Kultur

Min vän seriemördaren

Jeffrey Dahmer, ett storvuxet freak som brukade göra konstiga ljud och imitera spasmatiska anfall under lektionerna. Illustration: Abrams Comicarts

Slutet för Jeffrey Dahmer var passande brutalt. 1994 avtjänade han ett 957-årigt fängelsestraff för att ha dödat, styckat, ätit och sodomiserat 17 pojkar och unga män, när han blev ihjälslagen med en skivstång av en schizofren medfånge. Vakterna som hittade Dahmer hade först svårt att identifiera honom eftersom hans ansikte var så deformerat. När Derf […]

Slutet för Jeffrey Dahmer var passande brutalt. 1994 avtjänade han ett 957-årigt fängelsestraff för att ha dödat, styckat, ätit och sodomiserat 17 pojkar och unga män, när han blev ihjälslagen med en skivstång av en schizofren medfånge. Vakterna som hittade Dahmer hade först svårt att identifiera honom eftersom hans ansikte var så deformerat.

När Derf Backderf fick höra talas om dödsfallet blev han bestört. Backderf och Dahmer hade gått på samma high school, och de följande åren gjorde han en rad serier baserade på sina minnen, som en sorts självterapi. Serierna har nyligen tecknats om och samlats i en bok som hyllats av så vitt skilda personer som Alison Bechdel och James Ellroy.  

Backderf hörde till skolans töntar, men även töntar har en hierarki. Längst ned på skalan fanns Jeffrey Dahmer, ett storvuxet freak som brukade göra konstiga ljud och imitera spasmatiska anfall under lektionerna, när han inte smög ut till parkeringen för att supa sig full. Backderf och några andra killar blev så fascinerade att de bildade en ”Dahmer Fanclub” som höll regelbundna sammanträden med Dahmer som självklar huvudperson. Någon jämlik vänskap var det dock aldrig tal om, gränserna var tydliga och alla visste sin plats, varför man kan ställa sig aningen frågande till boktitelns friend. Backderf umgicks inte privat med Dahmer, han var bara ett nöje att skratta åt på rasterna och efter high school sågs de aldrig mer. Medan Dahmer sjönk allt djupare ner i ett personligt mörker kom Backderf att utvecklas till en habil serieskapare som bland annat skildrat sina erfarenheter som sophämtare i serieromanen Trashed, men det är först med My friend Dahmer han blivit ett mer omtalat namn.

I en tid när den amerikanska alternativserien mer eller mindre revolutionerats av folk som Chris Ware, CF och Dash Shaw är Backderf förvånansvärt traditionell. Han för­litar sig på en stil som för tankarna till klassiska undergroundtecknare och berättar med en pedagogiskt förklarande röst.

Styrkan ligger i skildringen av ett amerikanskt 1970-talal på dekis, det är post-babyboom halvvägs in i oljekris och ­recession. Backderf beskriver överfulla skolor där eleverna blir osynliga i mängden och en person som Dahmer kan bete sig mer och mer märkligt utan att någon orkar bry sig. De växer båda upp i skuggan av det konkursdrabbade däck­meckat Akron, Ohio. Beskrivningen av staden påminner starkt om situationen i dagens USA efter bostadskraschen: ”The tire factories were closing. Once bustling, downtown Akron was now a ghost town of boarded-up stores. People were leaving the area in droves. Akron was dying.”

Det är först när Backderf försöker förklara varför Dahmer begick sina mord som det uppstår problem. Han hänfaller åt en typiskt amerikansk syn på den dysfunktionella familjens skuld. Särskilt modern som tar ut skilsmässa under Dahmers sista år på high school anklagas. Hade mamman aldrig lämnat Dahmer ensam med sina tankar och sitt allt mer utflippade beteende, kanske monstret inom honom aldrig vaknat till liv, resoneras det. 

Kanske är det Backderfs mikroperspektiv som hindrar honom från att se de större dragen, att koppla samman sina unika minnesbilder med den 70-talsalienation han så skickligt sätter fingret på. Den traditionella mansrollen, den som försörjare och tryggt centrum i familjen, imploderade inifrån där och då. Kombinerat med den amerikanska kulturens latenta våldsamhet (en nation byggd på folkmord och lynchningar) uppstod en farlig cocktail som inte bara skulle skapa en Jeffrey Dahmer utan en Gary Ridgway, en John Wayne Gacy, en Dennis Rader och många fler. Ensamma män som vände sin tomma hjälplöshet mot enkla offer som småpojkar och missbrukande prostituerade i ett fegt mördande som allt för ofta romantiserats och förhärligats när det kommit till seriemördarskildringar. Något Backderf tacksamt nog undviker i sitt ”vänporträtt”.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984