Arbetslösheten stiger mot rekordnivåer. Samtidigt talas det om att höja pensionsåldern. Sjuka utförsäkras och tvingas ut på arbetsmarknaden. Arbetslösa tvingas utföra förnedrande låtsasarbeten. Vi exporterar både arbetstid och tunga, farliga, ohälsosamma jobb till fattigare länder. Vi jagar en tillväxt som börjar bli alarmerande problematisk för miljön. Många tycker att det dags att jobba mindre och dela på de jobb som trots allt ändå finns. ­Arbetaren besökte ett arbetskritiskt forum i Malmö med det provokativa namnet ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”, för att lyssna på argumenten.

Det är lätt att tro att arbetslinjen är något alliansen uppfann efter valet 2006. Men faktum är det sällan funnits någon politisk idé som det funnits så stor konsensus kring. Alla ska jobba så mycket som möjligt och de som saknar arbete ska aktivt söka arbete eller delta i arbetsmarknadsåtgärder för att få ersättning. Enligt sociologen Roland Paulsen har detta varit samtliga regeringars strategi, oavsett färg, sedan socialdemokraterna tog makten på 20-talet. Åttatimmarsdagen har vi haft sedan 1919, alltså i snart 100 år, trots att produktiviteten flerdubblats under samma tid. Vi borde kunna arbeta mindre än någonsin men i stället arbetar vi mer än vad vi gjort under större delen av den mänskliga historien. Arbete har, för att använda Roland Paulsens ord, blivit ett självändamål.

Men utanför partipolitiken börjar det hända saker. När Roland Paulsens bok Arbetssamhället kom 2010 fick den uppmärksamhet långt utanför den akademiska världen. Nina Björk har kritiserat lönearbete i böcker och debattinlägg. Det finns också ett folkligt stöd för att arbeta mindre. En undersökning som ­Dagens Arbete nyligen publicerade visade att 60 procent av medlemmarna i fackförbunden GS, Pappers och IF Metall kunde tänka sig att byta löneökningar mot kortare ­arbetstid. SOM-under­sökningen (sam­­hälle, opinion, medier) som Göteborgs universitet årligen genomför visar att mer än hälften av alla kvinnor och nästan en fjärdedel av alla män vill ha sex timmars arbetsdag. 

En lördag i mars hålls ett arbetskritiskt forum i Malmö. Arrangörerna ABF, Salo och Basinkomst Malmö har räknat med 300 besökare. Det kommer det dubbla trots fint väder och konkurrens från and­ra evenemang. Förutom Roland Paulsen och Nina Björk står även Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug samt Lasse Ekstrand från högskolan i Gävle på talarlistan.  

Först ut är Birger Schlaug som inleder med att berätta att han sysslat med att tala om vad som är viktigt sedan han slutade med partipolitik för 15 år sedan. Hur hopplös politiken är där alla partier är överens om att skapa jobb i stället för att dela på arbetet.

– Att skapa arbete som övergripande mål är fullständigt infantilt.

Den store ideologen i dagens samhälle är enligt Birger Schlaug inte Fredrik Reinfeldt utan Gunde Svan med sitt ”skynda, skynda skynda”. I stället för att prata om hur vi skapar tillväxt bör vi tala om hur vi skapar bättre liv. Att denna strävan efter ett bättre liv ibland också skapar tillväxt är en annan sak. För att visa hur absurd strävan efter tillväxt är berättar Birger Schlaug en anekdot om när han och Göran Persson hamnade bredvid varandra på tåget och Schlaug föreslog att de skulle öka tillväxten genom att diska hos varandra och ta betalt för det.  

Birger Schlaug påpekar att Karl Marx var överens med liberalen John Stuart Mill och konservative Edmund Burke om att när våra grundläggande materiella behov var tillgodosedda borde vi ägna oss åt annat. Arbetarrörelsen har historiskt kämpat för att skapa mer fri tid. I dag har vi i stället hamnat i en ond cirkel av ständigt ökande arbete, produktion och konsumtion som dessutom skapar enorma miljö­problem. Problem som vi dessutom exporterar genom att förlägga allt mellan semestern och skadlig produktion och farligt arbete till andra delar av världen. De arbeten vi skapar här är däremot ofta tjänster som syftar till att öka konsumtionen ytterligare som inom reklam- eller finansbranschen. 

Det kan verka cyniskt att tala om mindre arbete i tider då arbetslösheten är hög. Birger Schlaug påminner om att det finns 27 miljoner arbetslösa i Europa. Men samtliga talare på konferensen framhåller att en av de stora poängerna med att minska arbetstiden är att flera kan dela på de jobb som finns. 

