Skruvstädet runt redan pressade SAS-anställda har dragits åt rejält. Vissa har redan lämnat företaget, men för alla är det inte så lätt. Trivsel på arbetsplatsen bestäms ju inte bara av lönens storlek och arbetstidens längd.
– SAS är en stor del av mitt liv och det betyder mycket för mig att vara här.
Orden är Lindas. Hon är i 40-årsåldern och har arbetat som flygvärdinna på SAS sedan 1980-talet.
Under hela den tiden har samma sak stått att läsa i företagets manualer: att ingen ska prata med media. Den här rekommendationen gör att många är rädda – det pratas också om repressalier som drabbat personer som vågat sticka ut hakan. Men den senaste tidens händelser gör att vissa, som Linda, ändå väljer att berätta sin historia inifrån SAS. De vågar dock inte gå ut med sina riktiga namn.
Måndagen den 12 november 2012 spelade SAS ledning ut sitt första kort i en process som skulle komma att avsevärt försämra de anställdas villkor.
– Detta är vårt ”final call”, om vi ska finnas kvar.
Så sade SAS vd Rickard Gustafson den här dagen, när SAS senaste sparpaket presenterades. En nedskärning, ja ”slakt” kallar SAS-anställda det, som lär gå till historien inte minst på grund av att den innehöll lönesänkningar, att ledningen ställde ett ultimatum och eftersom regeringen var så pass aktivt inblandad.
Precis som för många utomstående slog ”final call” ned som en bomb bland de anställda. Linda var en av dem som blev väldigt förvånade.
– Vi visste att det var något, det osade lite i korridorerna. Men att det var så illa, det hade jag inte kunnat uppfatta.
Hon hörde nyheten under en paus mellan två flygningar.
– Jag undrade om det skulle bli problem att komma hem till Sverige från nästa tur. Min kollega sade till mig inför flygningen: ”Tänk om det är sista gången vi gör en säkerhetsdemo.” På kvällen gick vi inte och lade oss direkt, vi satt tillsammans och drack te.
– Jag tänkte: ”Gud, vad ska jag göra om jag inte kan flyga. Vem vill ge mig ett jobb?” Det var väldigt oroligt.
Men någon konkurs blev aldrig aktuell i det här läget. Och efter den 12 november var stödet från passagerarna stort.
– ”Lycka till nu” och ”vi håller på er”, sade de. Jag blev gråtfärdig, det var otroligt rörande, säger Linda.
En vecka efter ”final call” skrev fackförbundet för de danska kabinanställda som sista part på ett nytt avtal.
– Att de väntade längre med att skriva på… Det finns anledningar. De har en annan struktur, med mycket långlinjeproduktion. Det är annorlunda för dem jämfört med oss i Stockholm som bara har två långlinjer, säger Linda, och fortsätter:
– Först var det en oerhörd lättnad naturligtvis. Men sedan när jag hörde hur det gått till på de fackliga mötena kände jag ”var det så jäkla bra egentligen?”
Svenska kabinanställdas förening (SCCA) gick bland annat med på att riva upp framtida lönehöjningar, höjd pensionsålder och fem och en halv timmes mer arbetstid per vecka – 47,5 timmar är den nya riktlinjen.
Avtalet började gälla den 1 december, men schemaändringarna märks först när marsschemat når de anställda. Linda känner en viss oro för att stressen på arbetsplatsen ska öka än mer.
– Med de scheman vi haft de senaste åren har vissa pass varit hysteriska. Jag kan komma hem 03.00, för att sedan köra charter till 15.00 nästa dag.
Framöver kan det alltså bli än stressigare. Och mindre betalt. Varför inte lämna SAS och söka annat jobb? Linda menar när hon tänker efter att hon med sin sociala kompetens säkert skulle hitta något. Fast så lätt är det inte att söka sig bort från den skandinaviska flygplansjätten.
– Om det hade blivit en annan utveckling efter ”final call” hade jag kanske fullständigt brutit ihop. SAS är en stor del av mitt liv och det betyder mycket för mig att vara där.
Hon känner en stor stolthet över att vara flygvärdinna.
– Utmaningen är att eftersom passagerarna har köpt biljetter, de är våra kunder, så vill jag att alla ska vara nöjda. Om det blir något problem, då ska vi hjälpa dem med det.
