”Omg zero dark thirty… Best movie ever. Have a whole new hatred for muslims and a whole new appreciation for navy seals.” (En i en lång rad liknande kommentarer från Twitter som tidningen Mondoweiss samlade in i samband med att Zero Dark Thirty hade premiär)
Inför visningen av Kathryn Bigelows och manusförfattare Mark Boals Zero Dark Thirty förväntade jag mig två saker: en film som framställde tortyr som ett effektivt, rent av omistligt inslag i det som brukar kallas för kriget mot terrorismen, och ett triumfatoriskt och känslosamt patriotiskt slut som hyllade den amerikanska krigsmakten och dess överbefälhavare, president Barack Obama.
Det finns en sådan film. Den släpptes på dvd i Sverige i mitten på januari med titeln Code Name Geronimo, men hette Seal Team Six: The Raid on Osama Bin Laden när den hade premiär på amerikansk tv, lägligt nog två dagar före höstens presidentval. Här får man fram den avgörande biten information (identiteten på bin Ladins personlige kurir) genom att hota att lämna ut en fånge till saudierna, vilka, enligt den amerikanske förhörsledaren, ska flå honom levande och sedan mörda hans fru och barn. När bin Ladin skjutits (inte som i verkligheten obeväpnad, utan med en AK-47:a i handen) klipper filmen mellan Obamas tal till nationen, firande människor utanför Vita huset och intervjuer med de stolta elitsoldaterna i filmens Seal Team Six, ett gäng olidliga pojkscouter. Det är bara en parad som saknas. Slutrepliken går till en av soldaterna: ”It’s a good day to be American”.
Jämför detta slut med slutet i Zero Dark Thirty. En obeväpnad bin Ladin har avrättats summariskt inför ögonen på sin familj. Hjälten, CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) som tillbringat ett decennium i jakten på honom, kliver ombord på ett militärt transportplan någonstans i Pakistan. Hon är ensam passagerare. Det är ödsligt och tyst och mörkt. Hon är mentalt utmattad och nedstämd. När hon tillfrågas var hon vill åka tittar hon bara tomt framför sig. Tystnad och mörker blir filmens slutreplik. Jobbet är gjort. Men här finns inget att fira, ingen falsk visshet om den ljusa morgondagen. Det slutar som det börjar, med en känsla av tragedi, en känsla av ett Amerika som inte riktigt förstår vad som händer det eller vart det är på väg.
Nationalistiskt firande av den utomrättsliga avrättningen uteblir alltså, men rättfärdigandet av tortyr är otvetydigt. Här är det genom en lång och metodisk tortyrprocess som man pressar fram det avgörande namnet på bin Ladins kurir och det är amerikanerna själva som torterar. Scenerna känns högst realistiska och inkluderar bland annat en referens till de ökända bilderna från Abu Ghraib när den svårt medtagne fången tvingas krypa naken i hundkoppel. Bigelow har försvarat sig med att det handlar om att man visar upp det som faktiskt skett, inte att man tar ställning för det. Men problemet ligger i bristen på kontext. Vi vet att tortyr är ineffektiv, att den producerar mängder med desinformation, att den drabbar oskyldiga, att den förgiftar och korrumperar samhällskroppen. Men här saknas helt scener som visar det. I stället ser vi bara hur tortyren blir nyckeln till den slutliga framgången i jakten på nationens fiende nummer ett. Tortyren visas som effektiv, avgränsad, hanterbar. Det påminner mycket om propagandan kring de humanitära ”precisionsbomberna”.
Att upphovspersonerna i efterhand varken kan förstå eller vill ta ansvar för den film de själva faktiskt gjort känns som en naturlig förlängning av Zero Dark Thirtys känslomässiga kluvenhet och dess snävt begränsade förståelse av samtidshistorien. Enligt denna historiesyn utgör 9/11 en startpunkt, en oförklarlig akt av ondska som drabbar en oskyldig och oskuldsfull nation. I filmens inledning kastas vi direkt in i dokumentära bilder och ljudupptagningar från attacken, vi ser tornen rasa, hör de inspelade telefonsamtalen från människor som snart ska dö. Det är lika gripande som manipulativt. Det suddar ut all föregående historia, alla offer för imperialismens bomber, alla störtade regeringar och stöttade diktatorer, och hela den komplexa bakgrundshistorien kring bin Ladin, en gång USA:s allierade i Afghanistan. Och det lägger sig som en känslomässig dimridå över alla krigsbrott begångna därefter.
Rakt igenom sina två timmar och 37 minuter behåller filmen därefter ett klaustrofobiskt amerikanskt perspektiv. På det sättet är Zero Dark Thirty lika inskränkt nationalistisk som Code Name Geronimo. Men i det nedtonade slutet anas ändå ett oartikulerat tvivel som bekräftas av Bigelows fåfänga försök att framställa filmen som något annat än den alldeles uppenbart är. Men det är förstås alltför lite, alltför sent. Det patriotiska jubel som Bigelow utelämnar står i stället publiken i de amerikanska biosalongerna för. Hejarop och applådåskor åtföljer enligt vittnesmål slakten i Abbottabad. Och i sociala medier breder islamofobin ut sig.
