Utvisningshotade barn hungerstrejkar

Sedan morgonen den 3 maj har sju afghanska barn hungerstrejkat vid Migrationsverkets förvar i Gävle. Alla har de fått avslag på sina asylansökningar och ska utvisas från Sverige. Nära 200 gymnasieelever gick ut i en solidaritetsstrejk i måndags. Det medan varken kommunpolitiker eller tjänstemän säger sig kunna göra något åt situationen.

Inrikes
Flera av de hungerstrejkande barnen har fått föras till sjukhus.
Foto: Goran Berg

På måndagen anordnade Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, ­i Gävle en skolstrejk på Vasaskolan i Gävle i sympati med de sju ­afghanska barn som har hungerstrejkat vid Migrationsverkets förvar i staden sedan i fredags.
Klockan 14 reste sig nära 200 gymnasieelever upp från sina bänkar och gick ut på skolgården där de stannade i 15 minuter för att visa sin solidaritet med de utvisningshotade barnen.

– Uppslutningen var över all förväntan, särskilt eftersom vi utlyste aktionen så kort innan, säger Natalia Mascayano, pressekreterare för SUF Gävle.

Efter demonstrationen tågade ett sextiotal av eleverna upp mot Migrationsverket för att prata med och stötta de hungerstrejkande.

– Vuxna borde följa vårt exempel, många låter bli att ta i saker för att de då kan bli tvungna att ta ansvar. Det här visar att ungdomar inte är så egocentriska som vi ofta framställs som, säger Natalia Mascayano.

De ensamkommande flyktingbarnen som fått avslag på sina asylansökningar upplever inte att de har fått en rättvis prövning av sina ärenden. De uppger att de helt saknar anhöriga i Afghanistan och att de fruktar för sina liv om utvisningsbesluten verkställs. Tre av barnen ska enligt Dublinförordningen skickas tillbaka till det EU-land där de först anlände, i de aktuella fallen rör det sig om Italien och Österrike. I dessa så kallade Dublin-ärenden har barnen inte ens fått något juridiskt ombud, som fört deras talan, utsett. En uppgift som bekräftas av Migrationsverket vid Arbetarens förfrågan.

En av de som hungerstrejkar är 17-åriga Asson Mohebat som kom till Sverige från Afghanistan för två år sedan med hjälp av människosmugglare. Hon är orolig för att bli våldtagen och stenad om hon utvisas.

– Jag vill bara att jag också ska få leva. Det är allt jag vill, ingenting annat, jag hoppas att de förstår oss, säger Asson Mohebat till Aftonbladet.

– I Afghanistan dödar de oss. Det är bättre att vi dör så här.

SUF Gävle tar ställning för fri asyl åt alla, men Natalia Mascayano menar att även om politikerna i kommunen inte är beredda att gå så långt så är det åtminstone deras skyldighet att agera för att tillvarata de utvisningshotade barnens rättigheter.

– Som folkvald bör man stå för vissa principer. Om man säger att man är för alla människors lika värde så borde man ge de här ungdomarna en fristad, säger hon.

Även Mario Izquierdo, fackligt aktiv och fritidspolitiker för Vänsterpartiet i Gävle, tycker att politikerna på såväl lokal som nationell nivå är för undfallna när det gäller de hungerstrejkande barnen.

– Det har aldrig hänt tidigare i Sverige att barn har hungerstrejkat. De här barnen håller på att ta livet av sig på grund av att de ska skickas tillbaka till ett land där de kommer att mista sina liv. Politikerna i Gävle kommun ska ta sitt ansvar och se till att de här barnen får en fristad så att de kan få börja vara barn, säger han.

Christian Blackmon, chef för asylprövningsenheten i Gävle, uppger att Migrationsverket har satt ­in extra personal för att kunna ha extra tillsyn över de hungerstrejkande. Han säger att han personligen varit ute och pratat med barnen och hans uppfattning är att de verkar vara mycket fysiskt påverkade av att ha varit utan annat än vatten sedan i fredags morse.

– De ser väldigt klena ut. Det är mycket allvarligt att ungdomar är beredda att riskera sin hälsa på det här viset, säger han.

