Lergolvet är sprucket och kallt. Ake Sorsa sitter på en plastsäck som han försökt vika som en dyna. De nakna fötterna är nedstoppade i en grop där träpedalerna finns. Hans huvud rör sig till vänster och höger, till vänster och höger. Under händerna växer ett vitrandigt tyg fram.
”Swirr, klonk, swirr, klonk”, låter det.
Han avbryter sig bara när tråden går av.
Det är tidig morgon i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Vi befinner oss en bit upp på Entotoberget, 3 000 meter över havet. Temperaturen ligger några grader över nollstrecket.
Här ligger kåkstaden Entoto. Gatorna är gjorda av röd jord, hundar skäller, små barn i trasiga kläder leker mellan husen av korrugerad plåt. Ake Sorsa ser nästan inte att det har ljusnat, ute från sin plats i vävhuset. Rummet är ungefär 20 kvadratmeter och rymmer åtta vävstolar. Det är trådar överallt och svårt att ta sig fram. Varptrådar löper på olika nivåer över golvet och fästtrådar går upp i taket. Ett ensamt lysrör kastar ett vitt sken från en takbjälke. Genom ett litet hål i plåttaket letar sig en strimma dagsljus ner. Tolvårige Ake Sorsa är van att arbeta i halvmörker. Han gick upp klockan fem i morse och började väva, när det var tyst utanför och himlen fortfarande var svart. I kväll får han ta paus och äta dagens enda måltid. Han hoppas att det blir något annat än gröt. Sedan jobbar han ett par timmar igen fram till midnatt. Det är ett vanligt schema för en etiopisk vävslav. Nickar han till under den 14–16 timmar långa arbetsdagen blir han genast väckt. Den svarta träningsoverallen hänger löst över hans smala axlar. Ärmarna har han kavlat upp till armbågarna. Trots att Ake Sorsa arbetar med textilier äger han inget klädombyte. Några få tillhörigheter hänger i ett par plastpåsar på en spik på väggen. Hyllor finns inte. Det är här i vävhuset han har sitt hem. Hans mamma är död. Pappan och syskonen bor i byn Chencha i södra Etiopien. Tror han.
– Jag har inte sett dem sedan jag blev bortskickad. Det är fyra år sedan, säger Ake Sorsa tyst.
Han visar var han sover. På en tunn plastmadrass, inte tjockare än en filt, i ett hörn bredvid vävstolen. Brukar han frysa? Är han hungrig? Rädd? Ake Sorsa flackar med blicken. Han vågar inte svara. Hans arbetsköpare står utanför dörren.
En knapp mil högre upp på Entotoberget arbetar tioåriga Serawit Kanu i eukalyptusskogen. Dubbelvikt sopar hon ihop grenar och löv på marken. Kvasten har hon tillverkat själv av ett risknippe. Ibland sträcker hon på sig och står och tittar med skrämda ögon in bland träden. Hon vet att det finns hyenor där. Och ibland män, som vill tvinga till sig sex. När Ake Sorsa fortfarande sov i vävhuset gick Serawit Kanu längs den ödsliga vägen uppför berget. En promenad som tar tre timmar och får bröstkorgen att häva sig fort, fort i den syrefattiga luften. Hon har skyfflat ihop flera små lövhögar och letar nu efter kvistar. Nioåriga Abeba Yilma har hittat några torra grenar lite längre bort som hon plockar med händerna, en och en tills famnen är full. Flickorna håller sig nära varandra i skogen. Det känns mindre farligt då.
– Kommer det vilda djur eller dumma män skriker vi jättehögt, säger Serawit Kanu.Ved är en handelsvara i Etiopien, där man lagar mat och värmer upp sina bostäder med eldar, och arbetet med att bära hem brasved utförs enligt tradition av kvinnor. Serawit Kanu och Abeba Yilma fortsätter arbeta tills de har samlat ihop runt 40–50 kilo vedris var. Med hjälp av rep och säckar knyter de ihop riset till stora paket – tyngre än vad fotograf Maria Östlin, van att släpa på kamerautrustning, orkar lyfta. Sedan börjar de promenera tillbaka nedför berget, med veden på ryggarna. På vägen möter de äldre, böjda kvinnor som går med överkropparna parallellt med marken, lastade med ännu större vedpaket – över två meter långa. Tre timmar senare säljer flickorna veden i Addis Abeba. Förtjänsten – sex kronor per vedknippe, en normal dagsinkomst för många etiopier – ger de till sina arbetsköpare.
