I förhållande till Väst och den globala maktens korridorer är deras hem en av världens mest avlägsna platser, så väl kulturellt som geografiskt, och deras självständighetskamp en av världens minst uppmärksammade. Den schweiziske filmaren Claudio von Planta, som i början av 1980-talet trotsade den indonesiska säkerhetstjänstens hot för att dokumentera konflikten, har kallat dem ”den glömda världens rebeller”.
Samtidigt är det ingenting särskilt innovativt över brandtalet som levereras i Selamat Corner, ett flyktingläger i Kiunga, västra Papua Nya Guinea. Väpnad gerillakamp är samma strategi som OPM, Organisasi Papua Merdeka eller Rörelsen för ett fritt Västpapua, alltid förespråkat och praktiserat. Hittills har framgång i praktiken uteblivit helt.
Sedan mitten av 1980-talet lever någonstans mellan 10 000–15 000 västpapuanska flyktingar – ingen vet riktigt det exakta antalet – i exil i eller omkring Kiunga, i flyktingläger eller bosättningar längs med gränsen. De har flytt det lågintensiva krig som pågått sedan Västpapua införlivades i Indonesien 1969. Merparten anlände efter ett misslyckat kuppförsök 1984.
Efter att Nederländerna 1961 avträtt sin forna koloni undertecknades en FN-överenskommelse om att Västpapuas invånare skulle få avgöra sin framtida status – integration eller självständighet – i en folkomröstning.
Indonesien ändrade dock på eget bevåg villkoren, och utan nämnvärda protester från ett undfallet FN kom en halv miljon västpapuaners öde att avgöras av ett drygt tusental ”representanter”. Samtliga hade handplockats av regimen i Jakarta, samtliga röstade för indonesiskt styre.
Redan 1967, alltså två år innan det riggade valet, hade dock Indonesien tecknat ett kontrakt som gav amerikanska gruvjätten Freeport rätt att under 30 år exploatera Västpapuas orörda mineralresurser.
– Ekonomiska och politiska krafter i USA samspelade för att få till stånd avtalet. Det var extremt starka intressen och det påverkade utformningen av valet, säger Thomas Peterson, nyligen disputerad på en avhandling om Papua och författare till flera böcker om området.
För de ekonomiska krafterna hägrade miljardvinster. För Washington var intresset i första hand strategiskt.
– Det var ju under kalla kriget. Man ville bevaka sina positioner, säger Thomas Peterson.
Genom avtalet kunde Suhartos militärdiktatur också försäkra sig om USA:s långsiktiga stöd. Med facit i hand har alla parter tjänat på uppgörelsen. Freeports gruva Grasberg är i dag världens mest inkomstbringande, och företaget alltjämt Indonesiens enskilt största skattebetalare.
Dessutom har Freeport under lång tid betalat den indonesiska armén för beskydd mot västpapuanska separatister, och i praktiken på egen hand finansierat kolonialmaktens eget intresse av territoriell expansion.
– Fram till mitten av 1990-talet var Freeport som en egen stat i staten, som beskyddades av den indonesiska militären, säger Thomas Peterson.
– När jag var där 1996 kändes det som ett laglöst land. Sedan dess har den granskningen av företaget blivit bättre, även om kritiken är starkare utomlands än i Sverige.
Kanske skulle kritiken vara mer omfattande om tre miljoner svenskar var medvetna om att de genom Sjunde AP-fonden, som har ett aktieinnehav värt drygt 100 miljoner kronor, är delägare i företaget. När andra statliga pensionsfonder, från bland annat Norge och Nya Zeeland, valt att sälja sina andelar i företaget har Sjunde AP-fonden i stället ökat sitt ägande.
Vidare levererar Sandvik sedan 1997 utrustning till Freeport, och har 350 egna anställda på plats. Industrikoncernen har dock konsekvent nekat till att ha något ansvar för vad dess kund företar sig, trots att värdet av de tjänster det köper varje år uppgår till hundratals miljoner kronor.
Och på självaste julafton kunde Arbetarbladet meddela att Gävleföretaget Midroc Electro ”gräver guld i Indonesien”. Freeport hade beställt ett system för lastning och lossning på förarlösa tåg, värt en halv miljard kronor, och på huvudkontoret firades ordern med tårta.
”När man får en ett sånt här prestigejobb så blir man attraktiv som uppdragsgivare. Vi kan locka automationsingenjörer som vill hålla på med nåt väldigt kul”, kommenterade vd:n Karl-Ivar Jönsson samarbetet med det företag som anklagas för så väl utomrättsliga avrättningar som storskalig miljöförstöring.
Kring Kiunga ligger ett pärlband av officiellt godkända flyktingläger, men många västpapuaner vägrar att bosätta sig i dem. I byn Dome, belägen 25 kilometer från den indonesiska gränsen, lever 95 familjer i en vardag full av umbäranden och konflikter.