Nästa talare på scen är Nina Björk som slår ett lag för sovmorgonen som politisk utopi. Hon är glad att så många kommit till ett arbetskritisk forum och konstaterar samtidigt att vi alla är anomalier. Frågan om vad vi egentligen gör med vår tid är frånvarande i den politiska debatten. Den handlar inte om mening eller lycka utan bara om att vi ska jobba, och samtliga partier är ense om denna absurditet. 

För att förstå detta måste vi enligt Nina Björk inse att jakten på vinst är motorn i det kapitalistiska samhället. Vi arbetar för att tillverka varor som kan säljas på en marknad. Vi måste hela tiden förvandla fler handlingar och fler saker till varor. Arbete som utförs gratis är däremot en förlust. Nina Björk menar att det till slut blir svårt att inte tänka som ekonomer och att vi dessutom måste tänka som ekonomer för att bli tagna på allvar i politiska sammanhang.

Industrialismen har inneburit en enorm ökning av produktiviteten. För att kapitalismen ska fungera måste vi konsumera i samma takt. Någon måste köpa det maskinerna spottar ut. Det finns en arbetslinje för att se till att vi producerar, men ingen konsumtionslinje. Därför spenderas 60 miljarder per år på marknadsföring bara i Sverige. Rek­lamen förpackar inte konsumtionen som en plikt utan varorna som drömmar. I ett sådant samhälle är den som inte vill producera eller konsumera ett problem. 

– Den nöjda människan är alltid ett hot, hävdar Nina Björk.

Samtliga talare vittnar om hur obefintlig arbetskritiken är bland riksdagspartierna. Miljöpartiet har strukit kravet på medborgarlön ur partiprogrammet. Vänsterpartiet säger sig visserligen vara för sex timmars arbetsdag, men frågan verkar långt ifrån vara prioriterad. I en debattartikel i Arbetet nyligen där Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson presenterar Vänsterpartiets politik inför valet 2014 lyser arbetstidsförkortning med sin frånvaro. I stället heter det att ”det är med jobben som valet ska vinnas”. 

– Vi måste få slut på allt jävla tjat om hållbarhet.

Roland Paulsen skrämmer slag på åhörarna. Han är medvetet provocerande för att göra en poäng, nämligen att vi måste skilja på tillväxtkritik och arbetskritik. Paulsen försäkrar att även han är för ett hållbart samhälle men att han hoppas att arbetskritik också kan vara något mer. Arbetskritiken börjar bli rumsren, till och med Göran Persson är arbetskritiker numera och det är dags att ta den ytterligare ett steg. Som att stanna upp och fråga oss hur vi mår. Paulsen berättar att 750 000 svenskar tar antidepressiv medicin. Antalet har fördubblats på bara några år. Ytterligare fler använder ångestdämpande medicin, anti-psykotisk medicin eller medicin mot ADHD. För att inte tala om alla som dämpar sin ångest med alkohol. Paulsen är inte ute efter att moralisera. Men siffrorna ger en vink om att vi kanske inte alls får det bättre och bättre. .
 

En amerikansk studie som Roland Paulsen menar är fullt generaliserbar till svenska förhållanden visade att 20 procent av alla amerikaner någon gång haft så långt framskridna tankar på självmord att de gjort en detaljerad plan med praktiska detaljer. Ytterligare 20 procent hade haft allvarliga funderingar men utan att ha gjort någon detaljerad plan. Arbetsmanin förklarar merparten av alla miljöproblem, men den förklarar enligt Paulsen kanske också den tilltagande psykiska ohälsan. Det forskas massor på sambandet mellan depressioner och signalsubstanser i hjärnan men ingenting på sambandet mellan arbetstvång och depressioner. Den mest arbetsideologiska institutionen i samhället är enligt Paulsen inte Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen utan psykiatrin. Där definieras friskhet varken mer eller mindre än som förmågan att arbeta. 
 

Roland Paulsen menar att vi i dag är fixerade vid arbetets villkor. I stället borde kritiken mot själva arbetet vara central. Fokusera på att det är fel med ett samhälle som systematiskt delar in människor i vinnare och förlorare. På att lönearbete kräver lydnad och innebär ett tvång. Paulsen menar dock att vi har alla möjligheter att förändra situationen. Men vi måste tala om detta. Alla måste känna till alternativen. 

