Vårdpersonalen som tog över

Äntligen får de göra som de vill. Planera arbetet på ett sätt de vet fungerar. Och de behövde
aldrig bli uppköpta för att kommunen talade om dålig ekonomi. Nio undersköterskor och vårdbiträden inom Värmdös kommunala hemtjänst tog saken i egna händer och startade ett kooperativ. Nu har de drivit verksamheten i drygt ett år och är lättade över hur
arbetssituationen förbättrats.

Reportage
Charlotte Rosén hemma hos Bengt, 85.
Foto: Jane Morén

Utanför fönstren på Värmdö kooperativa hemtjänst ligger landsbygden – dimgrå grantoppar och hagar. Här har kooperativet sitt kontor, sin möteslokal och personalrum i ett enda rum. Blommiga soffor, gott om krokar för ytterkläder, på furubordet: kaffe och kakor. Och mycket godis och choklad – gåvor från ”kunderna”.

– Vi har fått mycket uppskattning. Både kunderna och deras anhöriga har verkligen visat hur glada de är för att vi startat kooperativet, säger undersköterskan Charlotte Rosén.

Hon tar med mig i en av kooperativets bilar ut på en kvällsrunda. Vi åker snirkliga grusvägar genom skogen. Överallt små sportstugor som byggts ut och till. I en av stugorna bor 85-årige Bengt sedan 60 år tillbaka.

– Här ska jag bo hela livet, säger han.

– Då blir det länge, svarar Charlotte Rosén med ett leende.

Efter eftermiddagsvilan Bengt tagit medan hon varit hos de andra gamla ute i skogarna omkring bäddar hon hans säng. Sedan brer hon två limpsmörgåsar, blandar saft i en blommig kanna och lägger upp några kakor på ett fat. Hon sitter med i köket och passar på att fylla i rapportblocket medan Bengt äter sitt kvällsmål. I rummet bredvid står tv:n på.


När
vi kommer tillbaka till kooperativets lokaler berättar Charlotte Rosén och några andra av de före detta kommunalanställdas om vägen till självbestämmande. Startskottet för kooperativet, som består av nio personer, var inte ett utan flera. Men det avgörande var när de plötsligt var tvungna att arbeta varannan helg.

– Vi visste att det inte behövdes, vi hade redan timanställda. Vi kunde bevisa att det var ett onödigt beslut, som dessutom rubbade kontinuiteten för de gamla. Men inget hjälpte, berättar Maine Andersson, en av de andra undersköterskorna som arbetar i kooperativet. För några av dem blev det ohållbart, bland annat för Charlotte Rosén som är ensamstående förälder och inte har möjlighet eller önskan att lämna sina barn till barnvakt varannan helg. 

Redan för fem år sedan försökte några av kvinnorna starta kooperativ hemtjänst, men den gången var motståndet hos den moderatstyrda kommunledningen så hårt att de gav upp. Det var nära den här gången också. Dramatik, aggressivitet och hot från flera håll. Men då kom kommunens socialdemokratiska oppositionsråd Lars Bryntesson, som är engagerad i socialt företagande, till deras hjälp.

– Kooperativ är en företagsform som tagit kommunledningen på sängen fullständigt, säger han.

Lars Bryntesson menar att kommunledningen aldrig räknat med att valfrihetsreformen skulle innebära en chans för den tredje sektorn, det kooperativa, att ta plats.

– Vi hade aldrig klarat det utan Lars, är de alla överens om.
Vi hade inte orkat den psykiska pressen, säger undersköterskan Peder Siljegården.

– Ett stort stöd har också Companion varit, kooperationens Almi. De har 100 rådgivare i socialt företagande över hela landet. De gav oss självförtroende att tro på vad vi kunde åstadkomma.


Det
går inte ta miste på deras lättnad. De flesta av dem har redan arbetat åtskilliga år inom äldreomsorgen och varit med om många omorganisationer. På nära håll har de sett hur konsekvensen av ologisk organisation uppifrån påverkat deras arbetssituation och vårdtagarnas tillvaro. Men nu har det vänt. Frustrationen och maktlösheten har förbytts i framtidstro och arbetsglädje.

– Det är till och med svårt att vara ledig nu, säger Charlotte Rosén och tilläger att kooperativet var precis vad hon behövde. 

Hon hade börjat känna att hon ville vidare. Jobbet i äldreomsorgen tyckte hon om, men det gav henne inte möjligheten att växa som hon ville. I dag är hon ordförande i kooperativet, dess friskvårdskonsult och ansikte utåt, en uppgift som passar henne bra. Förutom sina funktioner  som undersköterskor och vårdbiträden har alla i kooperativet hittat sin speciella nisch i det gemensamma: Maine Andersson är samordnare, Raija Andersson har hand om ekonomin och Birgitta Lilje sköter IT.

