En pojke har klättrat upp i ett fönster. Han är rädd. Nedkyld. Desperat. Han är 16 år och hela hans liv hänger på en myndighets ja eller nej. Han är jagad.
Slutligen hoppar han de sex metrarna ned till marken där polis och ambulans väntar. Men han förvägras omsorger av ambulanspersonalen, i stället får han åka polisbil till sjukhuset.
”Det spelar väl ingen roll, det är ju bara en flykting”, säger en i ambulanspersonalen.
De köande väntar på att få kliva ombord på bussarna som ska ta dem till färjan. Chaufförer pekar och anvisar vissa till den ena bussen medan några beordras ta plats på en annan. De med namn som Faruk, Hassan eller Azra får åka i en buss för dem med mörkt hår, mörk hudton.
Polisen tar gärna emot tips för att hitta papperslösa. Jag skriver det igen. Polisen tar gärna emot tips för att hitta papperslösa. Flera papperslösa har redan framgångsrikt kunnat utvisas till krig, tortyr och terror tack vare de flitiga infiltratörer som sätter i system att ange flyktingar.
Är vi i 1930-talets Nazityskland, i USA på 50-talet eller i ockupationsnationen Israel? Nej då, vi är i Sverige 2013. Det Sverige som har den skeva självbilden att vi gillar mänskliga fri- och rättigheter, att vi är humanister och demokrater, att likhet inför lagen råder här.
Företeelserna ovan är bara brottstycken ur de senaste veckornas medierapportering. Den deprimerade, självmordsbenägna pojken i Gävle som Arbetarbladet skrev om, färjebolagen där den ena apartheidfärden efter den andra avslöjats i olika tidningar.
– Jag trodde inte att sådant kunde inträffa i Sverige, ett land som har varit vårt hem sedan 1993, säger Azra Smailhodzic, som fick åka i bussen för dem med utländska namn, till Dagens Nyheter.
Och i Sydsvenskan berättas det om hur svenska medborgare går dit papperslösa samlas och låtsas bli vän med dem, skickar brev till Migrationsverket för att sätta käppar i hjulen för asylsökande, kollar med tingsrätten vilka som fått avslag på asylansökan för att leta upp och ange dem.
Detta sker nu i Sverige, i ett outsägligt nedkylt, byråkratiskt och skrämmande samhälle, som håller på att införa undantags- och apartheidlagar. Så det är hög tid nu. Vi kan inte stillatigande sitta still på det lilla bussäte som anvisats oss. En Rosa Parks måste resa sig i oss alla.