– Sex timmars arbetsdag är ett sött litet skämt. Fyra timmars arbetsdag är en bra början.
 

Ett av alternativen skulle kunna vara medborgarlön som också är ämnet för dagens sista föredrag. Redan innan Lasse Ekstrand kliver upp på scenen uppstår en diskussion bland publiken som också återkommer under den efterföljande frågestunden. Om alla hade sin försörjning tryggad och kunde strunta i att jobba om de ville, skulle ingen vilja utföra lågavlönade, slitsamma, farliga och monotona arbeten. Detta är dock, enligt mig, ett argument för medborgarlön. De här jobben skulle försvinna eller förändras. De skulle bli mindre slitsamma, mer varierande, bättre betalda och så vidare. Arbetsköpare skulle bli tvungna att sälja in sig hos de som vill arbeta i stället för tvärtom. 

Det intressanta med den här frågeställningen är att även den som är emot medborgarlön måste berätta vem ska göra ”skitjobben”. Skillnaden är att vi i detta fall redan har ett facit. I dag tvingar vi dem som inte har något annat val att ta dem. De som helt enkelt inte får sin försörjning att gå ihop om de avstår. Med medborgarlön skulle arbetarna helt enkelt ha möjligheten att tacka nej till usla jobb.  

Lasse Ekstrand berör också denna maktförskjutning från arbetsköpare till arbetstagare under sitt föredrag. Han berättar att den gamle Lo-ordföranden Gunnar Nilsson brukade säga att alla borde födas med en dra åt helvete-kassa. 

– Medborgarlön är en dra åt helvete-kassa.

Lasse Ekstrand talar också om vikten av att plantera idéer. Andra idéer än arbetslinjens. Medborgarlön kan vara ett sätt att få oss att tänka i nya banor, att vi inte nödvändigtvis måste koppla fördelningen av resurser till antal timmar spenderade på en arbetsplats. 
 

Roland Paulsen avslutar konferensen med att skicka med oss några ord på vägen

– Om ni har jobb kan ni alltid maska. I alla fall om ni finner era arbetsuppgifter meningslösa. Om ni är hårdbevakade kan ni alltid sabotera. Var en sten i skon! Om ni inte har ett jobb är det svårare. Men det finns alltid stadsjeepar ni kan punktera. Man kan göra något litet för att göra ett avtryck och må lite bättre när det är dags att somna. 

Även om konferensen presenterat goda skäl att arbeta mindre verkar den parlamentariska vägen vara stängd eftersom inget av riksdagspartierna är intresserade av att driva frågan. Finns det någon annan väg? Jag funderar på de här alternativen Roland Paulsen menar att alla bör känna till. Hur skulle de kunna se ut?

Den arbetskritiska rörelse som växte fram i Italien under 1960- och 70-talen använde den bibliska termen ”exodus” för att beskriva sin politiska strategi. Exodus handlar inte om direkt konfrontation utan om att vägra eller dra sig undan. Att dra sig undan men samtidigt bygga något annat. Om att omsätta våra skapande förmågor i andra sammanhang än lönearbete. Eller som en av förgrundsgestalterna Mario Tronti uttrycker det: ”Massarbetarnas mål är att upphöra vara arbetare, inte att göra arbetet till religion.” 

I praktiken handlade det om att låta klasskampen också röra sig utanför fabrikerna. Att organisera sig efter fler kriterier än att råka dela arbetsplats. De organiserade sig i bostadsområden i egenskap av hyresgäster och krävde lägre priser för hyra och el. Som pendlare menade de att resor till och från arbetet också var arbete och borde bekostas av arbetsköparna. 

De betonade också de oorganiserade arbetarnas vardagskamp, en kamp som fördes utanför partier och fackföreningar. En kamp som givetvis också förs hos oss i dag och som tar sig olika uttryck. Det kan handla om arbetsplatser med stämpelklocka där den som går hem sist har en hel bunt kort med sig och stämplar ut åt kamrater som gått hem för länge sedan eller inte varit på jobbet över huvud taget. Flera medier rapporterade om ett sådant fall i LKAB:s gruva i Kiruna nyligen. 

Det kan handla om att göra helt andra saker än arbetsuppgifterna på arbetet, särskilt om tillräckligt många meningsfulla arbetsuppgifter saknas. Om att omsätta det som Paulsen kallar tomt arbete till något produktivt. 
 

