Hej kära kursdeltagare. Jag vet att ni läser den här krönikan. Skolan prenumererar ju på Arbetaren och varje gång jag är med i ett nummer, med gigantisk bild-byline och allt, så ligger just den sidan i tidningen uppvikt i tidningsstället. Någon av er verkar vilja att jag ska bli läst.
Efter min förra krönika fick jag en fråga i matsalskön en helt vanlig tisdag. ”Är det okej att skriva i en vänstertidning som lärare?” Jag blev lite ställd av frågan och efter några sekunders betänketid svarade jag någonting i stil med att det viktigaste för mig är att tillåta och uppmuntra (nästan) alla slags åsikter och röster i klassrummet. Men att jag inte har någon anledning att dölja var mina politiska sympatier finns. Jag tycker egentligen inte att det är så komplicerat. Att förneka mina åsikter skulle vara ett farligare maktutövande. En öppen lärare går i alla fall att argumentera emot.
Vi lever i en tid där det ibland anses lite konstigt och bakåtsträvande att ha starka ideal. Det pratas inte så mycket ideologi och samhällsvisioner inom politiken. De får stå tillbaka för de mer medialt och kommersiellt fungerande sakfrågorna, i synnerhet de privatekonomiska. Potentiella väljare lockas med löften om fler hundralappar kvar i plånboken i slutet av månaden snarare än löften om ett annat slags samhälle där det är självklart med bostäder, arbete och fungerande kollektivtrafik. För att nämna några frågor som jag vet är viktiga för er.
Genom politiken som förs i dag lär vi oss att tänka mest på oss själva.
Anledningen till att jag är lärare på just en folkhögskola är för att jag har starka ideal. Jag har visioner om ett annat slags samhälle som inte drivs av kommersialism och en övertro på individens förmåga att styra upp sitt eget liv. Jag tror på gemensamma ansträngningar och gemensamma vinster av de ansträngningarna. Jag tror också på att det måste finnas platser och sammanhang där människor får en andra, tredje eller fjärde chans. En plats där de egna erfarenheterna är viktiga och en plats som inte (bara) har som syfte att skapa framtida arbetskraft. En folkhögskola ska vara en sådan plats!
Människor har i över 100 år sökt sig till folkhögskolan och lärt sig framför allt detta: Vi är mer än arbetskraft! Vi är mer än våra misslyckade studier! Vi är mer än vår rädsla för att ingenting ska lösa sig och att vi aldrig kommer att få ett jobb och en lägenhet! Vi är också viktiga delar av det som kallas ett samhälle. Om vi vet vårt värde och att våra röster är värda att lyssna på då vet vi också att vi tillsammans kan ändra på saker och ting i det här samhället. Det är också vårt samhälle.
Nu vet ni varför jag jobbar här. Vi ses efter fikarasten.
