Agneta Hugemark och Christine Roman har i boken Kamper i handikapprörelsen studerat fem organisationer för personer med funktionsnedsättning. Vem som representeras och hur den representeras är grundläggande identitetsfrågor. Upp till 1,5 miljoner svenskar har någon form av funktionsnedsättning. Man kan också säga att ungefär 9 miljoner svenskar har funktionsförmåga i varierande grad och att det är en viktig aspekt av livet, för alla. Den utgångspunkten skulle möjliggöra en mer inkluderande forskning och politik, menar radarskribenten.
Hallå, vem är det? Det är jag. Och det är du, också. Identitet är inte bara frågan om personlighet, beteenden eller om kontinuitet och förändring. Identitet är en överenskommelse och en förväntanskonstruktion. Förväntan är en stark kraft, och den har en dubbel inverkan på tillblivandet av en identitet – den formar hur vi uppfattar beteenden och den formar själva beteendet. Vi blir till i varandras ögon, och vi blir det också på ett sätt som påverkar våra förväntningar på oss själva. Det finns både en ofrihet och en frihet i det här perspektivet på identitet. Friheten ligger i att perspektiv är utbytbara. Vi kan välja hur vi ser på varandra och oss själva.
Hur fördomar och attityder påverkar oss har undersökts på många olika sätt. En forskargrupp har i en rad experiment studerat hur de påverkar prestationer. Asiatisk-amerikanska kvinnor blev antingen påminda om att de var kvinnor (för att aktivera stereotyper om att kvinnor är dåliga på matte, eller bra på ord) eller asiater (för att aktivera amerikanska fördomar om att asiater är bra på matte, eller dåliga på ord). Deltagarna utförde sedan en matematisk eller verbal uppgift. De som blivit påminda om könstillhörighet presterade sämre på den matematiska uppgiften, men bättre på den verbala. De som blivit påminda om etnicitet presterade bättre på den matematiska uppgiften.
Agneta Hugemark och Christine Roman har i Kamper i handikapprörelsen studerat fem organisationer för personer med funktionsnedsättning (Synskadades Riksförbund, Sveriges Dövas Riksförbund, Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna, De Handikappades Riksförbund och paraplyorganisationen Handikappförbunden) och lyfter frågor som rör kollektiv identitet och sociala rörelser. Vem som representeras och hur den representeras är grundläggande identitetsfrågor som påverkar möjligheten att välja perspektiv, och identitet.
För hur gör vi oss vi fria att välja? Vad internaliserar vi, och vad påverkar oss endast genom omgivningen? När är det våra egna fördomar som begränsar oss? Denna skillnad ligger också i de olika perspektiven på funktionshinder. Var ligger hindret, hos individen eller i miljön? Det är en svårare fråga än man kan tro, för även om hinder uppstår när omgivningen begränsar tillgänglighet så har vi olika behov av anpassning.
Det innebär att miljön är olika hindrande för olika individer. Det gäller även den sociala miljön, låt oss visuellt kalla den för en urskog av attityder, föreställningar och normer. En attityd har alltid ett objekt eller en objektsgrupp och ett värderande innehåll. Attityder och stereotyper kan vara ganska bra att ha, eftersom de underlättar bedömningar och beslut. Vet man ungefär vad man tycker redan innan situationen uppstår kan man göra en snabbare bedömning. Skulle vi applicera ett evolutionärt perspektiv (som man gärna gör inom psykologin just nu) skulle vi antagligen säga att det är viktigt att kunna lita på sig själv och sina bedömningar för överlevnaden – i synnerhet när man måste fatta ett snabbt beslut (attityd mot tiger/bil: farlig = flyktreaktion!). På så sätt har kategorisering och stereotyper en positiv funktion.
Begreppet social identitet beskriver hur vår uppfattning av oss själva påverkas av grupptillhörighet, jämförelser och kategorisering. Det är inte samma sak som att bli kategoriserad, utan det är en process som utgår från individen själv och som (lite förenklat) syftar till att stärka självbilden. Gruppens status och identitet påverkar styrkan och kvaliteten på den sociala identiteten. Det är dock inte självklart att andras kategoriseringar av oss påverkar vår sociala identitet. För att påverkas krävs att ”de andras” uppfattning erkänns som legitim, av oss eller av andra som vi erkänner. Ofta beskrivs detta som en statusfråga. Grupper med högre status, exempelvis socioekonomisk status, påverkar lättare den sociala identiteten hos individer med lägre social status. Men riktigt så enkelt är det nog inte. Vi tillhör flera grupper och vår sociala identitet kan därför ses som ett prisma där alla dessa olika roller, normer och självbilder ryms. 2002 introducerade Sonia Roccas och Marilynn B Brewer begreppet Social identity complexity som baserar sig på just denna problematisering. Att ha flera identiteter och vara medveten om det är positivt för individen och innebär en större flexibilitet, och det medför också en större tolerans för andra.
