Jonylah Watkins blev bara sex månader gammal innan hon blev historisk som yngsta offer någonsin för Chicagos gängvåld. Det var egentligen hennes pappa, 29-årige Jonathan Watkins, som var målet för gärningsmannen. Han träffades själv av två skott men överlevde attacken medan Jonylah Watkins träffades av fem skott och avled strax efter att hon anlänt till sjukhuset.

Familjen bodde i Chicagos ökända South Side och veckorna efter dödsskjutningen den 12 mars är den fortfarande ett hett ämne här.

– Hennes pappa var gängmedlem, berättar Michelle Gaines, som varje dag arbetar för att förhindra våld och dödskjutningar genom organisationen Ceasefire Chicago.

– Jag hörde att han höll upp barnet som en sköld men jag vet inte om det är sant. Det är en hemsk berättelse, lägger hon till med en suck.

Fallet fick stor nationell uppmärksamhet eftersom Jonylah var så ung. Men att unga skjuts till döds i Chicagos fattiga områden är inget nytt.

– Det skjuts någon varje dag här, det är svårt att komma ihåg alla, berättar Ms Gaines, som hon helst vill kallas.

Staden har fått smeknamnet USA:s mordhuvudstad med över 530 mord rapporterade förra året. Siffran kan jämföras med New York som är tre gånger större, men bara rapporterade 400 mord under 2012, eller Afghanistan där 310 amerikaner dog samma år.

De första fyra månaderna i år har det rapporterats 110 mord, men det brukar ligga högre, berättar Bob Jackson, handledare för den grupp konfliktmedlare där även Ms Gaines ingår. Gruppen arbetar i West Pullmanområdet i södra Chicago, vilket också kallas för ”Wild 100eds” eftersom alla gator är numrerade 100 eller högre.

– Vi brukar se att antalet skottlossningar och mord går upp i mars och april varje år. Då blir det varmare och de som bor här börjar spendera mer tid utomhus. Då kan de inte undvika att stöta på någon de inte gillar, berättar Bob Jackson.

Tredje helgen i maj i år, då vårvärmen äntligen kommit till Chicago, sköts tre personer till döds och nio personer skottskadades.

Chicagos våldsvåg har fått stor nationell uppmärksamhet eftersom det fortfarande skjuts fler personer här än i någon annan stad i USA, men också för att Chicago är hem till sittande president Barack Obama och i dag styrs av presidentens före detta stabschef, borgmästaren Rahm Emanuel.

Nu har stadsförvaltningen med borgmästare Emanuel i spetsen dessutom beslutat att stänga ett femtiotal låg- och mellanstadieskolor i de mest utsatta områdena. Det är en åtgärd som retat upp de boende eftersom skolbarn så unga som sex år nu måste korsa gänggränserna för att ta sig till sin nya skola.

Nedläggningarna kommer påverka runt 30 000 elever, och att blanda gäng från två olika skolor är också riskfullt eftersom våldet kryper allt längre ned i åldrarna.

– Någon kommer att bli skjuten, menar Kisha Thomas.

Hon arbetar som trafikvakt åt Benjamin E Mays-skolan i Chicagos ökända Englewoodområdet. Nästan hälften av alla dödskjutningar förra året skedde i just Englewood.

Varje dag står Kisha Thomas i hörnet av Halsted Street och Marquette Road och hjälper elever över den hårt trafikerade vägen.

– Men bara dem som kommer från västra sidan. De gängen bär svart och rött. De på and­ra sidan har svart och blått och de slåss inte rättvist. Ibland tar de med sig tårgas eller knivar, säger hon.

Att du riskerar livet om du bär fel färger på fel sida Halsted Street är en verklighet för alla barn som bor i området, förklarar hon. Oftast bestäms din gängtillhörighet också utifrån vilket kvarter man bor i oavsett om man själv vill vara med i gänget eller ej.

För att skydda sig väljer många av barnen att gå hem mitt på vägen bland alla bilarna när skolan är slut för dagen. Bilarna tutar och väjer och några förare hytter med näven i luften och svär.

– De vet att det är farligt men det är säkrare om bilarna ser dem, förklarar Kisha Thomas. Det blir svårare för någon att gömma sig bakom ett hus eller en buske och så får de några extra sekunder att fly på om något skulle hända.

Några kvarter bort, på den östra sidan om Halsted Street, ligger Banneker Elementary, en låg- och mellanstadieskola med kapacitet för 800 elever. Flera av husen runt skolan är övergivna och i dag är knappt 400 elever inskrivna på skolan, därför är det en av de skolor som nu ska läggas ner. I stället kommer man att flytta alla lärare och elever från Benjamin E Mays-skolan till de lokaler som i dag används av Banneker Elementary eftersom de anses bättre.

– Vi kanske har för få elever, men vi använder rummen till annat som också är bra för området vi lever i, säger Munte Murphy, som jobbar på Banneker.