En annan typ av motstånd som delvis riktar sig mot lönearbete ­
är plank­ning i kollektivtrafiken.
I Stock­holm är det exempelvis inte ovanligt med en timmes restid enkel väg till jobbet. Detta innebär i praktiken att arbetsdagen förlängs med två timmar per dag eller en dryg arbetsdag i veckan. Denna dryga arbetsdag är inte bara obetald utan kostar dessutom pengar i form av biljetter. Att vägra betala för detta är ett sätt att åtminstone inte behöva betala för att jobba över. 

Det kan också handla om att belysa det faktum att hushållsarbete är just arbete och dessutom oav­lönat. Att fler än dubbelt så många kvinnor än män vill se en arbetstidsförkortning speglar nog snarast det faktum att kvinnors arbetsdag i praktiken är betydligt längre än mäns. 

Det handlar också om att bygga alternativa strukturer som inte utgår från den varufiering som Nina Björk attackerade under sitt föredrag. Om att skapa så kallade allmänningar, det vill säga utrymmen där både produktion och konsumtion är fri. Där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst. Allmänningar är vanligt på nätet, även om det pågår en stor motoffensiv sedan några år tillbaka. På nätet sprids ju som bekant även varor fritt. Men det kan också handla om stadsodlingar som i Detroit där det finns närmare 1 000 gemensamma odlingar. Om sociala center, kooperativ, gratis läxläsning, skjutsgrupper, barnpassningsnätverk, fordons-, redskaps- och verktygspooler eller små vardagshandlingar som att öppna sitt trådlösa nätverk för grannarna eller ställa ut en bokhylla i trapphuset och på så vis skapa ett mikrobibliotek. Om gåvor och gentjänster. Om att kombinera traditionell klasskamp på arbetsplatserna med kamp på flera arenor och samtidigt bygga alternativa strukturer i stort och smått. 

Några dagar efter konferensen hör jag av mig till Roland Paulsen för att ta reda på hur han ser på alternativen. 

Att högern är ointresserad av arbetskritik är inte så konstig. Men varför är vänstern det? Tror du det kan ha med det Nina Björk sade under frågestunden att arbetarrörelsens makt utgår från arbetsplatserna och att de är rädda att förlora den här makten?

– Jag tror att det ligger mycket i det Nina Björk säger samtidigt som det är uppenbart att rädslan är irrationell. Makten på arbetsplatserna är exakt vad arbetarkollektivet håller på att förlora just på grund av ointresset för arbetskritik. Makten avgörs nämligen inte av hur mycket vi arbetar utan av hur dyr arbetskraften gör sig. Om det, som i dag, går att få gratis arbetskraft via Fas 3 så blir förhandlingsläget på arbetsplatserna inte det bästa, för att uttrycka det milt. Det är därför både arbetstidsförkortning och basinkomst är bannlysta reformer. De är inga samförståndsreformer, de utmanar allvarligt den ekonomiska ordningen. Att arbetarens makt på arbetsplatsen stärks ju mindre beroende arbetaren är av arbetet har inte minst facket tidigare varit på det klara med. Min analys är att arbetarrörelsen generellt stelnat och i stället för att vara en förändrande kraft gjort sig till förvaltningsorgan. 

Hur tror du arbetskritiken påverkas av en allt osäkrare arbetsmarknad, där fler anställningar är osäkra, fler är arbetslösa och arbetsplatsen förlorar sin självklara roll som mittpunkt?

– Osäkra anställningar och en ständig rädsla för arbetslöshet är extremt disciplinerande fenomen, inte minst för att de upplevs som så opersonliga och närmast naturgivna. Arbetskritiken försvagas givetvis när ett fast jobb med halvbra lön upplevs som en välsignelse. Risken blir att den sorgliga ”rätten till heltid” framstår som radikal eftersom man vant sig vid ren förnedring. Å andra sidan tror jag att många kan tänka längre än så. ­Arbetskritiken är inte bara en kritik av att vi måste arbeta så mycket, den är också en kritik av arbetets heliga plats som nav i moderniteten där ens välbefinnande till stor del avgörs av var någonstans, mellan ­arbetslivsadel och långtidsarbetslös, man hamnar. 

Hur ser det vardagliga motståndet mot arbetslinjen ut?