Dessutom finns det annat som är viktigt för Linda. Hennes ansikte spricker upp i ett leende när hon pratar om sina kollegor.
– Jag trivs väldigt bra, det är jätteroligt varje dag. Mest eftersom jag har otroliga kollegor. Jag kan vara euforisk när jag kommer hem efter ett arbetspass, så roligt är det.
Piloten Anders, med många år bakom sig i SAS, uppskattar också han i grund och botten sitt jobb. Anders tror att just det här även kunde vara en nackdel för piloterna i förhandlingarna.
– Bland oss finns läkare, jurister, ekonomer, ingenjörer – de har alla ändå valt att flyga. Vi kanske är lite korkade på så sätt, att vi kan köpa mycket försämringar i avtalen eftersom vi tycker det är ett givande jobb, säger han.
– Men självklart är det vissa som inte köper läget utan har sagt upp sig.
För piloterna blir det nya avtalet en markant försämring: en månadslön mindre per år, elva fler arbetsdagar per år, fler arbetstimmar i veckan och kraftigt sänkt pension. Det är de kanske mest kännbara punkterna i avtalet.
– Måndagen den 12 november låg det ett nytt företagsmejl i inkorgen. Det var verkligt stora försämringar av vad vi hade och sedan sade man ”take it or leave it”, säger Anders.
– De ställde det här mot en konkurs. Då började jag tänka att det här kommer att bli ett tufft jobb att leva med.
Anders, som har fru och barn, har drygt två månader efter att villkoren i det nya avtalet blev kända mer eller mindre accepterat läget.
– Jag måste titta på vad det här betyder ekonomiskt och lägga om min ekonomi framöver. Hur det än är så klarar man sig ju.
För jobba kvar på SAS, det kommer Anders att göra. Precis som Linda trivs han mycket bra med kollegorna och med jobbet i stort.
– Det är en varierande vardag och otroligt trevliga kollegor. Det kanske inte är så spännande längre, men det är ett jobb som kräver full koncentration. Det är ett hantverk att flyga.
– När vi tar på oss uniformerna, då känner jag en stolthet för att jobba för SAS. Trots den senaste tidens händelser.
Varje morgon flyger SAS in resenärer från olika delar av Sverige till Stockholm och Arlanda. Många av de här resenärerna var oroliga under veckan efter ”final call” och det märkte Anders tydligt.
– Efteråt var det många som var lättade att det löste sig. Främst affärsmän berättade att de inte visste vad de skulle ha gjort utan SAS. Då förstår man vilken viktig funktion det här flygbolaget fyller.
Trots stoltheten och glädjen att jobba för SAS – i ledningens tillvägagångssätt finns det mycket som retar Anders.
– Behandlingen vi blev utsatta för… Det är frustrerande. Jag kan vakna på morgonen och bli irriterad direkt.
Det har framkommit misstankar om att det så kallade ”final call” var väl regisserat och uttänkt under en längre tid. Och det är inget som piloten Anders säger emot. Piloterna får leva med att pensionerna och lönerna pressas ned, samtidigt som arbetstiden bara ökar.
Precis som tidigare ligger arbetstidsriktlinjen för SAS-piloterna på 47,5 timmar i veckan. Men nytt är att inget hinder finns för fler timmar per vecka. Arbetstiden tickar lätt över 50 timmar i veckan, har det visat sig. Detta att jämföra med avtalet piloterna hade i början av 2000-talet, då det var 42 timmar i veckan som gällde.
Som Arbetaren tidigare skrivit om sker utökningen av arbetstiden med EU:s goda minne. Snart införs dessutom ännu liberalare gemensamma EU-regler för arbetstider. Anders är orolig för vad pilottrötthet kan få för konsekvenser.
– Vi piloter är flygsäkerhetsambassadörer, vi är den sista anhalten som ska garantera passagerarnas säkerhet. Samtidigt har vi inte stödet från myndigheterna för att vara mentalt fräscha att fatta bra beslut.
Anders jämför utvecklingen inom EU med hur det var i USA för några år sedan. På andra sidan Atlanten gick det länge i samma riktning som här, med allt mer frisläppta arbetstidsregler. I december 2011 infördes dock i USA återigen mer restriktiva regler.
Men detta kom först efter att en olycka i Buffalo krävt 50 människoliv. Pilottrötthet var en av huvudorsakerna till den olyckan.
Fotnot: Linda och Anders är fingerade namn.
