Äga med Beyoncé

Lisa Carlsson besökte Beyoncés konsert i Stockholm förra veckan och fann både kraft och systerskap.

Musik
Att tiotusen tjejer står i Globen och känner gemenskap och systerskap i ett regn av guldkonfetti är fantastiskt och det är politiskt.
Foto: Evan Agostini / SCANPIX

När jag skriver det här är jag hes och fortfarande lite hög efter att sett Beyoncé uppträda i Globen. Skönt trött efter att ha dansat och gråtit lite med händerna mot bröstet och pulsen uppe i halsgropen. Hårda lyckliga hjärtslag. Jag lyssnar på Kelly Rowlands låt ”Dirty Laundry”, som handlar om vänskapen med före detta bandpartnern Beyoncé, när jag skriver det här. Spelar den om och om igen och sjunger med. 

Jag tänker på Beyoncé och vad hon ger mig. Känslan av att jag ÄGER, ingen kan trycka ner mig när hon sjunger Diva ­eller Ego. ”I talk like this cuz I can back it up”.
 

Jag tänker på hur hon drar desperationen till sin spets och blottlägger patriarkatet i ”Why don’t you love me”. Bakom henne projiceras bilder från videon där hon sjunger ”Why don’t you love me? When I make myself so damn easy to love. Why don’t you need me? When I make myself so damn easy to need”, med smink som runnit av tårar, papiljotter och en cigarett i handen. Det är en klyschig bild av en kvinna och det är anklagande.  Detta är vad som krävs av mig som kvinna för att vara älskvärd och så älskar du mig ändå inte din jävel. Det är befriande. Som att sminka sig i kollektivtrafiken för att visa upp hur vi konstruerar kvinnlighet. 

Jag tänker på det känslosamma. Det arga, fullständigt galna, i videon till ”Ring the alarm” när hon måste bakbindas för hon är så jävla förbannad. Det hjärtskärande sårade. ”I know you don’t care to much, but I still care”-rösten som aldrig brister men är så hysteriskt full av sorg. Det ljuvligt dramatiska när hon ligger på en flygel i Globen, täckt av tusentals blå paljetter och sjunger ”Make love to me” så vackert att tiden tycks sluta existera. 

Jag tänker på hur hon, trots att hon kan tyckas vara perfektion, får mig att känna att det är okej att jag inte är perfekt. Det är till och med bra att jag inte är det. Hon får mig att känna mig het och stark. Jag tänker på att höra tiotusen människor skrika GIRLS på frågan ”Who run the world?”. Hon får mig att känna systerskapet. Jag vill ha kvinnor jag älskar nära mig. Jag behöver det, jag behöver veta att vi har varandras ryggar när vi faller. 

Jag tänker på Kelly och på skuggorna. Att stå i skuggan av Beyoncé; ”While my sister was on stage, killing it like a motherfucker, I was enraged, feeling it like a motherfucker”.  Att gömma sig i Beyoncés skugga. Att dölja ansiktet bakom solglasögon och fixa sminket i smyg för att ingen ska se hur man mår och ingen ska förstå att mannen man lever med misshandlar en. ”Get it together, Kelly, get it together”.
 

Jag tänker på hur ärlig och arg hon är. ”I was mad at everybody, I mean everybody Yeah, her, her, her her everybody”. Som om hon sjunger från den allra djupaste smutsen inombords men helt utan skam. Jag tänker på deras vänskap och på mina vänskaper. Så många destruktiva relationer, så mycket verbalt, fysiskt och sexuellt våld som ändå finns i närheten. Vi måste våga ta i det. 

Phone call from my sister, “what’s the matter?”

She said, “Oh no, baby – you gotta leave!”

I’m on the kitchen floor – he took the keys
 

Jag tänker på manipulation och att tillskansa sig makt över någon annan, att vända vänner mot varandra. Jag tänker på att bryta ner. Att vara utelämnad och inte längre ha sina systrar, ingen som ser och ingriper. Ingen som bryter isolationen. 

He hittin the window like it was me, until it shattered 

He pulled me out, he said, ”Don’t nobody love you but me

Not your mama, not your daddy and especially not Bey”

He turned me against my sister I missed ya. 

Beyoncé må förtjäna kritik för kommersialismen och ­reklamen som dundrade ut medan vi väntade på att hon skulle svepa ut på scen men det betyder inte att hon inte är feminist. Det är inte svart eller vitt och politik tar sig många uttryck. Det öppet känslosamma och att uppvärdera det som kodas som kvinnligt är politiskt. Att tiotusen tjejer står i Globen och känner pepp, gemenskap och systerskap i ett regn av guldkonfetti är fantastiskt och det är politiskt. Och när Beyoncé sjunger ”I will always love you”, och avslutar med att säga ”I will always love you Whitney”, för att sedan övergå till ”Halo”, så känner jag att jag vill och orkar föra den feministiska kampen vidare. Så länge jag har mina systrar.