Lajv är förmodligen den minst förstådda kulturform som existerar. Om det ens kan kallas kultur, något som konservativa kulturarbetare sällan håller med om. Tidigare brukade kritiken betona att fantasy och annan fiktion endast kunde engagera missanpassade nördar, men efter att Sagan om ringen drog in tre miljarder dollar på bio känns det argumentet begravet. 

Populärkultur har aldrig varit längre förpassad från vardag och realism än vad den är nu. Men all annan kultur erbjuder distans som åskådare, en möjlighet att utvärdera på håll. Lajv är en renodlad, kompromisslös deltagarkultur. Det finns ingen publik, inte ens en möjlighet att besöka som utomstående. Man kan varken fotografera, filma eller ens rättvisande återberätta upplevelsen. Att utvärdera ett lajv är ofrånkomligt att utvärdera sig själv, eftersom deltagande är ett måste.  

Dessutom måste man hantera gamer shame, skammen över att ägna sig åt barnsliga lekar i vuxen ålder. Uttrycket beskiver ett fenomen som alla inom spelkultur tvingas ta ställning till. Vuxna människor förväntas inte syssla med barnlekar. Begreppet har förklarats som en konsekvens av krav på produktivitet och funktion i det moderna samhället. Barn producerar inga mätbara resurser, de är inte arbetsföra, och uppmanas därför att växa upp så snart som möjligt för att kunna bidra till produktionen. Lekar som påminner om barndomstiden kan därför inte tillåtas, vilket resulterar i gamer shame. Huruvida man väljer att tro på den teorin eller inte, är skammen uppenbar för alla. I synnerhet när det pratas lajv. Enligt författaren och nördforskaren Ethan Gilsdorf är lajv den gren av spel- och nördkultur som anses mest bisarr och obegriplig, vilket ofrånkomligt leder till mesta möjliga gamer shame.

Efter att ha följt lajvkulturen under några år bestämde jag mig till slut för att testa. I Oslo arrangeras lajv­festivalen Grenselandet, dedikerad till den typen av lajv som internationellt kallas nordic LARP (live action role playing), även känt som konstlajv eller prettolajv. Inga drakar och demoner, inga dräkter eller svärdsstrider, detta är genren som utforskar känslor och relationer. Det är även känt som den minst nybörjarvänliga formen, den som till och med konventionella lajvare ryggar för. 

Det är en sak att förhålla sig till lajv på en piedestal av ovanförperspektiv, betydligt svårare som oerfaren deltagare. 

En obekväm klump av gamer shame, prestationsångest och alienering har samlats i magtrakten när jag kliver in på universitetslokalerna i Oslo där festivalen ska hållas. Jag kommer på mig själv med att desperat önska att det fanns ett gym i närheten, eller något annat som kunde utplåna den förbannade känslan av att vara så hjälplöst bortkommen. En man som jag vagt känner igen, bekräftar utanförskapet med hälsningsfrasen:

– Men vad gör du här?

Med förväntansångest på maxvolym lommar jag iväg till registreringen. Som en gardering mot pinsamheter har jag lite fegt anmält mig till det lajv på listan som verkar mest okomplicerat och verklighetsförankrat. Valet föll på ”An unforgettable holiday”, som satts upp av en delegation från Vitryssland. Lyckligt ovetande om vitryssarnas dolda planer, ansluter jag mig till gruppen som står samlad under en skylt med lajvets namn på.

Vi lämnar huvudbyggnaden och beger oss bort mot universitetets naturvetenskapliga institutioner. Vitryssarna tar emot oss på bräcklig engelska när vi kommer fram, och förklarar att lajvet är enkelt uppbyggt. Vi ska spela stereotyper på chartersemester kort och gott. Efter den snabba introduktionen delas karaktärsbladen ut. Jag tilldelas ett som pryds av orden ”DJ” samt ”pundare” och drar en suck av lättnad. I en annan tid och ett annat liv fick jag tillräckligt med referenser för att spela den rollen, vilket stillar magen en smula. 