Så hur påverkar funktionsförmåga identitetskomplexet? Låt oss utgå från att samhället är stratifierat, indelat i skikt eller maktordningar. Tyvärr är bland annat klass, etnicitet, kön, funktionsförmåga och ålder grunder för strukturella skillnader mellan människor. Detta syns i statistik över ohälsa och livslängd, men också i mått för stunden så som ansamling av resurser, flexibilitet i livet och välmående. Sambanden är tydliga, men inte enkla. Till exempel är kvinnor sjukare än män, men lever längre. Och det är rätt stabila mönster, i både tid och rum. I Folkhälsan i Sverige – årsrapport 2012 framgår att insjuknandet i hjärtinfarkt och stroke har minskat, men inte för kvinnor i yngre medelåldern med kort utbildning – bland dessa har hjärtinfarkt och stroke blivit vanligare.
Det fungerar alltså inte att bara se på kön eller ålder, för att förstå behöver man ta hänsyn till många aspekter av en människas liv. Den ansatsen kallas för intersektionalitet. I Hur är läget? Uppföljning av funktionshinderspolitiken 2012 beskrivs hur många människor med funktionsnedsättningar inte är representerade i folkhälsoenkäter eller i forskning – personer som kan ha svårt att svara rent fysiskt, eller som inte kan svenska eller som har koncentrationssvårigheter. Man skriver också att personer med funktionsnedsättning har sämre hälsa, lägre socialt deltagande, sämre ekonomiska villkor och levnadsvanor. Även barn med funktionsnedsättning skattar sin hälsa som sämre. Sådana strukturella skillnader i hälsa och tillgång till resurser är ett bra mått på de maktordningar som finns i ett samhälle. Maktordningar påverkar individer på flera olika sätt, genom olika möjligheter till förverkligande och genom att skapa ett förväntanstryck.
Förhållandevis lite forskning har ägnats åt att se på Social identity complexity eller intersektioner när det gäller funktionsförmåga. Men 2008 publicerades en översikt och diskussion i boken Bara funktionshindrad? Även Hugemark och Roman tar upp kön och sexualitet i Kamper i handikapprörelsen eftersom ”individers liv genomkorsas av ett antal olika maktordningar och att frågor om rättvisa och representation ofta handlar om ganska komplexa erfarenheter av under- och överordning”.
Den mest undersökta skärningspunkten med funktionshinder är den med könsidentitet. Hur ryms funktionsnedsatta i jämställdhetsrörelsen? Är identiteten som kvinna, man eller inter påverkad av funktionsförmåga? I Bara funktionshindrad? beskrivs två studier där unga män tog avstånd från andra funktionshindrade unga män och inte identifierade sig utifrån funktionsförmåga, för att kunna identifiera sig som män. Även funktionshindrade kvinnor har rapporterat att de inte har haft tillgång till traditionella kvinnoroller. Kvinnor med funktionshinder har överlag sämre hälsa än män med funktionshinder, sämre ekonomi och mindre tillgång till hemtjänst, rehabilitering, hjälpmedel och yrkesträning. Det här är en viktig fråga för många människor, och det ställer krav på de sociala rörelsernas erkännande och fokus. I vilken grad representeras kvinnor av funktionshinderorganisationerna? Drivs frågor om könsmaktsordning? Enligt Hugemark och Roman är Synskadades Riksförbund (SRF) den organisation som prioriterar frågor om jämställdhet mest av de fem organisationer de undersökt. Detta märks genom närvaro (SRF har nu sin första kvinnliga ordförande) och politik. På SRF:s hemsida kan man läsa att ”Jämställdhetsperspektivet ska vara ett prioriterat inslag, både inom organisationen och i vårt utåtriktade arbete.” I Sveriges Dövas Riksförbunds (SDR) handlingsprogram för 2010–2013 finns flera intersektionella punkter. Bland annat vill förbundet arbeta för teckenspråkiga kvinnojourer, tillgänglighet i psykiatrin för döva, teckenspråkiga äldreboenden och för döva asylsökandes behov av särskilda tolkar mellan de olika teckenspråken. I samtliga fem förbund som Hugemark och Roman undersökt har det funnits projekt som jobbat med könsfrågor. Flertalet har inte blivit så långlivade, men vissa finns fortfarande kvar. Forum – Kvinnor och Handikapp är en gruppering som är öppen för enskilda funktionsnedsatta kvinnor, kvinnorörelser och förbund inom handikapprörelsen. Endast personer med funktionsnedsättningar eller deras organisationer kan bli fullvärdiga medlemmar.