Som barnslavar får flickorna inga pengar för sitt jobb. För Ake Sorsa, Serawit Kanu och Abeba Yilma började slaveriet, som för många andra, på busstationen i centrala Addis Abeba. Här kliver otaliga barn av med en främling vid sin sida, trötta och brunsmutsiga av vägdamm. Det finns ingen offentlig statistik över barnhandeln i Etiopien men enligt Internationella organisationen för migration, IOM säljs 20 000 barn av sina föräldrar varje år. En polischef berättar att minst 30 flickor hämtas till huvudstaden varje vecka. Mörkertalet antas vara stort.
– Traffickingen är så omfattande att vi inte hinner utreda alla fall. Vi är i akut behov av mer resurser, säger polisinspektör Atsede Wordofa, chef för barnskyddsroteln i Addis Abeba.
Serawit Kanu var sju år när hon föll offer för en människohandlare, Ake Sorsa åtta och Abeba Yilma bara sex. Serawit Kanu minns den långa resan, sitt livs första.
– Min pappa satte mig på en buss med en man och skickade hit mig. Vi var nästan inga kvar hemma då, säger hon.
Vadå inga kvar? Vad menar hon? Vi behöver resa i hennes fotspår för att förstå vad hon försöker berätta. Liksom vävslaven Ake Sorsa kommer Serawit Kanu från byn Chencha, ett höglandskap i södra Etiopien där man ser ut över röda sjöar och gul savann. Det tar 14 timmar att åka hit med lokalbuss på skumpiga vägar. Den sista biten är åsnedroskorna fler än bilarna på gatorna. En ensam elkabel hänger mellan trästolpar i backen upp till det lilla samhället. Några få hus har indragen ström men avbrotten är många.
Här lever dorzefolket, en stam som brukade vara krigare men som nu är vävare och jordbrukare. De bor i bikupeformade hyddor och odlar bananer, äpplen och mango som de kan sälja. All mark ägs av staten och för många äter arrendet upp en stor del av vinsten. Finanskrisen 2008 var ett hårt slag. Sett till siffror drabbades Europa värre än Afrika, men här är marginalerna mindre. 10 procents nedgång i Sverige kan betyda att en familj inte har råd att köpa hem hämtmat lika ofta.
5 procents nedgång för en etiopisk familj kan betyda svält. Under torkperioder, den senaste 2011, krymper skördarna och boskapen ramlar ihop och dör samtidigt som matpriserna galopperar. Kvinnorna måste gå i timmar för att hitta vatten och det de hittar är inte ens rent. Bland drabbade familjer hittar människohandlare sitt villebråd. Runt matbord där bara flugor vågar hoppas på ett skrovmål väcker de frågan:
Vad kostar ett barn?
Äldsta sonen för en ko?
Mellansonen för markarrendet?
Förstfödda dottern för 80 kronor?
Det är det normala priset. 80 kronor, som ska betalas till föräldrarna varje år som barnet är borta. För en jordbrukare som knappt får ihop 700 kronor i årsinkomst är det ett betydande bidrag till hushållskassan. Och en mun mindre att mätta. Dessutom ger förhandlarna löften om att barnen ska få ett bättre liv i huvudstaden. Utbildning, arbetstillfällen och finare kläder.
Shashete Kanu visste inte att löftena var falska när hon skickade iväg dottern Serawit den där dagen för tre år sedan. Vi hittar mamman i en hydda vid en enslig gård utanför Chencha. Hennes näst äldsta son, Matiwous Kanu, 18 år, hjälper henne med jordbruket. Yngsta dottern Element Kanu, 8 år, är döende i tuberkolos. Ingen annan familjemedlem finns kvar.
Först såldes äldsta sonen. Sedan en till son. Sedan äldsta dottern. Sedan Serawit. När det aldrig kom några pengar och när rykten om att barnen sålts vidare till slavarbete började spridas i byn åkte pappan för att leta efter dem.
– Han bor i Addis Abeba nu och försöker befria och hjälpa barnen men han har inga pengar, säger Shashete Kanu.
Själv har hon inte sett någon av dem sedan den dag de sattes på bussen.
– Jag frågar mig själv hela tiden vad jag kan göra för att åka och träffa dem. Vi har inte pengar så att vi kan åka alla tre och jag kan inte lämna min son här med min sjuka lilla flicka. Dottern Element Kanus liv skulle kunna räddas om hon fick behandling på sjukhus, men den lilla familjen har inte råd med mediciner och hälsovård. Sonen Matiwous Kanu sparkar frustrerat i gräset. När han börjar prata faller han i gråt.