Den absoluta merparten av all mark i Papua Nya Guinea är privatägd, och de flyktingar som vägrar låta sig interneras i lägren har sällan något annat val än att ockupera. Situationen orsakar spänningar och lokala markägare uttrycker stundtals sitt missnöje genom våld. Förra året brändes Domes provisoriska skolbyggnad ned.
I någon mån är vedermödorna ändå självvalda. Flyktingarna här har valt att inte ansöka om uppehållstillstånd.
– Om vi gör det finns det en risk att vi kommer att glömma varför vi är här, för att kämpa för Västpapuas frihet, säger byäldsten Panus Keileum.
– Om vi flyttar bort från gränsen kommer ingen att tala om vår sak och vi kommer att bli en del av Papua Nya Guinea. I stället väljer vi att bo här och uppmana den unga generationen att fortsätta kämpa.
I ett stamsamhälle där ålder är lika med status förefaller det dock som om de unga – oväntat, men av goda skäl – valt att inte följa alla delar av föräldragenerationens råd.
Årtionden av sammandrabbningar längs gränsen, där OPM:s illa utrustade rebeller fruktlöst försökt att konfrontera den indonesiska militären med pilbågar och spjut, har inte avancerat de västpapuanska positionerna. Samtidigt har rörelsen ofta handlingsförlamats av återkommande interna maktkamper.
– Ibland verkar det som vi utkämpar två strider, en för självständighet och en om ledarskapet. Vi, den unga generationen, vill ha kollektivitet och en förenande idé, säger Andreas Hanueby, 23-årig universitetsstudent i lingvistisk och antropologi.
Liksom många jämngamla från flyktinglägret Waterfront är han engagerad i frågan om självbestämmande, mer specifikt genom en studentorganisation som försöker sprida idén inom den akademiska världen.
– Många av mina medstudenter är framtidens papuanska beslutsfattare. Deras stöd kommer att bli värdefullt en dag, säger han.
Arbetet är ett exempel på en långsiktighet som tidigare saknats. Liksom ett exempel på hur den unga generationen ratar gerillataktiker till förmån för nätverkande och informationsinsatser.
– På 1960- och 70-talen fördes motståndskampen i djungeln, men ingen visste om det. Det är därför vi måste få internationell uppmärksamhet. Vårt mål är att få FN att debattera frågan, säger 29-årige Steven Dude som arbetar för den lokala katolska missionen.
Anna Yawa, 21 år, förkroppsligar mycket av den yngre generationens syn på självständighetssträvandet. Dels är hon förtroendevald medlem i en nyligen grundad västpapuansk ungdomsorganisation, dels är hon ett exempel på hur unga kvinnor kräver att aktivt få ta del av den kamp som i flyktinglägren traditionellt varit en manlig angelägenhet.
– Vi är fem kvinnor och sju män i ledningen. Det är helt avgörande att kvinnor är delaktiga. Vi har internet nu och måste vara en del av den moderna världen för att nå ut, säger hon.
Men hon betonar att skiljelinjen mellan generationerna handlar om synen på strategi, inte om målsättning. Att det inte är ett uppror utan att det är en utbildningsfråga.
– Jag tror att vi alla fick viljan att kämpa från våra föräldrar. Min generation är född och uppvuxen här, men vi har det i blodet. Vi kom till detta land för att kämpa för frihet.
Flyktingar möter flera hinder i Papua Nya Guinea. Deras rörelsefrihet är begränsad och de blir diskriminerade på arbetsmarknaden. Men medan den äldre generationen i hög utsträckning valt att ignorera dessa omedelbara frågor, i tron att det skulle avleda uppmärksamheten från det övergripande målet, visar yngre flyktingar en vilja att ta sig an nuet.
– Detta är vårt andra hem. Vi kan inte bara leva i framtiden, säger Andreas Hanueby.
Även om tillgång till utbildning fortfarande är ett problem i avlägsna läger, har andra generationens flyktingar haft större möjligheter att studera än vad många av deras föräldrar haft. Något som gett avtryck i den politiska analysen.
– Våra föräldrar brukar säga att USA sålde oss till Indonesien för lugn i Stilla havet. Men den främsta orsaken var ekonomisk, det handlade om naturresurser och pengarna Freeports gruvdrift genererar, säger Steven Dude.
Att se den västpapuanska frågan i ett bredare sammanhang som omfattar den globala kapitalismen, snarare än att se den som en isolerad kamp mot en ockupationsmakt, leder också till en ny syn på Indonesiens roll.
– Före andra världskriget hade du kolonialism, nu används i stället ekonomi för att styra utvecklingsländer. Papua Nya Guinea är ett av dem, men det är Indonesien också, säger Steven Dude.
Minnet av de många och brutala massakrer indonesisk militär begått är ett öppet sår i det kollektiva västpapuanska medvetandet. Men där den äldre generationen vill hämnas vill den yngre bygga allianser. Där den äldre romantiserar gerillakriget försöker den yngre bygga upp oberoende nyhetstjänster.
– Men, betonar Andreas Hanubye. Vårt mål är detsamma, ett oberoende Västpapua.