Han är anställd som säkerhetsvakt men ibland får man även agera extraförälder. Skolan har mellan 25 och 30 elever per klass, men eftersom de också har en stor grupp elever med särskilda behov har de på pappret relativt hög lärartäthet, berättar Munte Murphy.

– Systemet straffar oss eftersom vi har så många elever med handikapp, säger han.
De rum som i dag inte används för direkt undervisning kan eleverna i stället använda för läxläsning eller olika fritidsaktiviteter. I ett rum står ett par datorer som eleverna eller deras föräldrar kan använda för att göra skolprojekt eller söka jobb.

– Många av våra elever står inför svåra val privat vad gäller gängen. De lever i en verklighet med mycket våld, men skolan är en frizon. Vi har en förståelse mellan de olika gäng som finns på Banneker att skolan är till för att lära sig, säger Munte Murphy.

I den rapport, som ligger till grund för beslutet att stänga minst 49 skolor i centrala Chicago, menar barn och utbildningsförvaltningen, CPS, att stängningarna är nödvändiga för att spara pengar, men också för att förbättra kvaliteten på utbildningen.

Sedan början av 2000-talet har antalet skolbarn i Chicago minskat från 511 000 till 403 000, och flera av de skolor som nu har valts ut har, liksom Banneker-skolan, bara hälften så många elever som de har kapacitet för.

Chefen för CPS, Barbara Byrd Bennett, har försvarat stängningarna och sagt att de är nödvändiga för att förbättra utbildningen för de barn som vill gå kvar i Chicagos offentliga skolor.

– Jag förstår att dessa förslag har orsakat mycket oro i samhället, men när status quo inte fungerar längre är det oundvikligt med förändringar, svarade hon en elev under ett möte med allmänheten den 15 maj.

Barbara Byrd Bennett och CPS har upprepade gånger anklagats för rasism eftersom alla skolor som nu ska stängas ligger i områden där majoriteten av invånarna har afroamerikanska eller latinamerikanska rötter. Men att rasism skulle ligga bakom är något hon förnekar.

– Att vägra att utmana status quo är att svika tusentals svarta studenter varje år, och att ge dem en framtid med sämre möjligheter än andra elever. Det kallar jag rasism, säger hon.
CPS måste enligt egna beräkningar spara runt en miljard dollar för att balansera budgeten och inte gå back. Skolnedläggningarna är en del av det.

Men det är inte bara rädslan att våldet ska eskalera som har upprört många boende i området. De senaste tio åren har Chicago stängt ett sjuttiotal skolor i fattiga områden utan att detta har förbättrat kvaliteten på utbildningen, menar Matthew Luskin från lärarnas fackförbund.

– Det säger sig ju självt att kvaliteten inte blir bättre om de stänger skolorna, eftersom de har stängt flera skolor de senaste tio åren och själva säger att utbildningskvaliteten har försämrats. Det är helt bakvänt, säger han.

Att stängningarna kommer att spara tillräckligt med pengar är inte heller något som facket tror på.

– CPS räknar själva med att spara en halv miljon dollar för varje stängd skola. Det blir inte en miljard, säger Matthew Luskin.

– Dessutom har de lovat att investera pengar i upprustning och nu utrustning till de skolor som är kvar. Hur ska detta hjälpa dem att spara pengar?

Något som också irriterar elever, lärare och föräldrar är också att allt eftersom Chicago stänger sina offentliga skolor så öppnar man också det som i USA kallas för charterskolor och som bäst kan jämföras med svenska friskolor. Det är skolor som är finansierade med skattemedel och som är gratis för eleverna att gå på, men som sköts av privata företag eller välgörenhetsorganisationer. De har inte heller samma krav på sig att undervisa enligt den nationella läroplanen eller att anställa utbildade lärare.

När en skola stängs förvärras situationen för de boende i området. Värdet på bostäderna går ner, flera familjer väljer att överge sina hus i stället för att sälja, och många barn låter bli att gå i skolan eftersom de inte vågar korsa gänggränserna för att ta sig till sin nya skola, menar Matthew Luskin.

– Vi är otroligt oroliga över vad som ska hända nästa skolår. CPS ändrar sig hela tiden om hur många elever som har försvunnit. Och för varje skola som de stänger förlorar de ännu fler, säger han.

Någon som också är orolig för hur det närmsta året ska se ut är 15-åriga Deshawn Russel som går på Altgeld Elementary, en annan nedläggningshotad skola. Tillsammans med sin mamma Yolanda Davis har han gått på flera möten för att be politikerna att hålla hans skola öppen.

– Jag känner mina lärare och jag vill inte byta skola mitt sista år, berättar han.

