Samling kring skamlig politik

Ledare
Det är Folkpartiet som lanserat Landskronamodellen, men nu sluter alla partier utom V upp.
Foto: Erik Abel / SCANPIX

Torkild Strandberg, Landskronas starke man, är på vissa sätt farligare än Sverigedemokraterna. SD:s rasism möter motstånd och även om det är otrevligt att de nått över 10 procent i vissa opinionsmätningar kommer de aldrig att vara i majoritet.

Strandbergs auktoritära Landskronamodell där människor tvingas arbeta för ekonomiskt understöd eftersom de ska ”ge något tillbaka till samhället” är däremot sedan förra veckan inskriven i socialtjänstlagen genom ett riksdagsbeslut som sju av riksdagens åtta partier ställer sig bakom – från Sverigedemokraterna till Socialdemokraterna.

Vänsterpartiets 17 ledamöter var de enda som röstade nej. Ingen annan gjorde ens en ansats att gå emot partilinjen.

Uppslutningen kring en politik som påminner om den brutala klasspolitiken under mellankrigstiden är alltså i det närmaste total. Detta handlar om tvångsarbete. De socialdemokratiska påfunden på 1990-talet om datortek eller så kallade ”gröna jobb” (autentiskt exempel: räkna hundbajs på stadens trottoarer) var naturligtvis förnedrande exempel på vuxendagisverksamhet men trängde trots allt inte ut riktiga jobb. I dag blir fattiga en resurs för gratis arbetskraft åt samvetslösa kommuner.

Frågan man ställer sig allt oftare är om det egentligen finns något rege­ringsalternativ 2014. Alltså om de partier som strävar efter att sparka ut den nuvarande regeringen och bilda en ny tänker göra någon som helst skillnad. Stefan Löfven, som planerar att göra anspråk på statsministerposten, accepterar regeringens skatterabatter upp till ­månadslöner på 60 000 kronor. Samtidigt ska alltså de som inte har några arbeten tvingas jobba gratis – utan att Socialdemokraterna har några invändningar.

Vad ska den som är fattig, arbetslös eller som riskerar att bli arbetslös egentligen rösta på nästa höst? Ser man bara till omröstningen om Landskrona­modellen blir svaret uppenbarligen Vänsterpartiet. I ett bredare perspektiv får man lätt känslan av att det enda sätt någon verklig förändring skulle märkas vid ett regeringsskifte var om antingen V eller SD fick egen majoritet.

Det lär aldrig hända. Däremot är det lätt att konstatera att när partipiskorna viner krävs det något personligt drabbande som att Försvarets radioanstalt ska få rätt att läsa deras e-post för att riksdagspolitiker ska överväga att avvika från partilinjen. När det bara handlar om att sparka lite mer på landets fattiga går inte en enda riksdagsledamot mot strömmen.

Landskronamodellen med workfare, som det kallas i Storbritannien, är en skamlig politik som måste möta motstånd. Kan det inte ske inom ramen för det parlamentariska systemet får det ske utanför det. En så radikal försämring av tiotusentals människors livssituation måste få radikala konsekvenser.