Lajvet spelas på engelska så jag tar sats i min bredaste Londondialekt och börjar babbla sönder omgivningen efter förmåga. Nervositeten får ett naturligt utlopp och det är svårt att hålla tyst. Någon vidare inlevelse blir det däremot inte. Scenariot känns som en krystad förvecklingskomedi och medspelarna tycks lika oengagerade som jag. Det enda som bryter mönster är när jag häver mig över en ung man och trakasserar honom långt bortom anständighetens gränser. Till slut får han nog och snäser till:

– Backa eller jag klipper till dig.

Naturligtvis spelar han bara, men något mörkt och väldigt äkta flimrade till för ett ögonblick. Dessvärre markerar blicken ett undantag från upplevelsen i övrigt. Bussresan avbryts abrupt när maskerade män springer in och viftar med vapen. Semesterresan förvandlas till någon slags gisslandrama och allt vad realism och inlevelse heter seglar ut genom fönstret. 

Totalt förlorad i handlingen retirerar jag till att mållöst driva runt, fastlåst i min pundarkaraktär som förvandlats till en trist parodi. Dramatiken som pågår runt omkring känns avlägsen och löjeväckande. 

Efter ytterligare en timmes förvirring är lajvet slut, vi kliver ur våra roller och deltagarna tillåts ett efterlängtat toalettbesök. Jag fick inga svar på varför dessa människor så passionerat kastar sig in i surrealistiska rollspel. Inget kändes verkligt, med undantag av den unge mannens mördarblick, som fortfarande gnager. Mitt i tankarna kliver ynglingen in på toaletten och ler vänligt mot mig. Ilskan är borta från hans ansikte och jag ser bara en harmlös grabb med typiskt skandinaviskt utseende.

– Du var bra på att spela arg, säger jag.

– Jag bär på mycket ilska, svarar han generat, det blir lätt så när man växer upp i Palestina.

När han gått igen står jag kvar och känner mig väldigt vit och västerländskt naiv. 

Tillbaka i rummet där lajvet hölls, pågår den obligatoriska debriefingen. Alla som behöver ventilera ska få en chans att göra så. Min nya palestinska bekant berättar att han blev genuint rädd när de beväpnade personerna rusade in. Tio minuter tidigare hade jag förmodligen avfärdat det som överkänsligt, nu känns det mer som att få en knytnäve av ödmjukhet i magen. Det blir inte bättre när vitryssarna förklarar att trafficing, människohandel, är ett aktuellt problem i Östeuropa. Kroppar som säljs på svarta marknaden, människor reducerade till en prislapp. Vad är långsökt, vad är löjligt? Frågorna lämnar en tungsint eftersmak när vi vandrar tillbaka till huvudbyggnaden genom ett dystert nedsläckt och regnigt Oslo. 

Efter en återträff med resten av de drygt hundra festivalbesökarna, är första dagens lajvande avslutad. Jag somnar sent, medveten om att festivalen bara har börjat. I morgon väntar två nya lajv och om första dagen var någon indikation, kommer det att  bli en lång helg.

Lördagen är uppdelad i två pass. Jag har skrivit upp mig på ”The Baader Meinhof experiment” på förmiddagen. Lajvet följer fyra grupper som åtskiljs av symboliska och faktiska linjer. På ena sidan av en vägg befinner sig vänsteraktivister och RAF-terrorister, på den andra svensk polis och militär. Året är 1975, vi befinner oss i Stockholm och på båda sidor av väggen rasar ideologiska debatter. Fredliga metoder eller våld, diplomati eller undantagstillstånd. Grupperna käbblar inbördes samtidigt som konfrontationen mellan dem närmar sig. 

