Överlevande textil­arbetare väntar än

Den ödesdigra branden i en klädfabrik utanför Bangladeshs huvudstad i slutet av november kostade minst 112 arbetare livet. Fyra månader senare har många av de överlevande och de dödas familjer ännu inte fått ersättning från arbetsköparen och regeringen.

Utrikes
Baksidan av Tazreen fashion Ltd:s byggnad.
Foto: Per Erixon

I slutet av november 2012 utbröt en brand i klädfabriken Tazreen Fashion i den fabrikstäta industriorten Ashulia, utanför Dhaka i Bangladesh. Minst 112 arbetare, de flesta kvinnor, dog och nästan 150 skadades, många svårt. Fortfarande är minst 18 personer oidentifierade.
37 familjer till offer som bränts till oigenkännlighet väntar på DNA-prover för att processerna med ersättning ska kunna sätta igång. Matchar inte DNA-proverna riskerar de anhöriga att bli helt utan kompensation.

I mars 2013, nästan fyra månader senare, väntar många fortfarande på kompensation från regeringen, arbetsköparorganisationen BGMEA, och de stora internationella klädkedjor som producerat hos Tazreen Fashion Ltd. Som i så många liknande fall anser klädkedjorna att ansvaret för löner och säkerhet ligger hos den bangladeshiska regeringen. Det USA-ägda Walmart, världens största varuhuskedja, som hade stora beställningar hos Tazreen Fashion, har hittills vägrat betala. De har heller inte framfört något officiellt beklagande till de överlevande arbetarna eller till de dödades familjer.

Mukta Banu är 30 år och hade arbetat på Tazreen Fashion i ett och ett halvt år när branden bröt ut på kvällen den 24 november. Hon tjänade 4 800 taka i månaden, cirka 450 kronor. Nu står hon på en sandig plan i Ashulia, i skuggan av den stora, utbrända fabriken.

– När alla sprang blev jag knuffad och föll, säger hon och rättar till sin sari.

– Jag blev skadad i huvudet och i bröstet och något hände med mitt öra så jag hör inte ordentligt nu. Jag kan inte arbeta längre på grund av mina skador, det är som om jag har tappat all min kraft.

Mukta Banu fick motsvarande tre månadslöner i stöd av den katolska hjälporganisationen Caritas, det är allt hon fått.

Abdul Jabbar däremot har inte fått någon kompensation alls. Han är 26 år och förlorade sin fru i branden. Nu är han ensam med deras 18 månader gamla son. Abdul Jabbar håller fram en bild på sin fru, ett inplastat fotografi av en ung kvinna med ett barn på armen.

– Just nu gör de DNA-tester. BGMEA säger att de som matchar ska få ersättning först, sen får vi andra se vad som händer. Jag har gett blod från vårt barn men har ännu inte fått något svar. Ingen har kommit hit och pratat med oss, säger han.

I mitten av mars hade 48 familjer till omkomna fått kompensation, medan 37 familjer fortfarande väntade på svar. Hur det går för de övriga drygt 30 familjer kan ingen riktigt svara på. Och även för dem som fått kompensation tycks en förvirrande godtycklighet råda. Några familjer jag träffar berättar att de fått sjukhusvård och medicin betald medan andra berättar att de redan varit tvungna att spendera en del av den ersättning de fått. Nasrin till exempel. Hon kom till Ashulia från de norra delarna av landet för 18 månader sedan eftersom hon, precis som så många andra, inte kunde hitta arbete där hon bodde. På Tazreen fick hon minimilönen på 3 000 taka och kunde få ihop kanske 5 000 med övertid.

– Jag har fått 100 000 taka i kompensation, men jag har redan spenderat 14 000 på läkarbesök och mediciner, säger hon.

Nasrin befann sig på tredje våningen när hon hörde brandlarmet men blev, som alla andra arbetare som hörde larmet, tillsagd av förmännen att gå tillbaka till sin plats och fortsätta arbeta. Tazreen Fashion var på väg att göra klart för en stor sändning som skulle skeppas iväg utomlands.

– Jag lugnade mig lite men några minuter senare såg jag eldslågor. En av brandtrapporna var låst och i den andra brann det, men till slut lyckades vi ta oss till den manliga sektionen. Där hade de brutit upp fönstergallren och vi hoppade ut, berättar Nasrin.
 

De som tog sig till den manliga sektionen klarade sig bäst. Där utan för fanns en byggnadsställning av bambu och ett tak lite längre ned, som många av de som hoppade ut landade på. De som tvingades hoppa ut från andra sidan byggnaden, rakt ned på marken, eller på gatan framför fabriken, klarade sig sämre. De dog direkt eller fick svårare skador. Som Rehana Begum till exempel, som sitter i en cykelkärra med kryckor. Hon hoppade rakt ned på marken från fjärde våningen. Eller Shahanaj Begum som hoppade från femte våningen, bröt ryggraden och skadade fötterna och ska behandlas i minst sex månader. Hon fick visserligen den kompensation alla pratar om, men tvingas betala för läkarvården själv.

– Ibland är jag rädd och kan inte sova. Minnena från branden sitter fastetsade hos mig, säger hon.

Trots att den undersökningskommitté som tillsattes av inrikesministeriet efter branden slagit fast att det är ägarna till, och ledningen på, Tazreen Fashion som bär ansvaret för olyckan har ännu ingen gripits och ställts till svars. Nu kräver fackföreningar i landet att myndigheterna ingriper. På en presskonferens utanför pressklubben i Dhaka den 15 mars sade representanter för facket NGWF att situationen är ”sorglig och vanhedrande” för de döda och skadade. Fackrepresentanterna hotade med nationella och internationella kampanjer om ingenting görs omedelbart.

I en rapport från researchgruppen Activist Anthropologists kritiseras både regeringens och BGMEA:s slutgiltiga dödssiffra och metoderna att genomföra DNA-tester på. Gruppen hävdar att dödssiffran kan vara så hög som 126, att trakasserier av de anhöriga förekommit, att mutor kan ha krävts av dem och att offrens familjer behandlats godtyckligt i processen.

 
Mörkret smyger sig på och myggorna dyker in över oss i stora svärmar. Här, på baksidan av det stora komplexet, bor många av klädarbetarna i hyrda små rum i låga baracker. Längs fabrikens långsida finns utbrunna rum som tidigare utgjorde bostäder och lagringsplats för material. Sotiga kläder och bränt papper ligger kvar på marken. På taket ligger korrugerade plåtskivor och där ovanför: en svartbränd fabriksfasad med järngaller för fönstren. Fler människor dyker upp. En kvinna rullas fram på ett flak bakom en cykel. Hon visar sina förstörda ben. En annan ung kvinna visar upp en järnställning som sitter monterad på hennes hand. En tredje kvinna visar upp sin rygg. 

Rök från oljelampor och matos sticker i ögonen och när vi lämnar området följs vi längs de smala gränderna av två unga män, den ena från den lokala avdelningen av fackföreningen på fabriken och den and ra en av dem som skadats i branden. När rickshan får upp farten släpper de våra händer och försvinner i vimlet på den sandiga gatan.