Krisen förkroppsligad

Film
Kelsey ”Frasier” Grammer spelar stenhårde borgmästaren Tom Kane.
Foto: LIONS GATE TELEVISION

Tv-serien Boss lades ned i höstas, efter bara två säsonger. Betal-tv-kanalen Starz var missnöjd med att publiksiffrorna förblev låga trots bra kritik och namn som Gus Van Sant och Mario Van Peebles bland regissörerna. Man kan säga att Boss föresatte sig att skildra den politiska och ekonomiska korruptionen i Chicago på samma sätt som The Wire gjorde med Baltimore, dock utan någon motsvarighet till det gäng av mer eller mindre omutbara poliser som utgjorde föregångarens moraliska kompass. I Boss kan ingen verka inom systemets ramar utan att först låta sig korrumperas av det. Den som vill komma in i värmen får betala entréavgiften. Kanske var det denna konsekventa svartsyn som blev för svårsmält för publiken. Med sina två säsonger och 18 avsnitt framstår Boss nu som något av ett ofullbordat mästerverk, tillägnat inte bara en stad utan hela vår tids dysfunktionella och föråldrade samhällssystem.

Seriens öppningsscen är en av de mest effektiva jag sett i en tv-serie. Vi befinner oss i ett nedlagt slakthus, ett av dem som Upton Sinclair skrev om i Vildmarken (1906), där arbetarnas villkor bara var obetydligt bättre än djurens och kapitalismens giriga själ förkroppsligades. Nu flagnar putsen. Köttkrokar hänger från taket. Ett par stolar står ensamma mitt på golvet, med en övergiven maskin av något slag i bakgrunden och, bredvid den, en amerikansk flagga ur fokus. Det är här Chicagos borgmästare och gudfader, Tom Kane (Kelsey Grammer), i största hemlighet bestämt möte med sin läkare. Och det är här han får sin dom, Lewykroppsdemens, en sjukdom besläktad med både Alzheimers och Parkinsons. Läkaren beskriver dess obönhörliga förlopp. Först påverkas de högre mentala funktionerna; orienteringsförmåga och intelligens, språk och tal. Hallucinationer, paranoia och depression följer. Kontrollen över kroppen stängs gradvis ned. Skakningar och muskelstelhet blir till förlamning. Därefter perioder av långvarig medvetslöshet, följt av döden inom tre till fem år.
 

Mediciner kan lindra symptomen tillfälligt, men varje medicin har sitt pris. ”Jag får inte skaka”, är Kanes första reaktion. Sjukdomen får inte synas, inte erkännas. Men behandlar man skakningarna för att bevara det yttre skenet riskerar hallucinationerna istället att förvärras. Kanes kamp för att kontrollera sin personliga kropp har sin direkta parallell i kampen för att hålla samman den politiska och ekonomiska samhällskroppen. Också den senare befinner sig i ett stadie av demens, där varje desperat handling ägnad att kortsiktigt bevara ett bräckligt status quo samtidigt förvärrar sjukdomen. Som när, i ­säsong två, en federal konkursadministration, med erfarenhet från Detroit, hotar att ta över styret av staden för att ”rädda den” genom ett frontalangrepp på dess befolkning, på vad som återstår av fackföreningar och kollektivavtal. Och Kane i sin tur räddar staden från dessa räddare genom att manipulera fram ”rasupplopp” och etnisk rensning i syfte att bereda väg för ett lukrativt kasinoprojekt som ska fylla stadens skattkistor. 
 

Seriens skapare, iransk-amerikanske Farhad Safinia, har ­tidigare skrivit Apocalypto för Mel Gibson. Steget från Mayacivilisationens fall till den nyliberala apokalypsen känns på inget sätt onaturligt. Också nu offras människor och tempel byggs till vår gudom, marknadens, ära. Och Kelsey Grammer, lika känd för sin ärkekonservativa politik som för rollen som psykologen Frasier Crane, bevisar ännu en gång hur effektivt det kan vara att välja en komiker för att ge ondskan ansikte.

De som inte redan gjort det vill jag uppmana att se Boss båda säsonger trots att ni redan på förväg vet att många frågor kommer att lämnas hängande i luften. Så är det ju också i verkligheten, den kollektiva historien fortgår utan avslut. Och det individuella avslutet, Kanes annalkande död, betyder föga. Hans plats kommer att fyllas så länge systemet består. Som introduktion fungerar det alldeles utmärkt att läsa Cajsa Collins reportage från verklighetens Chicago i förra veckans Arbetaren, under rubriken ”Skolvägen”. Då kommer ni att nicka igenkännande åt den cyniskt profitdrivna skolpolitiken i det allra första avsnittet av första säsongen, liksom åt den hänsynslösa fördrivning av svart arbetarklass från ett innerstadsområde som upptar en stor del av handlingen i säsong två.