Jag har hamnat på polissidan och blivit tilldelad rollen som skitnödig paragrafryttare. Vi befinner oss i en teaterlokal och scenbelysningen skiftar beroende på vilken grupp som ska agera. När mörkret faller fryser deltagarna i sina positioner. Ljuset tänds över vänsteraktivisterna och polissidan lyssnar i mörkret, innan det byter igen. Formatet ger tid till eftertanke, pauser av reflektion. Jag växlar mellan att högfärdigt klampa runt och predika lag och moral, med en opassande munterhet, och att stillastående insupa omgivningen. Tunga ämnen avhandlas, men allvaret i scenariot blir något lidande av att det är så förbannat roligt. 

Näst på schemat är en gemensam lunch. Från alla håll strömmar lajvare till från andra spel som pågått samtidigt.  Ekot av vad de upplevt syns i deras ansikten. Några skrattar högt, andra vandrar sakta fram med rödgråtna ögon, vilandes på någons axel. Många ser utmattade ut och intimiteten är påträngande. Känslorna bärs på utsidan och ingen skäms över att bryta ihop offentligt. Instinkterna och ankaret i vardagen kommer tillbaka. Jag håller minen strikt, ryggen rak och glider åter ut i periferin, ovillig att bli indragen.

Lajvarna kallar fenomenet för ”bleed”, det tillstånd som inträffar när karaktärens känslor blir verkligare än ens egna. Förnuft och distans spolas bort, man förlorar sig i fiktionen. Jag träffar deltagare som beskriver bleed som den ultimata kicken. Men det är mer än bara ett rus,  det är en lek vid galenskapens gräns, en förlust av kontroll och verklighetsförankring som inte sker riskfritt. Ett talande exempel inträffade på danska relationsexperimentet ”Delirium”, där lajvarna avråddes från att befinna sig i fasta relationer om de tänkte medverka. Personer som deltog i lajvet intygar att det inte var en överdriven varning. Människor som återvände från Delirium var inte samma som de som åkte dit. Något hände där nere i Danmark, något som hängde kvar en lång tid efteråt.

Historierna om bleed, omskakande upplevelser som får verkligheten att börja luta, i takt med att min gamer shame bleknar växer nyfikenheten. Jag har inte åkt till Oslo för att testa halvhjärtat. Upplevelsen kan omöjligt bli komplett om man håller fast i en livlina till det vardagliga, bekanta och trygga. Det finns ett steg kvar att ta.

På listan över eftermiddagens aktiviteter syns ett arrangemang som tycks skräddarsytt för uppgiften. En finsk trio har satt upp ett lajv som utspelar sig på ett mentalsjukhus. I beskrivningen förtydligas att det är ett lajv utan spärrar, fritt fram att spåra ur precis hur mycket man vill. I ett infall skriver jag upp mig på listan.

Snart vandrar jag med nio andra människor bort genom korridorerna och tänker att nu blir det åka av.

Spelet har en fantasieggande konstruktion som skruvar till tankebanorna. Vi är tio spelare, men föreställer endast fem personer. Alla deltagare har multipel personlighetsstörning och delar sin karaktär med någon annan. Hela lajvet utspelar sig i ett rum där vi sitter i ring, men egentligen är det förstås två rum där den andra sidan av personligheten sitter i det andra. Utrymmet mellan rummen kallas passande för ”psykos”. De tre finska tjejerna uppmuntrar frihet att utveckla karaktären efter egna instinkter. Det finns inget rätt och fel, vi ska ta vansinnet dit det hamnar.

Jag får rollen av en konservativ man som lever i förnekelse. Dessutom sitter min fru inne på samma mentalsjukhus. Eller mina fruar, hur man nu ska se på saken, eftersom de spelas av två olika personer. Därtill har jag den andra sidan av min egen karaktär, som jag endast har bristfällig information om. Det är mycket på en gång, och uppenbarligen kommer det bli friktion på vägen. Innan lajvet kickar igång har deltagarna en kort genomgång av tillåtna nivåer för fysisk kontakt, hur man ser på att få sig en smäll.

– Det är bara att köra på, intygar jag min dubbla uppsättning med fruar, och känner hur nackhåren reser sig. 

