Rebecka Kärde rekommenderar

Veckans avantgarde är den ryska litterära sammanslutningen Oberiu. Det var en kortlivad sådan, bildad 1928, i praktiken upplöst tre år senare då grundarna Aleksandr Vvedenskij och Daniil Kharms arresterades. En av få medlemmar som kom att överleva Stalin var filosofen och musikteoretikern Yakov Druskin. Under tyskarnas belägring av Leningrad i början av 1940-talet, då resten […]

Veckans avantgarde är den ryska litterära sammanslutningen Oberiu. Det var en kortlivad sådan, bildad 1928, i praktiken upplöst tre år senare då grundarna Aleksandr Vvedenskij och Daniil Kharms arresterades. En av få medlemmar som kom att överleva Stalin var filosofen och musikteoretikern Yakov Druskin. Under tyskarnas belägring av Leningrad i början av 1940-talet, då resten av gruppen satt i fängelse, bröt han sig in i Kharms lägenhet och lade dennes textarkiv i en resväska som han sedan drog hem på en släde. Det är enbart tack vare detta som deras verk finns bevarade i relativt hög grad. 

Historiskt och litterärt kan man placera Oberiu någonstans mellan Tjechov och Beckett. Liksom den förstnämnde intresserar de sig för det vardagliga. Det stora i det lilla, det världsomvälvande i det anspråkslösa. Den måttfulle tjänstemannen är en stapelfigur i rysk prosa sedan Gogol och hans Akaki Akakijevitj, och hos Kharms möter denne det fantastiska. I en av hans noveller börjar gamla kvinnor plötsligt trilla ut ur fönster, utan att det ges någon förklaring. I en annan tar Semyon Semyonovitj av och på sig sina glasögon. Det är små, mer eller mindre absurdistiska snapshots, vars nonsenskaraktär gjorde regimen djupt förargad. 

Varför är det då så viktigt med trams? Vvedenskij själv såg sin gärning som en ”poetisk förnuftskritik” med syftet att artikulera den oöverstigliga skillnaden mellan litteraturen och den förnimbara verkligheten. Alla beskrivningar av verkliga förhållanden är enligt Vvedenskij felaktiga, särskilt de som inte själva inser det. Men detta är i sig inget skäl att inte skriva. Snarare bör vi införliva det oförståeliga i det vi kan förstå, bejaka de ofrånkomliga osäkerhetsmomenten, skriva fram en verklighet som är just så absurd som den vi lever i faktiskt kan sägas vara. Man tänker lätt på Jacques Derrida och andra betydligt senare tänkare. Just Oberius egenskap av föregångare är också något som forskningen gärna lyfter fram, där den tydligaste släktingen kanske är 1900-talets absurda teater som den kom att gestaltas av Ionesco och tidigare nämnde Beckett.

På senare tid har Oberiu också varit aktuella i samband med den välbekanta processen mot Pussy Riot. I sin slutplädering inför rätten drog Nadezhda Tolokonnikova paralleller mellan sin egen situation och den som hade drabbat Kharms och Vvedenskij nästan hundra år tidigare. ”De straffades”, sade Tolokonnikova, ”men de dör aldrig”. Det är de knappast ensamma om.

Veckans tips: Årets första nummer av den poetiska tidskriften Lyrikvännen har nyligen kommit ut. 

Temat är Grekland, tacksamt nog – här finns både essäer om den antika litteraturen liksom översatta dikter av grekiska samtidspoeter. Finns på biblioteket och på lyrikvannen.se.