Fryshuset – en skattefinansierad nazilokal

KOMMENTAR: Stacken är inte det första exemplet på att svenska naziungdomar har tillhandahållits en lokal att organisera sig i. Förhållanden var redan på 1980-talet gynnsamma för radikalhögern. Och det genom statens försorg.

Inrikes
Nazister demonstrerar på sent 1990-tal och kungen firar sin 60-årsdag tillsammans med Fryshusets vd Anders Carlberg.
Foto: Pål Sommelius och Pontus Lundahl / SCANPIX

På 1980-talet ansågs det viktigt att göra något åt det växande problemet med våldsamma skinheads som samlades längs turiststråket Gamla stan i centrala Stockholm. Det ordnades en barack i mindre turisttäta norra Hammarbyhamnen där stadens skinheads, vissa av dem mer eller mindre seriösa nazister, kunde samlas. Det fanns också en tanke hos initiativtagaren, den socialdemokratiske politikern Anders Carlberg, att utöva en viss kontroll över den stökiga ungdomsgruppen.

Efter ett par år av fyllefester brändes baracken ner, men verksamheten återupptogs i form av en dartklubb i det närliggande Fryshuset, som Anders Carlberg drev.

När naziströrelsen växte under det tidiga 1990-talet kom lokalerna i Fryshuset att fylla en viktig funktion som samlingspunkt. Hit kom nu inte bara de stökiga skinnskallar man berett plats i en barack, utan hundratals unga som utgjorde en ny generation nazister. Här samlades man inför demonstrationer, här redigerades den påkostade musiktidningen Nordland som marknadsförde vit makt-musik. 

Carlberg uppgav sig vilja slå in en kil mellan patrioter och nationalsocialister, men hjälpte i praktiken de senare att växa. Bedömningar från mitten av 90-talet talade om 1  000 nazister i Stockholm, många av dem tonåringar.

Efter flera uppmärksammade misshandelsfall och ett brutalt mord i samband med en nyårsfest höjdes kraven på ett stopp för verksamheten. Anders Carlberg varnade för kraftigt ökat våld på stan när hans skyddslingar ställdes utan samlingslokal. I stället gick luften ur mycket av naziströrelsen i huvudstaden. Den dog inte, men utan skattefinansierade lokaler och stöd till tidningsproduktion tappade den fokus.

Stacken kan naturligtvis inte jämföras i omfattning eller betydelse, men är ett exempel på att dagens unga högerradikala hittat tillbaka till samlingslokaler som ett sätt att långsiktigt bygga sin rörelse. Givetvis fungerar det inte i längden att, som i fallet Fryshuset, vara i händerna på en socialdemokrat med en helt egen agenda för arrangemanget. Personerna bakom Stacken har främst inspirerats av den italienska organisationen CasaPound, vars koncept nu sprids från huset med samma namn i Rom ut i Europa. 

CasaPound har aldrig varit så fristående som man vill göra sken av, fascismen har ett betydligt starkare stöd i Italien än i Sverige. Men organisationens koncept med ­sociala center, lånat från den italienska vänstern, har visat sig vara en framgångsrik metod för organisering.