Hade man valt att översätta titeln på Olivier Assayas nya film direkt från franskan hade den hetat ”Efter maj”. Nu valde man i stället den kanske gångbarare, men lite missvisande titeln Efter revolutionen. Visserligen kom Frankrike i maj 1968 närmare en revolutionär situation än någon annan västerländsk borgerlig demokrati gjort under efterkrigstiden. Miljoner arbetare gick i vild strejk, fabriker ockuperades, studenter från både gymnasier och universitet var i uppror, konstnärer och intellektuella stod på barrikaderna och, viktigast av allt, det knöts band mellan dessa grupper på sätt som man sällan lyckades med i andra länder under 68-rörelsen. Etablissemanget var skakat. Det stora kommunistpartiet och de reformistiska fackföreningarna föreföll på väg att helt förlora sitt disciplinära grepp om arbetarklassen.
När president de Gaulle den 29 maj oväntat lämnade landet i helikopter nådde ryktesspridningen sin klimax. De Gaulle visade sig ha besökt de franska trupperna i Tyskland för överläggningar med sin gamle vapendragare, general Jacques Massu (tio år tidigare ansvarig för den brutala repressionen under det så kallade ”Slaget om Alger”, som skildrats så lysande i filmen med samma namn). Hade presidenten för ett ögonblick tappat självförtroendet och flytt från en kaotisk situation? Eller ville han symboliskt demonstrera inför nationen att han hade armén bakom ryggen? När han återvände till Paris upplöste han nationalförsamlingen och lät utlysa nyval. Stalinister och fackbyråkrater tog tacksamt emot möjligheten att rikta arbetarklassens energi mot valurnorna. På arbetsplats efter arbetsplats röstade man för att avbryta strejken, men fusk och påtryckningar karakteriserade dessa omröstningar. Där arbetarna ändå höll ut skickade man in den ökända ordningspolisen CRS, något som till och med krävde dödsoffer.
Någon revolution blev det alltså inte av majdagarna. Däremot öppnade de upp för en längre period av aktivism och sociala framsteg. Och det är denna period, 1970-talets första år, som Assayas skildrar i sin film, som är både en självbiografi och en biografi över en generation. För Assayas (född 1955) och hans generationskamrater var maj 68 snarast ”en sorts generalrepetition för den kommande revolutionen”, säger regissören i en intervju (Fiches du cinéma, 7 november 2012). Det är alltså en film om att leva i ett tillstånd ”före revolutionen”, inte efter. Och just i denna skildring av en tidsanda präglad av den demokratiska tron på den egna politiska aktivismens möjligheter ligger också filmens oemotståndliga charm för oss som inte är gamla nog att personligen minnas ett historiskt skede innan alla strider blev defensiva och ägde rum under hotet om ekologisk katastrof. Här är Assayas film en välkommen korrigering till en historieskrivning som så ofta dominerats av kappvändande karriärister som gått raka vägen från Mao till Milton Friedman. De som blåser upp sin egen betydelse genom självgoda syndabekännelser och förvanskar en epok från att handla om de mångas kamp för fördjupad demokrati till att bli en fråga om några unga medelklassherrars vurm för den ena eller andra diktatorn.
Filmens huvudperson, Gilles (Assayas alter ego), och hans vänner är på gränsen mellan gymnasiet och universitetet eller arbetslivet. Radikal politik, konstnärsambitioner och sexuellt uppvaknande sammanflätas i deras dagliga liv. Att Assayas sympatier ligger (och låg) bland de frihetliga och direktdemokratiska delarna av 68-vänstern är uppenbart. I filmens inledning karvar Gilles ett anarkist-A i skolbänken, i slutet ses han läsa en skrift utgiven av Situationisterna och däremellan smiter han bakvägen in på bio för att se Thommy Berggren som Joe Hill i Bo Widerbergs film från 1971. Men om filmen har en svaghet är det ändå att den överlag undviker att gå alltför djupt in i de svåraste politiska frågorna. Det beror delvis på att huvudpersonen på många sätt är den minst intressanta av karaktärerna. Gilles förefaller aldrig riktigt engagerad, vare sig i sin politik, sin konst eller, ens, sina kärlekshistorier. I slutet glider han lite på en räkmacka in i filmindustrin, via pappan som har en framstående position på statstelevisionen (liksom Assayas pappa, för övrigt).
Betydligt intressantare är exempelvis Christine, för en tid Gilles flickvän. Hon blir del av ett politiskt filmkollektiv. I anslutning till Christines och filmkollektivets historia ställs flera centrala frågor; om könsroller, om relationen mellan intellektuella och arbetarklass, och inte minst, om hur den ekonomiska pressen, det självklara behovet att försörja sig, formar och deformerar aktivism och aktivister. Men dessa frågor ställs i utkanten av berättelsen, som gång på gång alltför snabbt flyttar fokus bort från dem igen. Resultatet blir en film som pendlar mellan en charmerande lätthet i handlaget och ett frustrerande brist på djup.
