Krister kände hela sin kroppshydda i dag. Varenda valk i den 120 kilo tunga manskroppen. Han sträckte sig efter kaffemuggen och sköljde ned resten av kanelbullen. Pärlsockret knastrade mellan tänderna och tungan innan det lösgjorde sig och följde med det svarta kaffet rakt ned i den stinna buken.
Solen gassade men klockan fem på eftermiddagen var den inte längre plågsam. Mellan klockan två och fyra hade han lutat omkull sig i den 75 kvadratmeter stora stugans inre del, med morgontidningen utvikt tvärs över ögonen. Visst levde han det perfekta livet. Åh! Han utstötte en suck av välmående och rättade till sig i solstolen. Då hörde han brummet.
Vid det här laget hade han lärt sig att känna igen det ojämna motorljudet från Agnes Persdotters, grannkvinnans, Skoda. Han hostade till och svalde spottet i fel strupe. Man är precis som en barnunge som råkat få en kallsup, förbannade han tyst sig själv, medan han kippade efter andan. Hostande tog han de tio–femton stegen in i sin stuga och drog igen dörren. Där stod han tills hostan upphörde och andningen fungerade normalt. Någon minut senare kikade han ut på sin granne, väl dold bakom gardinkappan.
Hon syntes inte till. Kanske var hon inne i huset, vilket i och för sig var ovanligt. Oftast såg han henne arbeta utomhus. Bärande och kämpande precis som ett djur, tänkte han bistert. Kunde hon inte bara ta det lugnt, göra som han gjorde. Nejdå. Hon skulle alltid visa sig på den styva linan. Få honom att känna sig lat.
En rödblommig klänning skymtade fram bakom huset. Krattade hon i dag? Han rätade på ryggen och gav upp en ljudlig suck. Det knarrade i de breda gamla grantiljorna under hans tyngd, när han ändrade läge. Nu skulle han gå ut igen och hämta frisk luft. Kanske skulle de två grannarna hälsa på varandra i dag. Kanske inte. De fick inte alltid ögonkontakt så att det passade sig att säga något. I farten grep han tag i den spanska stråhatten och ett par Ray-ban med grönfärgat glas och gick ut.
På vägen förbi vedboden fattade han också tag i en räfsa för att bära på något, och för att på något vis – ge sig själv en anledning att röra sig över sin egen tomt. Inte för att han brydde sig om utifall hon skulle se honom och vad hon skulle tro och tänka, inte alls. Han försökte verkligen inte ge henne en bild av att han jobbade. Nej, han ville helt enkelt bara bära på något.
Nu passerade han hennes hus som låg jämte och fortsatte vidare ned mot sjön. Den lilla viken låg stilla, och här och där vakade det i vattnet som om en storgädda låg och gäckade. Längre bort såg han en eka som rörde sig fridfullt då någon rodde med lugna jämna årtag.
Det prasslade till och han vände sig om. Grannen, Agnes Persdotter, stod böjd med ryggen mot honom och klippte bort kvistar från sina svartvinbärsbuskar. De två var endast tio meter ifrån varandra. Bredvid sig hade hon en lövkorg där hon efter hand släppte ned avklippta slocknade gamla kvistar noggrant, en efter en. Hon var som uppslukad av det hon gjorde. Inte för en sekund verkade hon bry sig om hans närvaro.
Här hade hon varit i över 40 år nu och hon var tredje generationen i samma familj. Han mindes första ägaren av marken, gammelgubben hennes morfar, mycket väl. En kort senig karl med grova händer som varit verkligt arbetssam. Av ingenting hade han byggt den lilla stugan. Det var knappast någon hemlighet att den 50 kvadratmeter stora stugan till största delen bestod av mångårigt rivningsvirke. Tack vare plåttaket hade huset dock klarat påfrestningarna i form av blöta höstar och kalla vintrar. Ytterväggarna däremot hade sett sina bästa dagar, och här och där hade spånet börjat rasa ut där plankorna frasats sönder eller ätits upp av småkryp.
