Möt framtiden med organisering

Ledare
Demonstranter under en tyst marsch genom Atens gator mot rasism och nynazism, efter att partiet Gyllene gryning fått 7 procent i parlamentsvalet i juni.
Foto: Kostas Tsironis / SCANPIX

2012 går mot sitt slut och även om inte jorden gick under i år heller kan man inte undgå att se framtiden an med viss pessimism. Så mycket har blivit sämre under året. Så mycket ser ut att fortsätta bli sämre under 2013.

Det fanns en tid när vi trodde på retorik om att i den händelse fascismen skulle komma tillbaka i Europa skulle den inte alls se ut som på 1930-talet. Den tiden var för ett år sedan ungefär. I dag vet vi att med liknande ekonomiska förutsättningar som på 30-talet kan även en växande fascism vara mycket lik 30-talets. Grekland pressas intill ekonomisk kollaps av mäktiga grannländer, precis som Weimarrepubliken, och grekiska nazister får framgångar genom att ta efter det tyska originalet. Den orga­niserade antisemitismen växer igen i
Ungern. 

Våra svenska hemmanazister har sett bättre dagar, men enligt opinionsinstituten vill en tiondel av väljarna se mellanmjölksfascisterna i Sverigedemokraterna bilda regering. Att partihöjdare svingat järnrör på stan, att droger och alkohol redan tvingat 10 procent av ledamöterna ur riksdagen och att det så kallade oppositionspartiet för det mesta agerat stöd till den borgerliga alliansen verkar inte spela någon roll.

Och medan de som verkligen har makten i dag jobbar på med att montera ned och sälja ut samhället bit för bit, rasar debatten mellan antirasister och skränande ”traditionsvurmare” om skyddsvärdet för rasistiska tecknade figurer från 1938 som om det vore en fråga som betydde någonting alls utom som avledare från väsentligheter.

Det väsentliga är att den borgerliga världsbilden börjar få drag av hegemoni. Inte bara i bred bemärkelse i form av orubbad tilltro till parlamentarisk demokrati och marknadsekonomi, utan genom att det helt saknas utmanare till regeringens politik. Vi närmar oss en situation som påminner om den i Storbritannien på 80-talet, där all opposition till systemskiftet liknar nostalgiskt mummel. Allt medan lagar stiftas som sänker löner, höjer hyror och urholkar socialförsäkringssystemen – samtidigt som den övre medelklassen får allt fler möjligheter att göra avdrag för sitt tjänstefolk.

Det är lätt att se pessimistiskt på samtiden och på utvecklingen, men en syndikalist sörjer som bekant inte, hen organiserar. 

Organisering har inte varit så nödvändigt på länge som det är i dag. För att stå rustade inför de kommande åren måste arbetare gå samman och förbereda sig på en betydligt hårdare framtid. Både ekonomiskt – vi måste vara beredda att stödja varandra när välfärdssystemen inte längre fungerar – men också inför allt aggressivare attacker från arbetsköparen. Mycket kan tas vid förhandlingsbordet. Det är inte nödvändigtvis så att blockadmilitans är den önskvärda lösningen på alla konflikter, men är det vad som krävs så ska de striderna också vinnas. 

Europas kris kommer även hit, förr eller senare, och det som händer i södra Europa kommer i så fall att hända även här. Då måste svensk arbetarrörelse vara beredd, ha styrkan, övertygelsen och kunskapen för att stå emot. 

Detta skapar vi tillsammans här och nu. Låt detta bli nyårslöftet inför 2013: Är du inte med i facket – organisera dig. Är du organiserad – aktivera dig. Utkämpa strider, vinn, dela med er av era erfarenheter. Gå vidare och flytta fram våra positioner.