Nästa år måste han ändå lämna tryggheten på Altgeldskolan och i stället bege sig några kvarter bort till Harper High School där 29 elever skottskadades förra året. Åtta av dem dog men ingen av skottlossningarna skedde på skolområdet eller under skoltid.

– Det är svårt att koncentrera sig på att lära sig saker när man i stället måste oroa sig för våldet, säger Yolanda Davis.

Med sämre utbildning blir det svårare att skaffa arbete. Redan i dag ligger arbetslösheten i Englewood stadigt över 25 procent i jämförelse med siffran för hela Chicago som låg på 11 procent 2012 och beräknas sjunka allt eftersom ekonomin förbättras.

Facket har nu lämnat in två stämningsansökningar för att stoppa stängningarna. Den första stämningsansökan kräver att beslutet skjuts upp ett år, medan den andra vill se ett längre förbud mot att stänga fler skolor. Båda ansökningarna anklagar Chicago för att försvåra situationen för barn med särskilda behov, vilka drabbas extra hårt då de tvingas byta skola.

Förra året gick Chicagos offentliganställda lärare ut i en strejk som varade i sju dagar. När strejken var över hävdade båda sidor att de hade vunnit. Men i dag är det tydligt, menar Matthew Luskin, att strejken enade facket och samhället.

– Det har blivit lättare för oss att organisera lärare, föräldrar och elever för att få ett stopp på avvecklingen av offentliga skolor, säger han.

– Det finns en direkt länk mellan fattigdom och utbildningsnivå. Vi måste förbättra utbildningen för att barnen ska ha en chans att ta sig ur cirkeln. Dessa områden har stora problem som CPS skulle kunna arbeta med men väljer att låta bli.

Just fattigdomen och den höga arbetslösheten är en stor bidragande faktor till den våldsvåg som drabbat den södra delen Chicago de senaste tio åren, säger Tio Hardiman. Han var den som startade organisationen Ceasefire, vilken arbetar för att stoppa det dödliga våldet.

I ett område som Englewood är det vanligt att få barn innan man själv fyllt 20 och flera av barnen som går med i gäng är själva tredje eller fjärde generationens gängmedlemmar. Det finns få möjligheter att ta sig ut ur cirkeln av våld och fattigdom.

– Du blir gripen för droginnehav som tonåring och eftersom du bor i Englewood är polisen kanske extra hårda. Och nu finns du alltså med i brottsregistret och det kommer bli ännu svårare för dig att skaffa ett jobb, förklarar Tio Hardiman.

Precis som de allra flesta som arbetar inom Ceasefire har Tio Hardiman själv ett förflutet i gängen men säger att han ”hade tur” eftersom han inte blev gripen för något allvarligt brott. Han berättar att gängen ser annorlunda ut nu och att mycket av det våld som sker i dag inte har med varken droger eller territorium att göra.

– Det är småsaker och personliga konflikter som de skjuter varandra för nu, inte droger eller territorium, säger han.

Chicago har varit känt för organiserad brottslighet ända sedan maffiabossen Al Capones dagar på 1930-talet. Flera av de största gängen som i dag finns i hela USA, som till exempel Gangsta Diciples, Latin Kings, Vise Lords och Black Stones, föddes i stadens slumområden.

Under 80-talet kom droghandeln igång på riktigt och blev en viktig inkomstkälla för gängen. Våldet då handlade ofta om att erövra nya territorier eller om interna maktstrider. Våldet och konflikterna mellan gängen fortsatte och blev allt grövre under 90-talets början.

Många av gängen höll till i ”the projects”, områden i centrala Chicago där man på 40- och 50-talen byggt billiga hyresrätter för att arbetarklassen också skulle kunna bo centralt. Dessa områden blev allt fattigare och allt eftersom de förföll flyttade de som hade råd ut och gängen tog över.

Under 90-talets andra hälft utrymdes områdena av borgmästare Richard Daley, som också gav Chicagopolisen mer resurser för att gripa och åtala gängledare och högt uppsatta gängmedlemmar.

– Det lyckades. Polisen var så bra på att låsa in de stora ledarna att ingen i dag vill bli ledare. Det är därför vi har en massa små gäng i stället för två eller tre stora gäng, berättar Tio Hardiman.

Tidigare styrdes gängen nästan som militära organisationer och gängmedlemmar som ville hämnas på någon inom det egna gänget eller från ett rivaliserande gäng var tvungen att be ledaren om tillstånd.

– Det var inte så många personliga konflikter då som det är i dag. Nu skjuter ungdomarna varandra för något någon skrivit på Facebook. Det handlar ofta om stolthet eftersom det är det enda de har kvar, säger Tio Hardiman.

Att flera skolor nu ska stängas i de fattigaste områdena tror han kommer att göra det ännu svårare för dem som bor där att ta sig vidare i livet.

– Det handlar inte om onda eller dåliga människor. De behöver hjälp med att ta sig ur den situation de lever i och då behövs det mer resurser.