Enligt barnen själva är de mindre rädda att riskera sin hälsa än att kanske bli dödade om de skickas tillbaka till Afghanistan. Vad har du för kommentar till det?

– Jag har full förståelse för att de känner en frustration över att våra beslut inte stämde överens med det de hoppades på.

Anser Migrationsverket att det är säkert att skicka tillbaka barn till ett krigshärjat land där det inte ens finns någon vuxen som tar hand om dem?

– Vi gör ju alltid individuella bedömningar av asylskäl. Man kan inte göra någon generell bedömning av läget i Afghanistan, det finns delar av landet som befinner sig i inbördeskrig medan läget är bättre i andra delar.
Enligt Christian Blackmon har det inte heller hittills framkommit några nya uppgifter som inte varit kända sedan tidigare och som skulle kunnat innebära att verkställighetshinder åberopas i de aktuella fallen.

– En hungerstrejk i sig kan inte påverka våra beslut. Jag tycker inte att det anstår ett demokratiskt samhälle att enskilda tjänstemän ska fatta beslut utifrån vilka de tycker synd om. Vi måste följa gällande ­lagar och regler som de folkvalda politikerna fattat beslut om.

Hur tycker du att Barnkonventionen rimmar med dessa lagar och regler?

– Barnkonventionen ingår inte i svensk lag, men vi väver in den i våra barnkonsekvensanalyser i samtliga ärenden. Mitt personliga intryck är att Sverige har ett ganska långtgående skydd när det gäller minderåriga.

Men Natalia Mascayano anser inte att man bara kan gömma sig bakom tal om att man måste respektera svensk lag på det vis som Christian Blackmon och migrationsminister Tobias Billström, M, gör.

– Beslutsfattarna bör se efter vad det är man prioriterar när man går emot barnkonventionen. Tycker man inte att de här barnen ska få stanna utan skickas tillbaka och kanske bli ihjälstenade då får man stå upp för det också, säger hon.

Asylkommittén i Gävleborg har startat en namninsamlig med krav om att de hungerstrejkande barnen ska få stanna i Sverige. På bara några dagar hade över 500 personer undertecknat namnlistan. En som skrivit på är det vänsterpartistiska kommunalrådet Marita Engström.

– Man är beklämd. Men som kommun är det inte mycket vi kan göra, Migrationsverket lyssnar inte på oss, säger hon.

Dessutom är det bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som öppet deklarerat sitt stöd för de hungerstrejkande barnen, medan Socialdemokraterna duckar för frågan, enligt Marita Engström.

– Det finns en konsensus bland de andra partierna om vad vi som kommun bör och får göra när det gäller att lägga sig i statliga frågor. Jag tror att det är viktigare i det här läget att bilda en folkopinion än en politisk opinion i kommunen, säger hon.

Men är Gävle kommun beredda att ta ansvar för om någon av de hungerstrejkande svälter sig till döds?

– Nej, är det så att de riskerar att bli så sjuka då måste vi kunna använda medel som ett LVU.  Det är därför socialtjänsten har varit där och pratat med dem. Samtidigt protesterar de mot ett orättvist beslutssystem och det måste de ha rätt att göra.  Det här är det medel de har att ta till, vilket kanske är bättre än att de bara i tysthet skulle utvisas och vara rädda för sina liv.

Marita Engström har de senaste dagarna själv varit på plats och pratat med barnen. Särskilt upprörs hon över att de barn, varav två enligt uppgift bara är 14 och 15 år gamla, som ska skickas tillbaka enligt Dublinförordningen inte haft någon som helst juridisk hjälp.

– Det är så gräsligt att de inte ens har det skyddet. Det är fruktansvärt att man över huvud taget lägger bevisbördan på de här unga människorna, att det är tonåringar som nästan blir brottsanklagade i asylprocessen.

Arbetaren har under två dagar sökt Carina Blank, socialdemokratiskt kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Gävle, för en kommentar. Hon har dock inte gått att nå. Hennes sekreterare Per- Anders Jonsgården uppger att hon har mycket att göra.