Verktygslådan

Kvällsmat för en papperslös

”Folk borde vilja ha rena och nytvättade bilar nu. När solstrålarna får metallen och lacken att blänka.” Foto: Daniel Nilsson/Scanpix

Fyra timmar och inte en bil. Det är som om Sverige sover. Min chef suckar tungt inifrån ”kontoret”; ett skamfilat skrivbord och några omaka stolar räddade från en container, som ställts upp längst in i verkstaden. Just nu tas det mesta av golvytan framför upp av en gammal Ford Taunus. Den ska inte tvättas. Den […]

Fyra timmar och inte en bil. Det är som om Sverige sover. Min chef suckar tungt inifrån ”kontoret”; ett skamfilat skrivbord och några omaka stolar räddade från en container, som ställts upp längst in i verkstaden. Just nu tas det mesta av golvytan framför upp av en gammal Ford Taunus. Den ska inte tvättas. Den tillhör en av hans kompisar och jag har fixat bromsarna och några rosthål. Tillräckligt för att den ska gå igenom besiktningen. Det tog en kvart, nu har vi väntat resten av förmiddagen på att han ska hämta sin skrothög igen. Och på kunder. Riktiga kunder som betalar. Jag står ute i solskenet och röker. Det börjar bli varmare, även om det går långsamt. Och ljusare. Folk borde vilja ha rena och nytvättade bilar nu. När solstrålarna får metallen och lacken att blänka. 

Jag har inte ätit sedan min vän Samir, den libanesiske kocken, gav mig en tallrik falafel i går kväll. Strax efter stängningsdags på ”hans” restaurang. En telefonbeställning som aldrig hämtats.

”Habibi”, hojtar chefen. ”Tvätta hans bil. Det kanske kan locka kunder. De ser vi har öppet. De kanske inte förstår att vi är här.”

Det finns naturligtvis en stor skylt nere vid vägen där det står med stora bokstäver om våra ­öppettider och priser. Men jag ­säger inget om det. Jag gör som han säger. Han är min chef.

Han brukar lova att han ska bjuda mig på middag en dag. En riktig, fin middag. Jag hoppas det blir i dag. Det är snart lunchtid. Men nej, chefen hoppar över lunchen helt i  dag. Han räknar pengar för sig själv med hög besviken röst. Arabiska siffror studsar klagande mot plåtväggarna och cementgolvet. Om någon svensk råkat sticka in huvudet då hade de förmodligen trott att han bad till sin Gud.

På eftermiddagen får vi in 15 postbilar. Nu blir det stressigt i stället. Chefen ringer efter förstärkning. Hans son och en kusin. Vi jobbar sammanbitet och utan paus i fem timmar. Vi jobbar tills vi är klara. Jag ska fråga chefen om han kan ge mig litet pengar till mat och cigaretter men hans son hinner före. Något har hänt hemma, något kostsamt. Chefen rafsar ner sedlar i byxfickan och svär när han stänger ”butiken”.

Jag står ensam kvar utanför den låsta verkstaden, jag har inte en krona, mina cigaretter är nästan slut, magen värker, jag är både våt och smutsig. Inne i huvudet tuggar jag på chefens avskedsord; I morgon, habibi, walla! I morgon ska han ge mig pengar. Och middag! Alltid i morgon. Som om jag kan bli mätt av det i dag. 

Jag går till min chefs lilla övernattningslägenhet som jag bor i, för att duscha. Kanske sova. Kylskåpet är tomt, förutom chefens värktabletter. Duschtvålen är slut. Jag tvättar mig med det som finns kvar i botten på schampoflaskan. Byter till mitt ­andra par byxor och går till min vän libanesen. Han hälsar med ett brett leende där han står bakom disken och häller upp öl. Restaurangen är tom förutom en blond tjej som sitter vid spelautomaterna och mannen som just beställt öl till henne och sig själv.

”Kompis, kan du fixa en hamburgare åt mig?” frågar jag min vän och hans leende raderas ut:

”Habibi, jag är ledsen. Chefen har varit på mig. Han är svensk, du vet. Snål!”

Han blinkar åt mig och ger mig ett litet glas öl i stället. Drycken lägger sig tungt i min tomma mage. Om någon timme brukar stället vara fullsatt och stimmigt, då kan Samir ha användning av en diskare till. Han har skickat hem den svenske praktikanten för han tog ändå bara en massa rökpauser och snackade om arbetsrätt och lagar. Lat!

Jag står ute i restaurangköket och diskar fyra timmar i sträck. Jag tar ingen rökpaus. Mina cigaretter är slut. Ibland snurrar det i huvudet så jag måste ta tag i diskhon och hålla i mig för att inte trilla omkull. Men jag klagar inte. Jag tänker på min bror som blev skjuten i Bagdad. Jag tänker på att jag ska få äta när restaurangen stängt och alla skräniga gäster gått.

 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hej där 👋

Läs Arbetarens senaste Månadsmagasin gratis på webben! Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet kommer tre gånger i veckan: onsdag, fredag med veckans rubriker och långläsning på söndagar.