– Det bästa är att vi direkt kan se resultaten av våra beslut, så blir det aldrig när det är toppstyrt. Då kan det bli ologiskt och konstigt och försvåra och fördyra arbetet, säger Maine Andersson.


Maine
Andersson är 65 år men har bestämt sig för att skjuta på sin pension. Nu har hon fått nya mål efter att ha arbetat 18 år inom äldreomsorgen, bland annat som samordnare.

– När vi arbetade åt kommunen var det svårt att hålla kontinuiteten. Framför allt var det jobbigt de senaste åren när de aldrig lyssnade på våra synpunkter, vi som visste hur det är där ute, säger hon.

– Det är fascinerande, fyller Charlotte Rosén i, att det kan kännas så annorlunda att göra samma jobb i kooperativet.

– Ja, det är faktiskt en känsla av att dansa ur sängen varje morgon, tillägger Raija Andersson och skrattar.

– Äntligen får vi använda vårt sunda förnuft.

Och få tid att tänka ut lite speciella aktiviteter, konstaterar Maine Andersson.  

Som den där fina sommardagen då de spände Birgitta Liljes nordsvenska häst för en fin vagn och tog med sig alla de vårdtagare som ville på en åktur. Sådana dagar ska det bli fler av. Och nu kan de ju planera själva, så att det verkligen blir av.

 
Lokalbefolkningen på Värmdö har också varit oväntat positiva till kooperativet, berättar de.

– I början var vi inte alls vana vid all uppmärksamhet. Folk kom fram till oss när vi var ute med kooperativets bilar och handlade, och sade att de tyckte det var ett så bra initiativ. Vi hade nog inte blivit bemötta så om vi hade startat ett privat företag, säger Charlotte Rosén.

Värmdö kooperativa hemtjänst har alltså blivit ett lyft för de tidigare kommunala undersköterskorna och vårdbiträdena. Nu är alla ”chefer” och allt bestäms demokratiskt tillsammans. Och även om det har blivit mer jobb än tidigare så känner de alla frihet – frihet att äntligen kunna få lägga upp arbetet på det sätt som deras mångåriga erfarenhet säger är det rätta. Som ger deras kunder trygghet, kontinuitet, omtanke och tid, och dem själva den djupa känslan av tillfredsställelse av ett väl utfört jobb samtidigt som de har roligt och mår bra.

– Vi slipper känna den där stressen, frustrationen och maktlösheten över dålig planering, säger Maine Andersson.

Och idén om den tredje företagsformen sprider sig. Kooperativet har redan inspirerat en grupp från Gustavsberg som ringt och frågat hur man gör för att sätta igång, och folk ringer både om att få börja jobba och om att få bli kunder.

– De frågar hur långt vi kan tänka oss att åka. Men just nu vill vi inte bli större än så här, vi har precis anställt flera, nu är vi 20 stycken, berättar Maine Andersson.

Det är just småskaligheten som är styrkan i ett kooperativ, poängterar Lars Bryntesson. 

– Att det ur kommunperspektiv är bättre att det startas tre nya kooperativ än att Värmdö kooperativa hemtjänst blir storskaliga. Maktkoncentrationen som uppstår när de privata storföretagen köper upp alla konkurrenter inom ett område är heller inte bra. 


Hade
kooperativet startats som ett vanligt privat företag hade det förr eller senare köpts upp av något av de stora bolagen, säger han. 

– Det var ju det vi var allra räddast för, att vi skulle bli uppköpta av Attendo när vi arbetade åt kommunen. Kommunen sade hela tiden det var ekonomiska underskott och att de nog inte kunde fortsätta driva den kommunala verksamheten, tillägger Charlotte Rosén.

Den ekonomiska åtstramningen har pågått i Värmdö kommun sedan 2007. För de som är anställda i den kommunala hemtjänsten har det inneburit att man sparat in på mycket, bland annat slutade man med utbildningar och till och med julbord för de anställda under några år.

De fick hela tiden höra att kommunen drogs med så stora underskott.

– Men nu kommer vi att satsa på utbildningar, några av oss ska bli Silviasystrar och gå utbildning i demens. Och något underskott har vi inte längre, säger Maine Andersson och nickar menande mot de andra runt bordet.

De nickar tillbaka i samförstånd. 

Det här, konstaterar de tillsammans, har de klarat bättre än tjänstemännen på kommunen, de tjänstemän som har dubbelt så mycket i lön.

– Nu har vi alla samma lön och samma inflytande, bestämmer allt tillsammans, det är verkligen demokrati, säger Charlotte Rosén och fortsätter:

– Dessutom har vi ett bra samarbete med kommunen i dag även om tjänstemännen kanske inte blivit helt varma i kläderna ännu. Men nu planerar vi att ge dem en kurs så de får mer kunskap om kooperativ.