– Det vardagliga motståndet har otaliga uttryck. Varje människa måste trots allt gå igenom en lång disciplineringsprocess, framför allt i skolan, innan man är tillräckligt ”mjuk” för att arbetsanpassas. Men även på arbetsplatsen märks motståndet och det intressanta är att det inte alltid behöver ingå i ett politiskt narrativ. Arbetare som stjäl, maskar och saboterar på jobbet har länge studerats inom den så kallade arbetsprocessteorin. På sistone har man även intresserat sig allt mer för så kallat identitetsmotstånd, det vill säga motstånd där man avsäger sig, gör narr av eller motarbetar den lojalitet och identifikation med företaget som ledningen på olika sätt söker skapa. Tyvärr är den forskningen något av ett privat nöje bland akademiker, den borde i mycket högre grad spridas till allmänheten för att inspirera och trigga. Det viktiga är inte de konkreta effekter som dessa typer av motstånd har, utan att de tränar oss i avvikandets konst. Vi befinner oss ju inte i ett förrevolutionärt stadium direkt. Det viktiga är nu att i stället för anpassningen göra motståndet till en vana. 

Inget riksdagsparti tycks vara intresserat av större strukturella förändringar som kortare arbetsdag eller medborgarlön. Hur kan frågorna drivas vidare? 

– Jag tror inte att partipolitiken alls är redo för arbetskritik eller ens för att diskutera en arbetstidsförkortning. Hur det har låst sig i Vänsterpartiet kring frågan är ett tydligt exempel. Jag skriver i Arbetssamhället om vad jag kallar för ”ekoaktivism”, det vill säga ekonomisk aktivism som gör oss mindre beroende av ekonomisk ­inkomst genom att införa allmänningar här och nu. Friganer, fil­delare, hus­ockupanter, plankare och pirater visar alla hur man kan kringgå den etablerade ekonomin på ett sätt som både undergräver den och ger något tillbaka i direkt vinning. Den sortens aktivism kommer antagligen att bli allt viktigare framöver, om inte av politiska skäl så av ekonomiska och ju mer motståndet går från individuellt till kollektivt organiserat, desto bättre. Arbetsplatsens makt och förtryck måste också synliggöras. Vi arbetar nu under ett regelverk som i princip omöjliggör för den anställde att offentligt kritisera sitt företag. Den sortens regler kan kringgås genom anonyma bloggar och diskussionsforum vilket vi sett kraftfulla exempel på i andra länder. Utöver den offentliga debatten och de redan etablerade partsförhandlingarna på arbetsmarknaden, ser jag den sortens aktivism som central i kampen mot arbetstvånget.

Vad kan facket spela för roll?

– Den första arbetstidsförkortningen i Sverige infördes på facklig väg långt innan vi hade allmän rösträtt i Sverige. Facket har en enorm potential i de här frågorna, men så länge man bara bryr sig om arbetets villkor, det arbetsrättsliga, arbetsmiljö och anställningsvillkor, så undergräver facket sin egen makt. LO-förbunden har med sina 1,5 miljoner medlemmar en enorm makt som de vägrar utnyttja för att utmana den trend vi haft sedan 1970-talet med tilltagande klasskillnader. Så länge arbetarrörelsen lever kvar i samförståndsfantasin har jag svårt att se hur den någonsin ska bli en progressiv kraft. 

Du är själv inne på att vi kan tänka oss ett hållbart samhälle som är hemskt i övrigt. Gäller inte det även ett samhälle där vi jobbar mindre? Finns inte risken att vi skapar ett samhälle där stora grupper lever vid sidan av utan delaktighet eller inflytande, medan det mesta annat är som vanligt?

– Det är möjligen en risk med införandet av basinkomst beroende på hur exakt en sådan basinkomst skulle organiseras. Med arbetstidsförkortning skulle den integration som går via arbete snarare tillta eftersom fler skulle få jobb om vi delade på dem. Å andra sidan kan man fråga sig om vi vill ha ett samhälle där arbetet fortsätter vara ett socialt kitt. I närmast allt lönearbete finns det en hierarki, en över- och underordning där bara vissa är delaktiga och har inflytande. Idén om en marginaliserad grupp i samhället som bara lever på basinkomst känns obehaglig eftersom den får oss att tänka på den eländiga situation som dagens bidragsberoende leder till. Å andra sidan kan man tänka sig att det, om basinkomsten var dräglig, skulle kunna skapas alternativa värdesystem och sociala sammanhang utanför lönearbetet där de som valde att arbeta minimalt skulle kunna bygga ett nytt fundament för samhället. Om vi alls vill att arbetet ska förlora sin ställning som mega­institution tror jag att den sortens splittring förr eller senare måste ske. 

Det mesta från forumet går att ta del av här: http://basinkomst.nu/2013/03/arbetskritiskt-forum-pa-plats-i-efterhand/