Lajvet ges startsignal och inledningen är lite trevande, men efter en stund börjar konflikterna växa fram. Arrangörerna spelar själva med som äppelkäcka, fantastiskt enerverande sjuksköterskor och snart brister tålamodet på alla fronter. När jag upprepade gånger blir avbruten kommer den där flippen som jag undrat kunde inträffa. Jag slår sönder ett glas med knytnäven, välter över ett bord och skäller ut en sjuksköterska för full hals. Efter det är det in i dimman, alla ankare släpper och det känns mer naturligt att flyta med än att hålla emot.

Kvinnan som spelar min fru, eller ena halvan av henne rättare sagt, är intolerant och aggressiv. Snart har hon fått nog av min borgerliga korrekthet. Raseriutbrotten kulminerar i att jag står upptryckt mot väggen, samtidigt som hon slår mig i huvudet och knäar mig i magen. Efter holmgången kommer sköterskorna in, för iväg mig till psykosrummet och spär på urladdningen. Rummet är nedsläckt och fyllt av dramatisk bakgrundsmusik. Utan att se något, utan att ha någon att agera mot, blir jag utsatt för ”inre röster” från en spelledare. Provokationer och självtvivel levereras rakt i örat. Sedan förs jag in till det andra rummet där karaktärerna är desamma, men har bytt personlighet. 

Som avslutning konfronterar vi till sist den andra sidan av vår karaktär.

Ljuset tänds i psykosrummet där alla har samlats, och på ett ögonblick är vi tillbaka i den gråtrista verkligheten på ett universitet. Den norska kvinnan som spelade min hårdhänta fru sitter ihopsjunken i ett hörn och ser helt färdig ut.

– Jag brukar aldrig vara arg, viskar hon, nu har jag varit det konstant i två timmar.

Arrangörerna kollar av stämningen och välmåendet, men ingen av deltagarna har tagit skada av det psykotiska kaoset. De flesta sitter med nöjda leenden och återberättar händelser som utlöser skratt hos de andra. Den relativt korta speltiden minskar risken för, eller chansen till, bleed. Verkligheten låg kvar inom räckhåll. Mina tankar dras osökt till Delirium, som också utspelade sig på ett mentalsjukhus. Det pågick 36 timmar i sträck. Jag undrar hur min hjärna hade hanterat det. 

Det finska lajvet om mentalsjukhuset erbjöd en liten inblick, ett smakprov, på krafterna som kan släppas lösa. Det är svårt att erkänna hur påverkbart psyket är, hur lätt man förlorar sig själv. Samtidigt finns det något oemotståndligt frestande i tanken på att kasta av sig verkligheten mer påtagligt och intensivt än vad någon drog eller virtual reality-simulator hade kunnat erbjuda. 

Med helgens lajvande avslutat, samlas alla deltagare i studentpuben för en efterfest. Ölen flödar men det är inte därför stämningen är laddad. Det är som en masspsykos har släppt och ersatts med förlösande lättnad. Ett socialt brus av människor har funnit något nytt hos andra, eller i sig själva. Det slår mig att dessa människor kanske inte försöker fly verkligheten. De vill förstå den. Overklighetens spelplan saknar vardagens begränsningar. Jag träffar på kvinnorna som spelade mina fruar på det sista lajvet, och förenas av vansinnet vi just gick igenom. Orden är överflödiga. Det ligger som sagt i fenomenets natur. Lajv kan inte beskrivas, inte illustreras. Det kan bara upplevas. 

Dagen efter lämnar jag Oslo och den omtumlande erfarenheten ba­kom mig, men upplevelsen har satt spår som inte kommer att suddas ut så lätt. Det var länge sedan jag blev så starkt påverkad, och jag inser att det kanske är där gåtan om gamer shame verkligen klämmer. Tryggheten, bekvämligheten, förutsägbarheten som ständigt framhävs som ett tecken på mognad, flög all världens väg där uppe i Oslo. Jag var tolv år igen, eller fem, eller bara någon helt annan. Socialt oacceptabelt, barnsligt och jättefånigt. På bästa tänkbara sätt.