Forskning på sexualitet och funktionshinder knyter an till genusforskningen. Personer med funktionsnedsättning betraktas ofta som okönade och asexuella. Den historiska synen har utmärkts av kontroll. Den svenska steriliseringspolitiken mellan 1935 och 1975 drabbade framför allt kvinnor med kognitiv funktionsnedsättning. Bland annat kunde det ställas krav på sterilisering för att bli utskriven från anstalter eller för att få förmåner under vistelsen. För HBTQ-personer med funktionsnedsättning kan det därför vara extra svårt att komma ut. Konflikter mellan heteronormer, genuskonstruktioner och bilder av sexualitet som präglad av funktionsförmåga och normer inom HBTQ-världen behöver bemötas och hanteras. Hugemark och Roman återger en intervju med en medlem i Funktionshindrade HBT-personer (FHOBIT): ”Antingen var jag med i handikapporganisationen och då var allting extremt heteronormativt […] Eller så var det RFSL […] då talades det väldigt mycket om HBT och… det fanns inte utrymme för något annat perspektiv. Funktionshinderperspektivet.” Ur ett intersektionellt perspektiv framgår att det både finns erfarenheter som man delar med andra HBTQ-personer och de som man delar med andra med funktionsnedsättningar av något slag. Men det finns också erfarenheter som är unika för HBTQ-personer med funktionsnedsättningar. Det kan handla om att vara tvungen att komma ut inför assistenter. Det kan också handla om att komma in. Bögar med fysiska funktionsnedsättningar kan ha svårt att anpassa sig till normer kring den manliga kroppen i gayvärlden.
Är det över huvud taget meningsfullt att tala om personer med någon form av funktionsnedsättning som en grupp? Antagligen inte, men ändå är det själva förutsättningen för organisationernas existens. För att kunna påverka krävs det att man samlar tillräckligt många, men för att samla tillräckligt många krävs det en brett definierad norm eller grupp. Att detta är problematiskt märks när det gäller frågor om representation och medlemskap – vem får bli medlem och vem får företräda medlemmarna och tala i deras ställe? Det är en klassisk demokratifråga, men inte bara det. Här handlar det om att företräda minoriteter och försvara deras sak i majoritetssammanhang.
I organisationer som FUB (Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) kan alla vara med och styrelsen består till största del av personer utan funktionsnedsättning. Utbrytargruppen Grunden däremot ”vänder sig till människor som kallas intellektuellt funktionshindrade” (citatet hämtat från Grundens stadgar). Här anger också stadgarna att alla i styrelsen ska vara personer som kallas intellektuellt funktionshindrade.
Att en individ befinner sig i så många olika maktordningar ställer frågan om representation på sin spets. Någonstans mellan 1 och 1,5 miljoner svenskar har någon form av funktionsnedsättning. Man kan också säga att ungefär 9 miljoner svenskar har funktionsförmåga i varierande grad och att det är en viktig aspekt av livet, för alla. Den utgångspunkten skulle möjliggöra en mer inkluderande forskning och politik. För även om intersektionalitet ligger i tiden är just funktionsperspektivet inte särskilt använt i forskning om exempelvis kön eller klass. Samma forskargrupp som undersökte stereotypsaktivering hos asiatisk-amerikanska kvinnor har undersökt konstruktiva aspekter av att ha flera sociala identiteter. I ett experiment fick asiatisk-amerikanska kvinnor återberätta minnen. En del av dessa minnen kunde aktivera stereotypa uppfattningar om att det antingen var positivt att vara kvinna eller asiat-amerikan. Sedan ställdes frågor för att undersöka hur deltagarna uppfattade och orienterade sig emot respektive identitet. Man fann att deltagarna värderade olika identiteter olika mycket, beroende på hur användbara de var i den kontext som målats upp. På samma sätt varierade graden av identifikation med rollerna som kvinna eller asiat-amerikan. Att ha en komplex identitet med många fasetter kan ses som en buffert. Bufferten medför att man är mindre känslig för negativa stereotyper och attityder och kan kompensera med att aktivera andra, mer positiva sociala identiteter. Det perspektivet kan man också anlägga på sociala rörelser. Även organisationer kan behöva en buffert när negativa självbilder eller stereotyper aktiveras. Det innebär att om flera sociala identiteter och egenskaper hos medlemmarna är representerade i organisationerna finns det större möjligheter att konstruera en robust social rörelse som hanterar olikheter som de tillgångar de är. För handikapprörelsen är utmaningen att bygga på mer än funktionsförmåga och därmed inkludera fler och mer av sina medlemmars identiteter.