– Jag är rädd. Jag har förlorat halva min familj och nu håller jag på att förlora resten också, säger han.
I ett land där medellivslängden är 53 år är hans 40-åriga mamma gammal.
Några grannbarn springer in på gården. ”One, two, three, four, five, six, seven, eight, nine, ten!”, räknar de i kör när de ser oss. De lär sig läsa och skriva i skolan i Chencha och kan säga några meningar på engelska. Serawit Kanu har aldrig sett insidan på en skolsal. Som andra vedbärerskor är hon analfabet och har ständig värk i ryggen. Men hon har ändå haft tur.
Vissa flickor som traffickeras från landsbygden skickas vidare till Libanon, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien, där de blir hembiträden och sexslavar. I dessa länder kostar ett barn allt från 5 000 till 140 000 kronor – mer ju yngre de är. Summor att jämföra med Etiopiens BNP som är 2 100 kronor per år och invånare.
Andra tvångsprostitueras i Addis Abeba i stadsdelen Merkato. Här kostar en flicka 35 kronor per natt.
– Den yngsta flickan som vi har befriat från prostitution var nio år. Hon hade så svåra underlivsskador att hon fick gå till en specialistläkare en gång i veckan, säger Sosena Shiferaw, socialarbetare.
Sosena Shiferaw är ansvarig för ett rehabiliteringsprogram för flickor som sålt sex under tvång som drivs av lokala hjälporganisationen HCE, Hope for Children of Ethiopia – en icke-statlig organisation som stödjs av svenska Läkarmissionen. HCE har även ett rehabiliteringscentra för gatubarn, som inkluderar boende, och de har byggt skolan Entoto Freedom School i kåkstaden Entoto, där vävslavar och vedbärerskor får ett mål mat om dagen och utbildning.
– Barnslavarna är för gamla och ligger för långt efter kunskapsmässigt för att börja i den kommunala skolan. Vi förhandlar med deras arbetsgivare och har lyckats göra en deal med flera av dem om att barnen bara får jobba fram till klockan ett, sedan äter de lunch hos oss och får en halv dags undervisning, säger Yonas Tesfaye, en av grundarna för HCE.
På tre år lär sig barnen att bli frisörer, skräddare eller kockar och kan i bästa fall starta en egen verksamhet i framtiden. Lättast är det för killarna som redan kan väva. Tjejerna saknar yrkeskunskap och är i sämre fysiskt skick.
– Många har invärtes sjukdomar, sömnproblem, är felnärda eller undernärda och väldigt rädda, säger Mengistu Bunaro, hjälparbetare HCE.
När ett namn stryks från klasslistan i skolan har barnet ofta dött i hiv/aids. Förra terminen var det tre.
De tusentals slavbarn som inte tillhör det hundratalet som får hjälp vågar sällan sätta sig emot sin arbetsköpare eller fly på egen hand. Enligt Internationella arbetsorganisationen, ILO, efterfrågar arbetsköpare barn eftersom ”de är billiga, fogliga av naturen, mer lättstyrda än vuxna och för rädda för att klaga”. Barn som missköter sig eller skadar sig och inte klarar av arbetsuppgifterna blir utkastade på gatan, bland de tiotusentals andra små flickorna och pojkarna som redan sover på refuger och trottoarer. Ingen kommer att fråga efter dem. Det går att köpa ett nytt barn.
– Bröd. Jag behöver bröd. Hjälp mig, säger en liten kille som springer längs en stor väg och försöker stoppa bilar.
Han kanske är tio år. Blicken är desperat. Han har dykt upp som från ingenstans, från ett hål i en refug. Där verkar det bo ytterligare ett litet barn. Runt hålet är marken täckt av skräp och krossat glas. På andra sidan gatan går en svensk turist och tittar på vävda textilier. I ett litet stånd hittar kvinnan en vitrandig, lång sjal som hon sveper om halsen.
– Only 200 birr! säger försäljaren uppmuntrande.
– Ah, too expensive, svarar kvinnan.
Hon lyckas pruta ned priset till 120 birr, 40 kronor, och ler glatt när hon går iväg med påsen i handen. Vävaren Ake Sorsa får inte ett öre av förtjänsten. I morgon, innan strimman av dagsljus har börjat leta sig ned genom det lilla hålet i vävhusets tak, kommer han att väva nya.