Gammelgubben som byggt huset hade dött precis då huset hade stått färdigt. Det var den sommaren då gammelgubbens familj och släkt, alla klädda i svart, samlats i stugan. Och det var sommaren då grannkvinnan var endast en liten flicka.
En flicka som gungade sig igenom sorgen och sommaren troget följd av en strävhårig tax. Taxen brukade springa under gungan precis som om den jagade flickans skugga.
För fyra decennier sedan hade han själv varit unga karln. Nygift och efterfrågad för sina yrkeskunskaper som bilförsäljare – en härlig tid! På bilfirman hade han varit den person som oftast lyckades sälja allra bäst. Men saker och ting förändrades.
Efter ett barnlöst äktenskap hittade frugan en annan. Sedan hon fått pengar, tillräckligt så att hon inte klagade, flyttade hon utomlands. Hon hörde aldrig mera av sig. Krister undrade om de egentligen haft något riktigt liv tillsammans de två, eftersom han aldrig känt minsta längtan tillbaka till hennes famn.
Stråhatten kliade på huvudet och han var tvungen att ta av den. En skogsmyra sprang runt på brättet och han skakade lätt hatten mot ena knäet. Myran vägrade ramla av och kröp runt på andra sidan. Han kisade med ögonen och siktade med pekfingret och knäppte till den.
Yes, borta, tänkte han belåtet, och lade stråhatten tillrätta över de lätträknade långa ljusa hårtestarna. Skön hatt, tänkte han. Väl värda sina pesetas på resan till Spanien på 70-talet.
Med händerna i sidorna spejade han på nytt ut över sjön. Han kände doften av vass och näsborrarna vidgades automatiskt. Han förstod lätt varför hans granne, kvinnan, inte ville göra sig av med tomten.
En gång i tidernas begynnelse, det var när gammelgubben precis dött, erbjöd han familjen att köpa deras mark. De hade artigt avböjt. Ja, de hade verkligen tackat för erbjudandet och det ytterst förmånliga priset, som vida överstigit marknadsvärdet. Säkert trodde de att de hade att göra med en god man, rent utav snäll, så hade de uttryckt sig. Men han hade aldrig tänkt vara snäll.
Sanningen var den att han själv ville äga hela området, men allra helst denna lilla markplätt intill hans egen. Han hade planer men dessa slogs om intet då grannarna sagt ordet ”nej”. Genom bekanta i kommunen, kalla det skvaller den som vill, visste han att fadern i familjen hade det knapert och var skuldsatt. Därför trodde han aldrig att de skulle neka hans anbud på marken.
Mannen som övertagit lagfarten till stugan, Agnes Persdotters far, hade förlorat sitt jobb på bruket och fått försörja sig genom att hjälpa stadens skomakare, vilket knappast var lukrativt. Trots detta hade de ändå valt att behålla sin stuga. Och så kom det sig att flickan gungade vidare, medan modern och fadern krattade, grävde och underhöll som vanligt.
Genom åren såg han de tre i grannfamiljen komma och gå. De satte sällan sig ned för att fika vid sin uteplats utan ägnade största delen av tiden åt att arbeta. Vid skymningsdags ställde de undan redskapen, packade in fikakorgen i bilen och åkte iväg. Likadant varje vår, sommar och höst. Detta hårt arbetande folk hade retat honom enbart med sin blotta existens.
Själv sov han kvar i sin stuga och hade kostat på lämplig renovering. Här fanns el, vatten via en nyborrad egen brunn samt toalett med avlopp. Han saknade ingenting av bekvämlighet här och hade samma standard som i huset hemma i stan.
Bilen, en specialimporterad jeep med fyrhjulsdrift i guldfärgad metalliclack – värd i runda slängar 550 000 kronor – stod tryggt parkerad vid vedboden. Han kände sig genuint nöjd med inköpet. På något vis gjorde jeepen heder åt honom. De breda däckens mönster på de tunga breda fälgarna, hade grävt sig ned i den mjuka gräsmattan.
”Ja, ja…” skrockade han belåtet ”lite svinn får man räkna med”.
Gräsmatta på rulle gick trots allt att köpa, och vid rätt ersättning gjorde någon gladeligen jobbet.
